Nyligen besökte jag Shatila, ett permanent palestinskt flyktingläger i Libanon. I ett land där Israel benämns ”the killing machine” behandlas de palestinska flyktingarna likväl illa. Deras förhandlingsvärde i Israel-Palestinafrågan vägs mot besväret att ha dem i landet, och besväret tycks tynga mer än tidigare. De panarabiska tankarna skingras, bland annat av Syriens aggressioner och vapens hastiga hantering i Hizbollahs händer. Syrienkonflikten drabbar palestinska flyktingarna mer än andra. Grannländer som välkomnar syrier visar tveksamhet inför palestinierna, de har redan permanenta palestinska läger och önskar inga fler. I Shatila sägs det att libanesiska politiker ”älskar palestinierna när de är långt borta, men hatar oss när vi är nära” och det viskas om att inte ens de palestinska representanterna i förhandlingarna längre fokuserar på flyktingarna. Rädslan sprider sig – hur kommer flyktingarnas värdländer reagera om frågan om återvändande försvinner från förhandlingsbordet?

I en region där fiendens fiende inte alltid är din vän försvaras palestiniernas rättigheter dåligt. FN-organet UNRWA skapades visserligen för att ge extra stöd åt de palestinska flyktingarna, men för att undvika gränsdragningsproblem exkluderades palestinierna, så länge de bodde i områden UNRWA ansvarar för, från de rättigheter som flyktingar registrerade hos FN:s faktiska flyktingorgan UNHCR har. Utvärderingar ifrågasätter om lösningen gett bättre stöd eller om människor snarare bundits till permanenta läger. Palestiniernas rättigheter bestäms av värdlandet snarare än internationella regelverk vilket ofta innebär levnadsvillkor som vi inte hade accepterat för andra flyktingar. Möjligheten att bli medborgare i landet de lever i – som några fötts i och andra levt över sextio år i – är små. UNHCR kan erbjuda vidarebosättning i andra länder, men detta ogillar länderna UNRWA verkar i. Hur mycket lägren än ogillas vill man inte tömma dem. Flyktingarna måste vara just flyktingar, på plats i Mellanöstern, för att vara värdefulla i den politiska förhandlingen.

Israel-Palestina är världens mest debatterade konflikt och flyktingarna diskuteras utifrån hur de påverkar förhandlingarna. Stående i Shatila, med värk i magen av detta limbo liv förspills i, påminns jag om att flyktingarna måste ges det skydd de förtjänar oberoende av hur det påverkar landkonflikten. Flyktingarna har flyktingars rättigheter.

Jag tittar mot den mullrande syriska gränsen och tänker på alla konflikter som vidmakthålls och eldas på av flyktingströmmar och undrar vilket grannland som välkomnar palestinierna om de tvingas fly igen. Kanske behöver vi påminnas om vad som utmärker Svarte Petter – inte bara att spelet har som huvudsyfte att någon ska förlora, utan också att det saknar vinnare.

Frida Metso, partistyrelseledamot för Folkpartiet Liberalerna

1. Det er alvorlige mangler ved asylsøkeres rettssikkerhet innenfor dagens norske asylsystem.
Den enkelte asylsøker intervjues av Utlendingsdirektoratet (UDI). Det er imidlertid ikke alltid intervjueren som fatter vedtaket. Dermed vil saksbehandleren som beslutter om en asylsøker skal tvangssendes tilbake til et krigsherjet eller totalitært land, ofte ikke ha møtt asylsøkeren i person – og det selv om vedtakene i utstrakt grad er basert på en vurdering av asylsøkerens troverdighet. I klageorganet Utlendingsnemnda er dette enda mer utbredt: Der er det bare unntaksvis at saksbehandlerne møter asylsøkerne, nemlig i ca. ett av ti tilfeller.

Samtidig er det helt alminnelig at asylsøkere som har skader som sannsynligvis stammer fra tortur, går igjennom asylprosessen uten å få dokumentasjon på torturskadene. Dette må de eventuelt besørge selv, og det finnes ingen ordninger for å sette dem i kontakt med fagpersoner med relevant kompetanse. Slik kan personer som har flyktet fra noen av verdens verste diktaturer, med torturskader påført dem i fengslene, få avslag fordi utlendingsmyndighetene ikke tror på dem – og altså av beslutningstagere som heller aldri har prioritert å møte asylsøkerne i person, eller for den saks skyld besiktige torturskadene.

2. Mange asylsøkere som ifølge FNs høykommissær for flyktninger (UNHCR) har krav på beskyttelse eller opphold av humanitære grunner, har de siste årene fått avslag av norske myndigheter.
UNHCR utsteder regelmessig anbefalinger for hvordan de største gruppene av asylsøkere bør vurderes. Mens norske myndigheter fram til ca. 2004 i all hovedsak fulgte disse anbefalingene, har Norge de siste årene brutt dem for alle grupper av asylsøkere som det finnes anbefalinger for. En rekke asylsøkere fra både Somalia, Afghanistan, Irak, Palestina og tidligere Tsjetsjenia og Kosovo har fått avslag selv om de i følge UNHCR burde ha blitt innvilget enten beskyttelse eller opphold av humanitære grunner. Dermed presses de til å returnere, eller returneres med tvang, til situasjoner som UNHCR mener enten er utrygge eller humanitært utilrådelige. Den reelle konsekvensen for mange er ny flukt etter returen fra Norge.

Det er på det rene at det per i dag er ingen land som fullt ut følger UNHCRs anbefalinger. Norge går imidlertid ofte langt i å bryte dem. Norge var eksempelvis ett av svært få europeiske land – muligvis det eneste – som tvangsreturnerte asylsøkere inn i Somalias hovedstad Mogadishu i 2005-2006. Norge ønsket å returnere 400 avviste asylsøkere, men gitt de vanskelige forholdene lyktes man med å returnere svært få før den årelange krigen brøt ut på nytt, ifølge media kun seks. Én av disse ble trolig drept samme dag som han ankom Mogadishu.

Det siste tilfellet er igangsettelsen av tvangsreturer av palestinske asylsøkere til Gaza nå i mai. Mens UNHCR mener at alle asylsøkere fra Palestina har krav på beskyttelse, får 78 prosent avslag, og blir nå tvangsreturnert til et liv under okkupasjon og blokade, i det flere har betegnet som ”verdens største fengsel”.

3. Norge har flere ganger de siste årene tvangsreturnert asylsøkere til forfølgelse i hjemlandet.
Norske myndigheter har gjentatte ganger påstått at det ikke er dokumentert at en asylsøker har blitt returnert til forfølgelse i hjemlandet. Da den syriske kurderen Abdulkarim Hossein ble tvangsreturnert fra Norge til Syria høsten 2010, ble han umiddelbart pågrepet, og snart overført til isolasjon i det politiske sikkerhetspolitiets fengsel Al Faiha, som er kjent for grove overgrep mot dissidenter. Der ble Hossain utsatt for omfattende tortur.

Det foreligger bilder av pågripelsen. Amnesty International iverksatte en internasjonal kampanje for å få Hossain løslatt. Etter at han klarte å bestikke seg ut med 5000 euro og flyktet, ble han anerkjent som flyktning av UNHCRs kontor i Tyrkia. Torturen er beskrevet i en fire siders legeerklæring fra en tyrkisk organisasjon som spesialiserer seg på behandling av torturofre, og som behandlet Hossain. I tillegg har Hossain kommet tilbake til Norge, og kan forklare seg om hva som skjedde. Alt dette utgjør dokumentasjon.

Det har vært flere lignende tilfeller de siste årene. Likevel har norske myndigheter ingen merkbare rutiner for oppfølging av slike saker, eller for å evaluere hva som gikk feil. Dette oppfatter vi som graverende.

4. Asylsøkende barn får regelmessig en behandling i strid med hensynet til barnets beste.
Utlendingsforvaltningen lar helt rutinemessig de såkalt ”innvandringsregulerende hensynene” veie tyngre enn hensynet til barnets beste. Det vil si at de i mange saker konkluderer med at det ville være best for barnet å få oppholdstillatelse, men likevel avslår søknaden fordi det regnes som viktigere å begrense innvandringen til Norge. Dette gjelder barn som er født og oppvokst i Norge, som ikke kjenner noe annet land i Norge, og som allerede før fylte ti år har fått alvorlige psykiatriske diagnoser.

Norske myndigheter har fremhevet at hensynet til barnets beste ifølge FNs barnekonvensjon skal være ”et grunnleggende hensyn”, men derimot ikke det eneste hensynet. I utgangspunktet er dette riktig. Denne åpningen i konvensjonen for noen ganger å vektlegge andre hensyn tyngre, har imidlertid blitt regelen snarere enn unntaket. Hensynet til barnets beste tilsidesettes nå så ofte og så rutinemessig at det er vanskelig å se at barnets beste behandles som et ”grunnleggende” hensyn i det hele tatt.

5. Papirløse blir systematisk nektet behandling for alvorlige helseproblemer.
Den rødgrønne regjeringen har vedtatt et regelverk som legger opp til systematisk diskriminering for ikke å gi papirløse helsehjelp for alvorlige helseproblemer. Enkelt sagt er det kun akutte tilstander som behandles. Dette slår spesielt hardt ut for kroniske syke og personer med vedvarende smerter som ikke er livstruende. Konsekvensen er at diabetikere ikke får insulin, at hjertesyke ikke får nødvendige operasjoner og at kreftsyke ikke nødvendigvis får behandling før de er i en terminal fase. I tillegg kommer manglende behandling av alvorlige psykiske lidelser.

Denne situasjonen kan ikke vedvare. Norge kan simpelthen ikke være bekjent av en politikk hvor det å la mennesker leve med lidelse, brukes som et verktøy for å presse dem til å forlate landet.

På Litteraturhuset i Oslo 15. mai vil asylsøkere og andre gi sine vitnemål, før en jury bestående av jurister, menneskerettseksperter og asylsøkere tar stilling til tiltalen. Du kan lese mer her: http://www.antirasistisk-senter.no/tribunal-over-norsk-asylpolitikk.5197942-98689.html, https://www.facebook.com/events/487457594640632/?fref=ts

Kari Helene Partapuoli, leder, Antirasistisk Senter
Egil Opsahl, leder, Foreningen av tolvte januar
Ingrid Rostad, leder, Norsk Folkehjelp Solidaritetsungdom
Mohamed Ganam, talsperson, Palestinerleir
Ingvar Kolbjørnsen, generalsekretær, Ungdom mot rasisme

I følge en rapport fra Holocaust-senteret i Norge, er det stor ”sosial distanse” til romfolk. Hele 59% viser tegn til å mislike kontakt med romfolk som naboer eller i vennekretsen. FrP vil nekte romfolk adgang til Norge slik det var med jødeparagrafen som nektet adgang til jøder til riket. Situasjonen for tilreisende romfolk i Norge er ikke tilfredsstillende. Flere organisasjoner reagerer på behandlingen som tilreisende rom har blitt møtt med. Det har også vært heftige diskusjoner om å forby tigging eller ikke.

Regjeringen vil gi tilskudd til sosialpolitiske tiltak for tiggere. Men Høyre-styrt byrådet i Oslo har ingen planer om å søke om tilskudd! De frykter at mange flere vil komme hvis man gjør noe. Da vi forsøkte å få gjennomslag for toaletter og dusj for bostedsløse ii Oslo-bystyret i fjor, ble vi da også møtt med en iskald skulder fra byrådet. ”Ærlig talt. Ingen kommer til Norge for å gå på do!”, sa vi, men ingen ville høre.

Vårt svar er klar: vi kan ikke forby fattigdom og sult. Det går ikke an å la folk bo uten tak over hodet og toaletter. Vi må bruke sosialpolitiske virkemidler og ikke strafferettslige for å unngå tigging. SV har jobbet intenst i regjeringen og har fått gjennomslag for blant annet:

• Det etableres et prøveprosjekt med en tilskuddsordning på 10 millioner kroner for 2013, hvor berørte kommuner og aktuelle organisasjoner kan søke om midler til sosialpolitiske tiltak for tiggere.
• Sosialpolitiske tiltak kan være å tilby tilpasset helsehjelp og overnattingstilbud, ansette rådgivere med relevant språk- og kulturkunnskap, formidling til sesongarbeid, etablere dusj- og toalettfasiliteter mv.
• Regjeringen legger opp til et informasjonsopplegg særlig rettet mot skoler i Norge om Romfolks situasjon og historiske bakgrunn.
• Norge vil i løpet av de neste årene bidra med 30 millioner euro til Romania, gjennom EØS-midlene. 10 prosent av midlene er satt av til tiltak for romfolk. Pengene vil gå til organisasjoner som jobber med helse, omsorg, minoriteter, utdanning, miljø og utvikling.

Folk er folk.

Folk skal behandles som folk.

Som Thorbjørn Jagland sier: ”Det er mulig å gjøre noe hvis man rett og slett tar et menneskelig utgangspunkt i stedet for å la oppgitthet ta overhånd.”

Gülay Kutal, leder for SVs etniske likestillingsutvalg

Betänkandet hänvisar till Europadomstolens dom i februari förra året i målet Hirsi Jamaa and others  v. Italy. I det målet slog domstolen fast att när staterna genomför gränskontrolloperationer utanför sitt territorialvatten och uppbringar fartyg är de bundna av Europakonventionen och dess förbud mot avvisningar i strid mot artikel 3 och rätten till ett asylprövningsförfarande som åtminstone uppfyller kraven enligt artikel 13 i konventionen.

Inte i någon rapport från Frontex nämns att man kommit i kontakt med asylsökande eller utsatta människor som ensamkommande barn i samband med sina operationer till havs. Enligt Amnesty vet Frontex inte huruvida några asylansökningar gjorts i samband med att fartyg uppbringats eftersom man inte noterar sådana uppgifter och inte heller får sådan information från de deltagande staterna. Detta måste ändras och Frontex åläggas att upprätta listor över de individer som är i behov av internationellt skydd.

I betänkandet hänvisas också till rapportering från Human Rights Watch om att Frontex agerande också kan leda till att migranter tas i förvar under omänskliga eller förnedrande förhållanden. Det hänvisas även till organisationen för migranters rättigheter Migreurop, som påpekar att Frontex operationer kan leda till att människor hindras från att lämna sitt land. Vid operation Hera t.ex. patrullerade Frontex fartyg, med officerare från tredjeländer ombord, på Mauretaniens och Senegals territorialvatten och uppbringade fartyg med migranter för att stoppa deras resa till Kanarieöarna. Bara under år 2008 skickades 6000 personer tillbaka till Afrika på detta sätt.  Europarådets parlamentariska församling antog 2011 en resolution med krav att alla som uppbringats ska garanteras en human behandling och respekt för alla sina mänskliga rättigheter.

De gemensamma återvändandeoperationer som Frontex koordinerar, har orsakat stor oro hos många organisationer för mänskliga rättigheter. Det har framförts anklagelser om brutal behandling och att det förekommit kollektiva utvisningar. Det finns ingen oberoende övervakning av återvändandeoperationerna och minst tretton av medlemsstaterna saknar också en sådan trots skyldigheten enligt återvändandedirektivet att inrätta ett sådant övervakningsorgan. Frontex bör därför bara organisera gemensamt återvändande för de stater som genomfört denna punkt i direktivet i sin nationella lagstiftning.

En annan viktig fråga där Frontex kritiseras är frånvaron av demokratisk insyn och offentligt ansvarstagande ( public accountability ). Human Rights Watch har påpekat att Frontexförordningen saknar en mekanism för att hålla Frontex ansvarigt för kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är nödvändigt att införa en mekanism för klagomål mot Frontex åtgärder. När EU ansluts till Europakonventionen kan enskilda vända sig till Strasbourgdomstolen och yrka skadestånd av Frontex.

Frontex har ingått samarbetsavtal med sjutton länder och för förhandlingar med ytterligare åtta länder, däribland Libyen. Avtalen är hemliga. Dessa avtal kan leda till kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Med hänsyn till hur flyktingar behandlas i Libyen och att landet inte har ratificerat 1951 års Genèvekonvention om politiska flyktingar föreligger risk för brott mot Europakonventionen vid avvisningar dit. Trots att Europaparlamentet har rätt att ta del av dessa avtal har man inte fått tillgång till ett enda av dem.

Frontex har antagit en strategi för grundläggande rättigheter. Intentionerna i strategin är goda, men det mesta i strategin har inte genomförts utan stannat på pappret.

Det är dags att Frontex hemliga kränkningar av flyktingars och asylsökandes mänskliga rättigheter börjar diskuteras på allvar i Sverige! Låt Europarådets betänkande om Frontex bli startpunkten för detta!

Vi bestämde för att satsa våra krafter på att driva en fråga inför S-kongressen: vård för papperslösa och asylsökande.

Vi tog fram ett förslag till Framtidskontraktet om att vård är en mänsklig rättighet och att vård för alla ska inkludera alla, även asylsökande och papperslösa. Vi kontaktade ombud från alla partidistrikt, vi spred vårt förslag i sociala medier, vi skrev debattartiklar och arrangerade seminarium.

Under debatten på kongressen gick ombud från 7 olika partidistrikt upp i talarstolen och höll brandtal om att alla människors lika värde också innebär alla människors lika rätt.

Partistyrelsen yrkade avslag till vårt förslag. Eftersom S stödjer högerregeringen och miljöpartiets förslag om ”vård som inte kan anstå” i riksdagen tyckte de att det inte behövde stå något om vård för alla i Framtidskontraktet. Debatten var över. ”Är kongressen redo att gå till beslut?”.

Acklamation, sen votering. Ett hav av röda röstkort sträcktes mot taket. Presidiet, som alltid brukar säga ”finner att det finns en majoritet för partistyrelsens förslag”, överraskades. Vårt förslag hade vunnit med en överväldigande majoritet. Klubban föll tungt till bordet. Det var klart.

Kramar och stora slitna ansikten som brast upp i stora leende. Också långt utanför Svenska Mässan i Göteborg blev många glada och hörde av sig.

Och nu då?

Vi i Socialdemokrater för en human migrationspolitik kommer fortsätta driva frågan om vård för papperslösa. Miljöpartiet och högerregeringens förslag som träder i kraft 1 juli om ”vård som inte kan anstå” duger inte. Asylsökande och papperslösa ges endast rätt till akut vård och enskilda läkare och sjuksköterskor att avgöra vilken vård som är, och inte är, akut. Förslaget är ohållbart både för dem behöver vård och för dem som arbetar i vården och har redan mötts av stark kritik.

Vi är glada över att S-kongressen gick längre: asylsökande och papperslösa har rätt till god vård. Därför kommer vi arbeta för att förbättringen av lagstiftningen, senast vid en valseger 2014.

Viktiga steg har tagits när det gäller Socialdemokraternas migrationspolitik. Dem som kämpat länge med dessa frågor inom S säger att debatten har förändrats. Nu arrangeras det studiecirklar, seminarium och konferenser. Det skrivs debattartiklar, planeras aktioner och det organiseras olika nätverk. Det är en rörelse som kräver att alla människors värde också ska innebära alla människors lika rätt, en antirasistisk rörelse.

Nu arbetar vi vidare. Ni kommer höra mer från oss.

Jonas Bergström, flyktingaktivist och ordförande för Ung Kristen Vänster

”I Sverige har vi en rättssäker asylprövning”, brukar migrationsministern säga som svar på de flesta frågor han får i media.

Hur kommer det då sig att ett barns ålder kan ändras i en handvändning, med enda beslutsunderlag att handläggaren tycker att barnet ser äldre ut än vad som uppgetts? Hur stämmer det in i den rättssäkra processen?

Socialstyrelsen kom sommaren 2012 med nya rekommendationer gällande åldersbedömningar av flyktingbarn. Utredarna Katarina Munier och Elis Envall kallar metoden att titta på ett barn för att bedöma ålder ”ovetenskaplig” och ”oacceptabel”. Det framgår av dokumentet att de medicinska undersökningar som kan göras, med skelettröntgen och tandröntgen, har en felmarginal på 2-4 år.

Som Tomas Fridh skrev på Flyktingbloggen i januari har JO slagit fast att asylsökande barn endast bör få sin ålder ändrad i samband med att de får beslut i sina asylärenden. Det betyder att den ålder som de själva uppger, är den som ska gälla när deras asylansökan bedöms.

Det är uppenbart för alla som arbetar med ensamkommande barn att så inte är fallet. Varken Socialstyrelsens rekommendationer eller JO:s beslut efterlevs i praktiken. För de flyktingbarn och ungdomar som har sitt första möte med Sverige sänder det här ut flera, ganska märkliga signaler:

-       Migrationsverket tror inte på vad barnen/ungdomarna säger.

-       Myndighetspersoner behöver inte ha något bevis i form av pass eller födelsebevis för att hävda att en person har en viss ålder ålder.

-        Det gäller alltså olika regler för olika personer i Sverige, beroende på vilken stol man råkar sitta på.

Finns det ens något bra sätt att göra de här åldersbedömningarna på, annat än att tro på vad folk säger? När felmarginalen är 4 år känns det ganska meningslöst.

”Rättssäkerhet” säger vår minister. Det talas även ofta om ”trovärdighet”. Att man som flykting ska ha en ”sammanhängande” asylberättelse. Som om det handlar om skönlitteratur där kapitlen ska komma i kronologisk ordning. En ungdom blandade ihop en av många turer fram och tillbaka mellan Iran och Afghanistan och straffades med att skrivas upp i ålder. Han hade sagt att flytten till Iran skedde i samband med att någon man hade makten i Afghanistan, men det var fel flytt! Det hade varit ganska många. Han kom på det för sent och ingen trodde på honom, eftersom han ändrade sin historia. En ung tjej frågade om hon skrivits upp i ålder för att hon grät så mycket under sin intervju att hon såg gammal ut. Vad svarar man på det?

Det enda rimliga är att handläggare inte ska kunna bedöma ålder. Det ingår inte i deras profession och det är direkt olämpligt att lägga det ansvaret på dem. Det är märkligt att handläggarna själva inte vägrar utföra just den här uppgiften. Å andra sidan är det mycket man kan önska att personalen på Migrationsverket skulle protestera mot…

Några som däremot har ifrågasatt åldersbedömningarna är tandläkarna. I deras branschtidning stod det att läsa i januari 2011 att tandröntgen är ett alldeles för trubbigt verktyg för att fastställa ålder, och att det inte borde användas på flyktingbarn med tanke på de stora konsekvenser som det kan få för deras liv och utveckling.

Jag har svårt att dela Tomas Fridhs optimism från januari när jag ser att de godtyckliga åldersbedömningarna fortgår, men jag vill säga samma sak som han: alla vi som möter ungdomar och barn som tilldelas en ny ålder utan medicinsk bedömning och mitt under asylprocessen istället för i samband med beslut, måste använda de befintliga riktlinjer som finns hos Migrationsverket och Socialstyrelsen och ifrågasätta det här tillvägagångssättet i varje enskilt ärende. Om inte annat för att sända ut en motsignal till barnen som vi möter, att vi tror på det de säger, även om de formulerar sig fragmentariskt eller inte minns sin exakta ålder. Eller kanske just därför.

Baharan Kazemi,  Sekreterare för FARR (Flyktinggruppernas riksråd)

Så även denna gång. Åkesson får börja med att lägga ut texten kring den misslyckade invandringspolitiken och definierar redan i sin inledande mening att invandringen är ett problem och att lösningen är en ansvarsfull politik som inte ständigt fyller på detta problem. För dessa är, enligt Åkesson, enorma idag. Samtalet återhämtar sig sedan inte från denna utgångspunkt. Varje inlägg måste positionera sig mot Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna och inte tvärtom. Som om migrationspolitiken var deras för att de har gjort den till svar på i princip alla samhällsproblem. Som om integrationspolitiken var deras för att de alltid sa att den var ett misslyckande. När det i själva verket är precis tvärtom.

I den första repliken vände sig Annie Lööf lite grann mot beskrivningen att detta, segregation och utanförskap, skulle vara invandrarnas fel. När Fredrik Reinfeldt fick ordet var det med eftertryck som just själva utmaningen betonas. Vi får inte underskatta utmaningen som den nya migrationen innebär från länder som Afghanistan och Somalia. Stefan Löfvén fortsatte på samma spår med att begära ödmjukhet inför de utmaningar som Malmö och Södertälje har ställts inför med ett högt antal inflyttade i jämförelse med andra kommuner. Alla kommuner ska vara med och betala kostnaden för denna utmaning. Andra EU-länder ska också vara med och betala och ta ansvar. Första gången någon bytte fokus var det Jan Björklund. Folkpartiledaren lyfte tydligt fram positiva aspekter och menade att 600 000 svenskar med utländsk bakgrund går till jobbet varje dag, utan att ligga någon till last, innan han slog fast att Sverige skulle stanna utan dem (oklart vilken statistik detta är men SCB har släppt flera rapporter som berör utrikesfödda och arbetsmarknaden).

Det hann gå mer än hälften av de cirka elva minuter som migrationsfrågan ägnades under debattens närmre två timmar innan någon sa något positivt om de närmre två miljoner svenskar med utländsk bakgrund man pratade om. Vad hade hänt med diskussionen om det första inlägget i debatten hade varit Björklunds? Här ska i ärlighetens namn inte ansvaret helt och hållet läggas på Jimmie Åkesson. Själva grundfrågan som inledde diskussionen var om det var ett integrationspolitiskt klokt beslut att stänga en högstadieskola i Malmö. Vilket i sig är talande då det lägger grunden för en diskussion som sedan präglas av den stora utmaning som områden som Rosengård utgör.

Partiledardebatten synliggjorde på det sättet ett mycket större problem i sammanhanget och det är att det saknas en tydlig oppositionell röst i frågan. Miljöpartiet som tidigare varit en klar och tydlig förespråkare för lika rättigheter, en generös flyktingpolitik och konstruktiva lösningar sitter för tillfället i regeringens knä. Vilket troligtvis var förklaringen till Fridolins bleka insats. Investeringar i miljonprogrammen och ROT för hyresrätter fick han ur sig. Stefan Löfvén var som allra mest noga med att tala om det delade ansvaret. Jonas Sjöstedt talade tydligt om REVA och om hur mycket rasism Sverige tål egentligen men bereddes lite plats och valde att tala klass istället för migrationspolitik.

För att möta Sverigedemokraternas dystopiska nationalism och regeringens flört med mörkblåare känsloströmningar duger det inte. Tydliga alternativ behöver formuleras och saluföras som tar sin utgångspunkt i den outnyttjade potential som alla dessa svenskar alltför ofta utgör. Som talar om tydliga investeringsprogram och om friställandet av mer resurser. Som mot ytterligare jobbskatteavdrag och jobbzoner ställer sammanhängande program för sysselsättning och sociala investeringar. Det hade varit på sin plats om oppositionen tog initiativet helt enkelt.

Mikael Leyi, flyktingaktivist

Situationen skulle vara ännu värre om inte många asylsökande tog saken i egna händer och valde att bo inneboende hos anhöriga eller bekanta istället för att bo på Migrationsverkets anläggningsboenden.

Journalisten Cecilia Garme har publicerat ett utmärkt reportage om Södertälje i det senaste numret av tidningen Fokus. Garmes artikel är ett sällsynt exempel på hur asylsökandes egna val att bosätta sig där de har ett socialt nätverk beskrivs som något positivt.

Jag och mina kollegor på Global Utmaning håller just nu på att skriva färdigt en rapport som bygger på djup- och gruppintervjuer med ett trettiotal nyanlända i fyra städer i Sverige. Vi har försökt ta reda på hur nyanländas band med anhöriga och släktingar i ursprungslandet – så kallade transnationella band – påverkar den första tiden i Sverige.

De transnationella banden präglar på många sätt de val som nyanlända gör, inte minst när det gäller var de väljer att bo. Beslutet att bosätta sig på en viss ort har ofta fattats redan innan migranten lämnat sitt ursprungsland. De flesta migranter följer ”upptrampade stigar”, och målet för migrationen är inte bara ett land utan ofta också människor som står migranten nära. Möjligheten att få uppehållstillstånd är så klart avgörande, men annat spelar också roll: Finns det någon som jag kan bo hos den första tiden? Känner jag någon som kan hjälpa mig att hitta jobb? Någon som finns där om jag blir sjuk?

Så här säger en av dem vi intervjuat, en ung kvinna från Irak:

–  Det bor många här som jag känner, också mina syskon och deras familjer. Det är jätteviktigt för mig. Dom hjälper mig om jag behöver och vi träffas nästan varje dag för vi bor nära varandra. Vi har alla barn och då hjälps vi åt med barnen. Sen också med att förstå hur allt fungerar här i Sverige. Det är bra att ha varandra.

Ofta är valet att bo inneboende ett resultat av svåra val som migranter måste göra, och som hänger ihop med att de har ansvar för människor som bor kvar i ursprungslandet. Att bo trångt kan vara det enda sättet att spara pengar. Flykten har kostat alla besparingar, mamma är sjuk och behöver mediciner, brorsbarnen kan inte fortsätta i skolan om ingen hjälper till med skolavgifterna. Det är svårt för någon som inte hunnit lära sig svenska att få jobb i Sverige, och ersättningen från Migrationsverket är minimal: 2012 var ersättningen 71 kr/dag för vuxna ensamstående och 61 kr/dag för vuxna som delar hushåll samt upp till 50 kr/dag för barn upp till 17 år.

De människor som vi har intervjuat beskriver de transnationella banden som en resurs, en resurs som är ovärderlig när de nyanlända ska skaffa sig fotfäste i Sverige. I Garmes reportage från Södertälje förklarar Gabriel Bozyel, vice ordförande för Syrianska Riksförbundet:

– Inom gruppen hjälper man varandra. Det är inga stora problem för syrianska ungdomar att få jobb. Företagarkulturen är stark.

Att avskaffa EBO och möjligheten för asylsökande att själva välja var de vill bosätta sig skulle slå sönder de nyanländas nätverk, och skära av dem från den resurs som nätverket utgör.

Det är en viktig insikt att nyanlända flyttar till samma bostadsområden, samma ”nyinflyttningsområden” som andra nyblivna stockholmare eller Södertäljebor. De flesta som flyttat från en mindre ort i Sverige till Stockholmsregionen kan vittna om att den första bostaden var en hyreslägenhet ute i förorten, inte sällan på ett andra- eller tredjehandskontrakt. Till den här typen av områden kommer människor att flytta även i framtiden. Till Rinkeby, till Rosengård, och till Ronna i Södertälje. Det vi måste bestämma oss för är vilken standard dessa bostadsområden ska ha. Ska det finnas lekplatser även där de med lägst inkomster bor? Fungerande skolor? Kollektivtrafik?

Jag känner stor sympati för Boel Godner, kommunalråd i Södertälje, som kämpar för att få kommunens ekonomi att gå ihop. Helt klart behöver kommuner som Södertälje mer resurser för att klara av att ta emot de som flyttar dit. ”Tänk dig själv hur mycket som krävs för att rusta en 17-åring som inte kan svenska. Vi vill ju att alla barn ska få lika möjligheter.” säger hon i Cecilia Garmes reportage. Mer resurser, och starka sociala nätverk.

Global Utmanings intervjustudie som publiceras nästa vecka är den andra rapporten från vårt projekt ”Transnationella band” som genomförs med stöd från Europeiska flyktingfonden. Läs mer om projektet här.

Lisa Pelling, programchef  för migration på Global Utmaning

Många har upprörts över att ett antal tolkar kommer att lämnas i sticket när de svenska trupperna lämnar Afghanistan. Den som arbetar för en främmande makt utsätter sig för livsfara. Det hjälper inte att många välkomnat den utländska närvaron. När det militära skyddet försvinner är man ändå utlämnad till hot från andra. Det är lätt att förstå den situationen.

Förståelsen borde nå längre än till dem som arbetat för Sverige.

Vi borde förstå Ali, han som ville bli känd radiojournalist som storebror. Karriären hade knappt börjat innan den tog slut. Sista tiden var han bara gömd. Storebrors hus flög i luften, en annan på redaktionen blev kidnappad och dödad. Nu har Storebror asyl. Men svenska myndigheter tror inte att nån i Afghanistan bryr sig om lillebror. Ali däremot tror att förföljarna väntar på honom. Han är livrädd.

Vi borde förstå Safia. Hon och hennes döttrar ska skickas till Kabul. Safia och hennes man vägrade att gifta bort äldsta dottern med en befälhavare. Nu är hennes man dödad men allt det där är länge sen tycker svenska myndigheter. Det finns inget att vara rädd för längre. Men det tror inte Safia på. Hon förstår inte hur hon ska klara sig utan kontakter i Kabul. Döttrarna är livrädda.

Vi borde förstå Reza. Han är oönskad överallt. Bortdriven ur Afghanistan redan när han var liten, utvisad ur Iran, hotad till och med av släktingarna sedan han funnit gemenskap i en kristen församling i Sverige. Svenska myndigheter tror inte att det var uppriktigt han konverterade, så det behöver ingen få veta i hemlandet. Men det hjälper inte Reza vad en domstol i Sverige tror. Reza är livrädd.

Afghanistan är inte ett land i fred ännu. Man behöver ett nätverk för att klara sig. Risken är stor att konflikten förvärras i samband med tillbakadragandet. Oförrätterna, hämnden och maktspelet finns där. Det vet tolkarna; det vet svenska soldater och deras anhöriga. Det borde också de som bedömer riskerna för återvändande förstå, även om vi alla önskar att afghanerna i framtiden ska lyckas skapa fred.

De borde åtminstone förstå Rahman. Han har varit rädd hela livet. En av fel sort som varit oönskad och bortdriven, rädd när andra kidnappades, rädd när massakern pågick i grannbyn, rädd när släktingarna försvann, rädd när han ville vara stark och försvara mamma. Han var rädd för smugglarna under flykten och livrädd för gränspolisen som sköt efter dem och som till slut grep honom. Rahman blev vuxen innan han hunnit växa upp och inget land ville ha honom.

Nu fruktar Rahman inte döden längre. – Jag har inget liv, säger han.

Han berättar det när någon pekar på skärsåren och undrar vad han gjort. Han har provat men vågade inte riktigt. – Jag ska göra det, försäkrar han. – Det finns ingen framtid för mig, jag kan dö här, det är bättre.

Nej, i det läget svarar man inte ”Gör det, så får dom se!”

När Rahman inte orkar vara rädd längre är det vår tur att vara rädd om hans liv. Den av oss som möter honom säger att det finns en framtid för honom också, och att han kommer att tänka tillbaka på de svarta åren då han var så olycklig och han kommer att vara stolt att han klarade sig igenom det. Vi kan berätta om andra afghanska grabbar som bildat förening, spelar teater och demonstrerar. – De är inte jag, säger Rahman, men vi hoppas att ett frö gror.

Vi möter ofta misstrodda flyktingar fulla av ”välgrundad fruktan” som myndigheterna definierat bort – för att de inte har pass, för att de inte har bevis, för att det är någon annans sak att skydda, för att… Ibland har hoppet slocknat innan det ens finns ett avslag på bordet. Vi förstår det så gott man kan förstå utan att dela samma öde, och vi strider oss blå för att myndigheterna ska förstå.

Ibland kommer också den stund då fruktan för döden övergår i tron på döden som en befriare. Då växer vår ilska mot de makthavare som inte förstått. Men vi accepterar det inte. Vi vet att det som kallas hungerstrejk är den totala uppgivenheten inför en omgivning som faktiskt verkar önska livet ur en. Det är då man som medmänniska måste svara: – Jag vill att du ska leva.

Hungerstrejken som kollektiv demonstration kommer ur samma förtvivlan, men av omgivningen betraktas den oftast som en demonstration bland andra, eller i värsta fall som ett slags utpressning som absolut inte får ge resultat. De elaka och okunniga kommentarerna i tidningarnas kommentarsfält bekräftar vetskapen: De vill att vi ska dö. Ingen demonstration är så nedbrytande som hungerstrejken.

När vi skriver detta har afghaner i Holmsund och Boden hungerstrejkat en alltför lång tid redan, några av dem i sjutton dagar. Vätska håller dem vid liv, för att det trots allt finns människor runt omkring som sagt: – Jag vill att du ska leva.

Det räcker nu. Liv behöver inte offras för principer.

Migrationsverket kan inte göra något längre, sa en talesman. Men Migrationsverket och polisen har möjlighet att hejda utvisningar när livet är hotat.

Domstolen kan inte göra något när ärendena är avslutade. Men kommer överklaganden av nya ansökningar på bordet kan domstolen pröva om det finns något nytt som borde ha vägts in.

Frivilligorganisationer kan inte göra något åt besluten. Men vi och andra kan erbjuda juridisk hjälp med ansökningarna – och organisationerna kan finnas där även när ödesdigra beslut har fattats och livet måste gå vidare.

Politikerna kan inte göra något i enskilda ärenden. Men de kan deklarera vad de menade med lagen. Kan det vara riktigt att utvisa människor utan bevis för att de får skydd i hemlandet, trots att flyktingen själv krävs på bevis för förföljelsen? Är bevisbördan orimlig för flyktingarna – se då till att ändra lagstiftningen!

Asylrätt handlar om att respektera fruktan för döden och om att rädda liv.
Det är att lyssna till människors fruktan och säga: Vi vill att ni ska leva!

Sanna Vestin, ordförande, och Michael Williams, vice ordförande, i Flyktinggruppernas Riksråd, FARR

Personerna som beskrivs är avidentifierade exempel; inte just de hungerstrejkande.

Jag fick en remiss från asylhälsovården om att Amir behövde stöd, han var mycket rädd och ledsen, snudd på apatisk fick jag veta.  Mamman var djupt deprimerad.

Jag bjöd in dem till ett telefontolkat möte där jag skulle informera om min metod och erbjuda det lekpedagogiska stödet till Amir. När jag mötte dem i väntrummet förstod jag varför hälsocentralen larmat. Båda var ihopsjunkna varelser, helt utan mimik.

På mötet fick jag veta lite om deras levnadshistoria. Mamman, som tidigt blev föräldralös, giftes bort som 13-åring med en mycket äldre man. Hon var mannens tredje fru. Maken var våldsam och misshandlade sin nya fru redan från början av äktenskapet. Hon blev snabbt gravid och förstod inte vad som hände med kroppen under graviditeten, hon var helt oerfaren. Hon födde en son och var snart nog gravid igen, även denna gång med en pojke. Maken misshandlade sin familj så svårt att mamman flydde från sitt hem med båda pojkarna. Makens familj förföljde dem och den äldste av pojkarna dödades, mamman och Amir tog sig över bergen till Iran. Under flykten blev de beskjutna. De bodde en tid i Iran innan de fick hjälp att ta sig till Sverige och söka asyl. Väl i Sverige var båda helt utmattade mentalt när jag träffade dem första gången.

Vi bestämde att inleda ett arbete och jag hämtade dem vid Migrationsverkets lokaler och lotsade dem vidare till leklokalen. Vi förstod inte varandras talade språk. Väl inne i leklokalen, där mamman satt i besökssoffan, såg Amir fullständigt vettskrämd ut, han kände nog inte igen leksaker. Varligt visade jag på sandlåda, dockskåp och färger. Tveksamt satte han sig vid dockskåpet och jag bredvid, han plockade in lite inredning men av placering av möblerna förstod jag att han knappast förstod vad duschkabin, badkar och toalettstol användes till. Vid vårt andra lektillfälle var han om möjligt ännu mer försiktig och rädd. Han höll blicken stadigt riktat neråt.

Efter det tillfället kände jag mig modstulen, skulle jag kunna hjälpa Amir? Jag konsulterade en leksakshandlare och frågade var 4-5-åringar skrattar åt. Pruttkudde och pruttlera blev svaret. För att inte kränka någon i deras tradition vad gäller skämt omkring detta ämne konsulterade jag vuxna afghaner på ett språkkafé. Det blev en munter tillställning, alla skrattade och ville pröva pruttkudden. Vid Amirs nästa besök visade jag honom pruttprylarna och hur ljud framkallades ur dem. Han log försiktigt och trevande, det var som han inte trodde på att man fick skratta och ha roligt. Han höll handen för munnen när han skrattade men plötsligt tog han dockskåpstoaletten och satte dockor på och fnissade! Med handen för munnen.

Kommen så här långt i arbetet kände jag mig ganska säker på att Amir skulle kunna hjälpas tillbaka till skratt och glädje igen. Han hade fått en förskoleplats och där trivdes han bra! Clownen Manne (Manne af Klintberg) hade hört om Amir och erbjöds sig att komma till Söderhamn och ge en föreställning, främst för flyktingbarnen men även för andra barn. Mariagården nedanför kyrkan fylldes med förväntansfulla barn när Manne kom. Även Amir och mamma kom. Jag satte mig så jag skulle kunna se Amirs ansikte. Han skrattade med öppen mun åt Mannes tokerier!

Nu hade vi kommit fram till vår fjärde träff och vi kunde rolleka lite, låtsaslaga mat och provsmaka. Han var mycket konfunderad och sannolikt ovan vid en vuxen som lekte med honom. Möjligen kan den riktigt tidiga leken tillsammans med en förälder ha uteblivit, den tidiga leken på skötbordet när den vuxne leker med barnets kropp, blåser det på magen och räknar fingrar och tår och signalerar med ansiktsuttryck och röstläge att nu leker vi. Det är här det lilla barnet får de första insikterna om när det är lek respektive allvar, samförstånd och ömsesidighet och att skilja på lek och allvar. Tittutleken när den lille börjar inse att saker finns fastän jag inte ser dem. Objektkonstans kallas det i den kognitiva teorin. Alla dessa små vardagliga lekar som är så betydelsefulla för barnets fortsatta utveckling. Möjligen hade Amir inte fått uppleva dessa p.g.a. svåra omständigheter. Men det går att ta igen tillsammans med en lekkunnig vuxen, helst en erfaren lekpedagog, någon som inte skräms av familjens upplevelser eller barnets lektema.

Under det femte lektillfället behövde Amir gå på toa vilket kan betyda avspänning. För övrigt målade han lite med fingerfärger och lekte lite i dockskåpet. Så rullade vi bollen mellan oss en stund, här kommer bollen till dig, så tillbaka till mig och en turordning växer fram. Även mamman verkade tryggare och gladare, hon skrattade och log.

Självklart är det en viktig signal till barnet. Det är tillåtet att skratta och vara glad trots den svåra livssituationen.

Den sjätte lektimmen var lite av ett genombrott. Då radade han upp plastsoldater som övervakades av en lastbil med andra soldater. De soldaterna står med kikare och spanar ut över bygden. Soldater skjuter på varandra. (Figur 1)

Figur 1

Figur 2

Sen målar han med starka klara färger ett stadigt träd (figur 2) och till slut en målning där solen lyser över ett hus (figur 3). Det kändes som en stor seger för Amir att ha mod att dela detta med mig. Mamman märkte det också, hon pekade på hans teckning och sa något som jag inte förstod. I love you, översatte hon det med. Jag förstod inte vad hon menade men jag tror att det var positivt. Amir har inte pratat vid något tillfälle men det händer att han nickar.

Figur 3

Så här långt är det en solskenshistoria över vad självvald lek och målande kan leda till. Det svåra med asylprocessen återstår men oavsett utgången av den blir så har barnet upplevt omtanke, glädje och goda erfarenheter av medmänniskor.

 Jag önskar att vi vågade lita mera på lekens läkande förmåga för att förebygga uppgivenhet.

Människor frågar ofta hur vi kan förebygga den psykiska ohälsa som finns i vårt samhälle. Att upptäcka lekens läkande förmåga kan vara ett av svaren, så skrev Clarence Crafoord i boken Barn som inte leker (2003). Tanken hisnar, vad skulle inte kunna förebyggas om barn gavs möjlighet att skapa ordning och struktur i krisartade upplevelser inom lekens trygga ram.

Laila Lindberg