Ja, det låter nästan lite barnsligt. Men jag tror det kan vara skillnaden mellan liv och död för människor på flykt. Jag har märkt vilken skillnad det betytt att ta ställning och komma ut som flyktingvän. Mina vänner har förstått att de har åtminstone någon att vända sig till om de har en vän i knipa.

Människor i min omgivning har märkt att jag bryr mig. Flera gånger har jag blivit kontaktade av vänner och bekanta som känner någon som är på flykt och har problem. Mina vänner har märkt att jag ”är engagerad i flyktingfrågor och sånt” och hoppas jag vet hur deras vänner kan få stöd och hjälp. De känner sig maktlösa och stärks av att det finns fler som bryr sig.

Jag har ganska nyligen kommit ut som flyktingvän bland mina vänner. Det började med att jag försökt dra mitt strå till stacken för att spräcka myten om det goda Sverige. Att riva ned bilden av landet som många tror är en fantastisk fristad där alla flyktingar tas om hand med öppen famn. Genom att länka till nyheter om hur Sverige och migrationsverket sviker människor på flykt började jag berätta hur besviken jag blev på det samhälle vi lever i. Exempelvis att vi nu ska börja utvisa homosexuella till landet Uganda som just gjort det brottsligt att vara just bög. http://www.qx.se/samhalle/20802/hbtflyktingar-fran-uganda-nekas-skydd

Inte heller känns det rimligt att en flykting ska behöva skada sig själv för att polisen ska hinna läsa alla sina papper, som säger hen kan råka illa ut om hen utvisas. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3437&artikel=4977857

Eller att vi utvisat någon direkt till tortyr, som sedan lyckas fly tillbaka hit som arbetskraft. Istället för flykting med asylskäl. http://www.dagen.se/nyheter/pastor-jean-vadjade-for-sitt-liv/

Jag har också försökt visa att var och en av oss kan göra något rent praktiskt. I januari deltog jag vid min första blockad av ett flyktingförvar för att stoppa deportationer till Irak. Jag började helt öppet fråga om någon ville göra mig sällskap. Att vara förändringen vi ville se. Att stoppa utvisningar till tortyr och förföljelse, att stå ivägen när orättvisor skippas. Allt detta har spelat roll.

Jag har blivit kontaktad av människor som behöver råd och kontakter för sina vänner som riskerar att utvisas. Jag känner mig verkligen inte som en expert på området efter bara några månader, men jag skulle heller aldrig ha hjärta att säga nej. Vem ska de vända sig till istället, om den enda de kom att tänka på var killen som länkar argt på facebook och bloggar lite högljutt om flyktingpolitik emellanåt.

Jag har insett att det handlar om att vi är för få som vågat visa vart vi står.

Genom att vi pratar om orättvisorna i flyktingpolitiken, genom att berätta för människor hur just de kan göra skillnad, så kan vi hjälpa fler. Bli fler. Att komma ut som flyktingvän gör så fler har någon att vända sig till. Så att fler kan få stöd och juridisk hjälp så de inte behöver vara rädda att bli skickad dit där de kommer till skada. Så att fler kan gömma sig om migrationsverket vägrar förstå vilken knipa de hamnat i.

En sån enkel sak som att dela detta blogginlägg kanske får människor att inse att de känner någon(dig!) som kan hjälpa till att hjälpa arbetskamraten vars familj riskerar att splittras.

Ibland kan du vara allt som står mellan att en person utvisas eller inte. Som gör skillnad mellan liv och död.

Niclas Persson, kommunpolitiker och flyktingaktivist som deltar i blockader.

http://niclas.gyt.se/ @niclaspersson

Ordförande Arne Ruth öppnade tribunalen med att ge en kort beskrivning av dess syfte och presenterade sedan den eminenta juryn bestående av en rad erkända namn, samt gav även en beskrivning av de fyra sessioner som skulle följa under dagen: Gränskontroll, Asylprocessen, Papperslösa, Förvarstagande och Deportationer. Ordet lämnades därefter över till åklagarsidan som inledde den första sessionen med anklagelsen om att Europa bryter mot asylrätten med hänvisning till artikel 14 ur FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna – ”envar har rätt att söka och åtnjuta fristad från förföljelse i ett annat land”.
Åklagarsidan kom under dagen att inleda varje session med en kort redogörelse för sina anklagelser under varje rubrik, följt av skådespelare som presenterade verkliga och gripande vittnesmål från människor vars livsöden drabbats av de brott som tribunalen beskyllde Europa för att ha begått. Efter varje vittnesmål tillkallades sakkunniga som lämnade underbyggande expertutlåtanden om varje berört ämne samt gav en målande bild av hur situationen för flyktingar, migranter och asylsökanden de facto ser ut i Europa idag.

Juryn gavs mot slutet av varje session en möjlighet till att kommentera och ställa kompletterande frågor till de professorer och sakkunniga som fanns på plats för att förtydliga situationen kring den rådande europeiska migrationspolitiken. Samtidigt som tribunalen pågick i Stockholm kunde man följa en livesändning av det hela på internet, och en levande rapportering skedde bland annat även via Twitter.

Om än känsloladdat och aningen teatralisk så var tribunalen i det stora hela väldigt saklig. Siffror och kalla fakta presenterades tätt följt av varandra under dagen såsom att 1500 migranter beräknas ha mist sina liv i försök att ta sig in till Fort Europa över Medelhavet bara under förra året, och att en grovt underskattad beräkning av kända dödsfall visar på att över 16000 personer på flykt dött vid Europas gränser sedan 1993. Många viktiga aspekter kom att belysas under de olika sessionerna. Vad innebär det att använda ord som ”illegal” som beteckning på människor som inte begått några brott? Hur kränkande är egentligen asylprocessen i de europeiska länderna? Varför och hur kan övergrepp mot migranter och asylsökande ha fått systematiserats och utövas i Europa?

De vittnesmålen och den fakta som presenterades för juryn ledde till svåra men också naturliga följdfrågor såsom skribenten och människorättsaktivisten tillika en av jurymedlemmarna, Nawal El Saadawi, till slut tog till orda. ”Vem är egentligen ansvarig för detta? Och om detta är en tribunal, så var är då de som vi anklagar? Vem ska hållas skyldig och få stå till svars för detta?”. El Saadawi fick stor uppbackning från publiken som applåderade hennes opponerande inställning till tribunalens upplägg. Och om det finns någon kritik man kan ha mot tribunalen så är det just detta. För trots det oerhörda jobb som lagts ner och det utomordentliga genomförandet av en ytterst viktig migrationspolitisk händelse, fanns där ett stort tomrum som inte fylldes när politiker och ansvariga lyste med sin frånvaro.

Vad innebär det att anklaga och hålla Europa ansvarig för brott mot flyktingars, migranters och asylsökandes mänskliga rättigheter, egentligen? Vem är Europa? Vilka ansvarar för Europa? Är det de enskilda statsmakterna och dessas regeringar och ledare som man riktar anklagelserna mot? Eller är det EU och EES som ska hållas ansvariga? För utöver att riva upp gamla sår och sår som fortfarande blöder hos oss som är aktiva inom dessa frågor, samt utöver att informera en större allmänhet om hur illa det ser ut för de som söker skydd i Europa, så hände egentligen inte mycket mer under denna långa tribunal som pågick i över tolv timmar.

Juryn kom att avsluta tribunalen med ett utlåtande bestående av sex olika punkter där man bland annat fördömde europeiska regeringar för kränkningar av fundamentala normer samt brott mot existerande lagstiftning kring mänskliga rättigheter. Man pekade även på och riktade kritik mot rådande problematik kring den privatisering och outsourcing av sådant som tidigare har varit regeringsansvar kring exempelvis gränskontroll. Den avslutande och viktigaste delen i juryns utlåtande var mer en uppmaning än något annat där civilsamhället manades till att fortsätta en aktiv kamp som vidhöll denna kritik mot Europa och som fortsatte att kämpa för flyktingars, migranters och asylsökandes rättigheter.

Personligen hade jag som ideellt aktiv i projektet den stora förmånen att utöver interaktionen med publiken även få träffa jurymedlemmar och sakkunniga under pauserna. Det hela var mycket lärorikt och samtalen med de olika medverkande under tribunalen bekräftade tanken om att vi nu står inför ett gediget efterarbete där den rådande situationen måste förändras genom uppföljning av det tribunalen presenterade, och den kritik som vi alla har mot den europeiska migrationspolitiken. Ansvaret för de förändringar som krävs får inte enkom vila på oss som ideellt arbetar för förändring, utan de många olika krafter som verkar inom detta område skulle behöva en gemensam röst, liksom den tribunalen ämnade vara, varigenom man ställer krav på ansvariga till att omedelbart sätta stopp för fortsatta brott mot mänskliga rättigheter samt att man öppnar upp gränserna och förbättrar situationen för de människor som söker skydd hos oss av olika anledningar. Men innan vi gör detta tål det, såsom El Saadawi menade, att begrundas och göras klart för oss själva – vilka är egentligen de ansvariga och vem ska få stå till svars för allt detta?

Foujan Rouzbeh, asylrättsaktivist

Though, the situation in Lampedusa is neither easier nor better for those arriving in these months. At present, around 30 asylum seekers coming from Horn of Africa have been stuck on the little island for the last month without any possibility of tabling their application for asylum, without any health care and without new clothes, while being given a hot meal by local charities. 18 other migrants are stuck in the even smaller island of Linosa (go and look in the map, even doubt you can find it), something more than a big rock hosting some hundreds of inhabitants only: one can guess alone what kind of legal assistance they can get there.

This absurd situation originated last September 2011 while Berlusconi was still in Government and its right wing Interior Minister Maroni decided to shut down the reception facilities following a fire and declare the whole Island “usafe harbour for disembarking migrants”. As a result reception of migrants and asylum seekers is no longer an organised normal activity (as it always used to be in the area), quarrels on rescue competence among Italy and Malta happen more often and consequently migrants’ lives are more often put at risk: some of them indeed already dyed since the beginning of the year while crossing the sea.

The situation had already called for the attention of the European Parliament, that had sent a delegation on the spot end of last November. Considering the declaration of Lampedusa “unsafe harbour” as something worrying, head of Delegation Cecilia Wikström had consequently written a letter to the (new) Italian Government in order to get more information and answers to her questions. Months later, the Parliament got only partially answered and decided to have a follow up debate during its plenary session last Wednesday in presence of the European Commission (the full webstream can be found here.

European Commissioner Neelie Kroes stated clearly that the declaration of Lampedusa “usafe harbour” is a “matter of concern” and that Commissioner Malmström had been promised two weeks ahead by Italian Government that they would do their utmost to re-establish soon a reception facility: though, no date for that had been communicated. She as well guaranteed that European Commission would scrutinise attentively the correct application of EU asylum and return directives by Italy: though, up to now no violation had appeared. Head of Delegation Cecilia Wikström insisted repeatedly on the unacceptability of the declaration of the island “unsafe harbour” and in addition only for migrants (and not for tourists, which makes it even quite ridiculous), on the unacceptability of further risk of losing lives at sea and on the fair share of responsibility that both European Institutions and Italian Government have to assume. Most interventions went in the same direction.

Given the present geopolitical and economic situation, one can legitimately presume that flows of arrivals will remain relatively less important compared to last year, but this doesn’t reduce at all the importance of giving a proper assistance to those still arriving: they have the same needs and rights, be they 10.000 or 100.

Chiara Tamburini, lawer and political advisor

Jean är pastor från Kongo-Kinshasa. Mitt under det brinnande inbördeskriget, ett av de blodigaste sen andra världskriget, kallade Jean regimen för massmördare i sina predikningar. Han blev utsatt för hot och flydde till Sverige. Här bildade han familj och arbetade som pastor i den Kongolesiska församlingen i Stockholm. Han fick avslag på sin asylansökan, trots att starka bevis visade att han riskerade att bli utsatt för tortyr vid utvisning. Livet stannade livet upp för Jean. Han låstes in på Migrationsverkets Förvar i väntan på utvisning.

Jean blev utsatt för tre utvisningsförsök. Vid det tredje tillfället blev Jean slagen i bröstet av polis när han knäppte händer för att be. Jean tvingads ha på sig handbojor, fotbojor och kedjor runt midjan under hela utvisningen. När Jean ville gå på toaletten tvingades han göra det med kedjorna på sig, under bevakning av polis. Under de 55 timmar och 30 min som utvisningen pågick fick han ingen mat. Planet fick inte landningstillstånd i Kongo-Kinshasa och Jean låstes in på Migrationsverkets Förvar i Flen igen.

Den 23 februari skedde utvisningen under stort hemlighetsmakeri från polisens sida. Många engagerade sig redan under den kvällen, våra blogginlägg delades och lästes av tusentals personer. Före midnatt fick vi höra att Jean var tillbaka på Förvaret i Flen. Vi kunde andas ut.

På fredag morgon fick vi sms från Jean. Han var på flygplatsen i Kongo-Kinshasa. Den svenska polisen viftade med sedlar och mutade Jean in i landet. Väl inne i landet greps han av säkerhetspolis och fördes till ett fängelse där han blev torterad, han fick frågor om sitt politiska engagemang och blev sparkad och slagen. ”Vi ska döda dig” sa säkerhetspoliserna till Jean. Allt detta har bekräftats av Nelsons Mandelas vänner, en NGO för mänskliga rättigheter, via Diakonia.

Jean fick hjälp att fly från fängelset i sista stund. Annars hade han dött där. Skadorna från tortyren var allvarliga. Jag minns samtalen där Jean berättade hur ont han hade i kroppen och hur mycket han ville komma hem till Sverige.

Vi började processen med att söka arbetstillstånd för Jean så att han skulle kunna komma tillbaka till Sverige och återigen börja arbeta som pastor. Efter många veckor fick vi beskedet att Jean hade fått arbetstillstånd. Att ta sig till Sverige var inte lätt. Redan förra helgen trodde vi att Jean var på väg hem . Idag så kunde det äntligen ske. Nu är Jean hemma. Efter sju månader får han äntligen återse sin fru och sina barn. Det lidande svenska myndigheterna har orsakat Jean och hans familj är enormt.

Tyvärr är Jeans fall inte unikt. Sverige har dömts 20 gånger av FN:s kommitté mot tortyr för att flyktingar har utvisats för tortyr. Efter att Jean blivit utsatt för tortyr hölls en interpellationsdebatt i riksdagen. Migrationsminister Tobias Billström lät som en robot, han ville inte vidta några åtgärder för att säkerställa att inga fler flyktingar skulle utvisas till tortyr. Istället upprepade han gång på gång ”Vi har ett rättssäkert system”.
Men systemet är inte rättssäkert. Det är ruttet. Det innebär inte säkerhet för flyktingar utan osäkerhet, tortyr och död. Det är dags för regeringen att ta mänskliga rättigheter på allvar. Nu behövs en lex pastor Jean. Inga fler flyktingar ska utvisas till tortyr.

I asylprocessen läggs bevisbördan på den asylsökande. Hen måste bevisa att hen är hotad till livet. Även om starka bevis läggs fram väger Migrationsverkets egna bedömningar tyngre. Nu vet vi konsekvenserna. Det är dags att Migrationsverket blir mer lyhörda för flyktingarnas berättelser. Deras underlag som säger att det går bra att utvisa oppositionella till Iran, homosexuella till Irak och regimkritiker till Kongo-Kinshasa måste förkastas och göras om på nytt.

Mer resurser krävs för advokater till de asylsökande. Advokaterna är utsedda av Migrationsverket, får betalt av Migrationsverket och får alldeles för få timmar med sina klienter. Mer resurser behövs för tolkar. I många fall kan de asylsökande inte förstå vilka frågor som ställs till dem i Migrationsverkets förhör eftersom ingen tolk finns på plats. Hur kan ett system kallas rättsäkert när flyktingar inte ens ges chansen att göra sig förstådda?

Jean hölls fängslad i 131 dagar. Vad var han och alla andra förvarstagnas brott? De är inte misstänkta för brott. De har bara fått avslag på sin asylansökan. Det finns ingen gräns för hur länge en asylsökande kan sitta inlåst på Förvar. Den 23 mars 2010 utvisades en flykting som suttit inlåst i 513 dagar. Situationen på Förvaren är katastrofal. Flera självmord har skett på Förvaren de senast halvåret. Det är dags att riva förvaren.

Se film från hemkomsten till Arlanda här.

Ikväll, den 11 maj, sänder TV4 inslag om Pastor Jean kl 19.00 och 22.00.

Jonas Bergström, flyktingaktivist som engagerat sig för pastor Jean

http://bergstromjonas.se/, @BergströmJonas

Samordnaren ansåg att det saknades kunskap om varför ” fenomenet” uppstod och sedan avtog. Eftersom det antogs vara på väg att upphöra lades inga förslag till åtgärder. Samordnaren avvisade traumatiska erfarenheter/stress som möjlig förklaringsgrund till problemet med apatiska barn. Rapporten blev föremål för en sällsynt bred och hård kritik Den som vill skaffa sig mer kunskaper om myndigheternas skrämmande sätt att hantera de apatiska barnen under 2000-talets första fem år rekommenderas ” De apatiska ” av Gellert Tamas.

Under sommaren 2011 inkom rapporter om en ökning i antalet avslag på uppehållstillstånd för barn med svåra uppgivenhetssymtom. Etikkommissionen genomförde därför en enkät som via informella nätverk spreds till 24 berörda familjer. I familjerna, som sökt asyl mellan 2004 och 2011, ingick 60 barn under 18 år, av dem 30 med uppgivenhetssymtom. Mer än häften av familjerna tillhörde en minoritetsgrupp, romer från Serbien eller Kosovo och uigurer från Kazakstan. Samtliga barn med uppgivenhetssymptom hade varit med om traumatiserande händelser i familjen som våldtäkt, tortyr, misshandel, kidnappning och dödshot.

Det förefaller som att många av barnens erfarenheter inte alls kommit fram under asylprocessen även om det formellt angavs i besluten att hänsyn tagits till barnens bästa. I bara två av fallen hade muntlig förhandling ägt rum i migrationsdomstolen trots att tanken med den nya instansordningen var att detta skulle vara det normala och en av de viktigaste förändringarna för att förbättra rättssäkerheten i asylprocessen. Avslagen på asylansökningarna motiverades i flertalet fall med brister i trovärdigheten, alternativt att möjligheten till skydd i det land man flytt från inte hade uttömts. Det sista innebar att man krävde av den, som utsatts för övergrepp av polisen, skulle polisanmäla polisen och förlita sig på rättsväsendet i hemlandet istället för att fly.

Det är anmärkningsvärt att inte mindre än en tredjedel av familjerna med apatiska barn varromer från Serbien. Amnesty International publicerade i maj 2011 rapporten ” Romer i asylprocessen.” 35 asylärenden, som gällde romer från Serbien eller Kosovo, har gåtts igenom och 12 djupintervjuer med romer som sökt asyl i Sverige har genomförts. Rapportens viktigaste slutsats är att i det stora flertalet av de granskade ärenden har Migrationsverket tillämpat undantagsregeln i 8 kap 6 § utlänningslagen och beslutat om avvisning med omedelbar verkställighet. Det innebär att man inte har rätt att stanna kvar i landet medan ett överklagande prövas och inget offentligt biträde vid sin sida. För att avvisning med omedelbar verkställighet ska få beslutas krävs att det är uppenbart att grund för asyl saknas och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på annan grund. Det är enligt min mening självklart att de summariska utvisningsbesluten mot romer utan några grundläggande rättssäkerhetsgarantier, romer som i många fall utsatts för svåra traumatiserandehändelser i sitt hemland utan möjlighet att få hjälp eller skydd av myndigheterna, starkt bidragit till att det finns många apatiska barn i denna grupp. Det verkar som romer alltid är den etniska grupp som är värst utsatt för diskriminering och Sverige utgör helt klart inget undantag från den regeln.

UNHCR och Migrationsverket publicerade i september förra året studie av kvaliteten i Migrationsverkets asylprövning. Den bild som ges av studien stämmer ganska dåligt med den ljusa och idylliserande beskrivning som verkets rättschef Mikael Ribbenvik brukar förmedla.

Några exempel på brister som påpekas i studien:

* Utredningsansvaret ska delas mellan verket och den asylsökande, det är fel att som Migrationsverket gör, lägga hela utredningsansvaret på den asylsökande
* Det brister i utredarnas landinformationskännedom
* 40% av de offentliga biträdenas inlagor har otillfredsställande kvalitet vad avser den juridiska argumentationen.
* Den ersättning Migrationsverket beslutar för de offentliga biträdenas arbete utgår med låga schablonbelopp. Mer nedlagt arbete av hög kvalitet leder inte till högre ersättning. Det främjar inte kvaliteten på insatserna från de offentliga biträdena.
* Förföljelse, som den asylsökandes familjemedlemmar utsatts för utreds ofta inte ordentligt
* Utredningsfrågorna har sällan ett genusperspektiv och tar ofta inte hänsyn till att normer kring kön och sexualitet påverkar asylskälen.
* I en stor andel av utredningsprotokollen utlämnas delar av vad den asylsökande framfört.
* I de flesta ärendena ställs för höga krav på intensiteten i förföljelsen. T.ex räknas inte grov misshandel och trakasserier från miliser, kriminella gäng och statsanställda, nerbränning av bostaden och mord på maken som flyktinggrundande förföljelse.Inte heller ansågs det som tillräckligt för att räknas som förföljelse att den asylsökande våldtagits, inte heller att ha varit med när systern våldtogs och föräldrarna mördades.
* I de flesta ärendena räknades inte tvångsgifte, sexuella trakasserier eller våld, trakasserier av myndigheterna på grund av klädsel eller uppförande eller hedersrelaterat våld som förföljelse.
Migrationsverket har t.o.m. hävdat att hedersrelaterat våld över huvud taget inte är en skyddsgrund.
* 47,5 % av de som sökt asyl åberopade att de utsatts för tortyr eller misshandel. Av dem beviljades bara 34% någon form av skydd.
* FNs kommitee mot tortyr har vid ett flertal tillfällen kritiserat att Migrationsverket underlåtit att beakta läkarintyg som visar tidigare tortyr.

Detta utgör bara ett axplock av de kritiska synpunkter som framförs i studien. Det råder alltså mycket svåra rättssäkerhetsbrister i Migrationsverkets asylprövningsförfarande. Det formellt starka motargument, som Mikael Ribbenvik brukar framföra, är att verket ” ligger rätt ” i sina bedömningar eftersom Migrationsdomstolarna bara bifaller 3 % av överklagandena. Tyvärr visar detta tvärtom att den rättsäkerhetsgaranti som möjligheten till domstolsprövning skulle innebära, inte alls fungerar. Migrationsdomstolarna gör oftast ingen självständig prövning utan förlitar sig helt på Migrationsverkets bedömningar. En UNHCR-studie av Migrationsdomstolarnas beslutsfattande skulle tas emot med stort intresse!

Nu måste regeringen omgående tillsätta en haverikommission för Migrationsverket med uppgift att gå vidare med utgångspunkt från UNHCRs studie och föreslå de långtgående förändringar och omfattande utbildningsinsatser som är helt nödvändiga.

Sten de Geer, advokat specialiserad bl.a. asyl- och utlänningsrätt

Björn Hedlund har rest till flyktingläger i Norra Marocko. Till Migrationsverkets förvar. Levt med migranter. Han har talat med de poliser och militärer som jobbar för att stänga människor ute. Som vaktar Fort Europa. Och han berättar vad han sett, vad han hört, vad han tänkt. Du borde lyssna. För det handlar om dig, och om mig. Om vårt ansvar. För det kanske inte är de ansvariga politikerna som är det värsta. Det värsta skulle vara om vi blundade, såg åt ett annat håll eller höll tyst. Låt oss inte göra det.

Beställ den. Läs den. Och agera.

Kalle Larsson, redaktör Flyktingbloggen

- Vem kan veta om någon ljuger och hur pålitliga är de röntgentester som barnläkare avfärdar?

Men om man stannar upp ännu tidigare, vid argumentet att dessa individer bör behandlas som vuxna, inte som barn, så ligger det något intressant i den meningen. Det är en bekräftelse på att myndigheterna behandlar vuxna och barn olika i asylprocessen och att, vilket både flyktingar och vi som på olika sätt är engagerade i frågan vet, det är större chans att bli trodd på och få skydd om man är minderårig. De vuxna som har flytt från samma situation kan hänvisas till internflykt och åläggs ett större ansvar för att hitta egna lösningar. Asylrätten, rätten att få skydd undan förföljelse i det land man ansöker om det, är mer förhandlingsbar för vuxna. I vissa fall är den nästintill obefintlig för vuxna. Det är därför det är så viktigt för dem som befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen att hamna på rätt sida om artonårsstrecket. Sedan är det kört, tror många. Vilket ju inte är helt osant.

Danielsson använder så många superlativ han kan för att beskriva världens mest generösa land Sverige och de många fördelarna med att ansöka som minderårig; exempelvis rätten till en god man och att man får bo på gruppboende. Det är kanske alla vuxna mäns dröm att bli omyndigförklarade och att ha personal som talar om för dem vad de ska äta, hur sent de får vara ute på kvällen och när de ska lägga sig att sova. Säkert uppskattar alla vuxna män att ha en vilt främmande människa som ansvarar över alla ekonomiska och juridiska frågor, särskilt i ett så allvarligt läge som i samband med en asylprocess. Min erfarenhet är att det finns människor som ljuger för myndigheterna, men att de som ljuger om sin ålder i asylprövningen gör det för att det är deras enda chans att få det skydd som de behöver och som de hade fått om asylrätten för vuxna inte varit så urholkad som den är.

Diskussionen om röntgen som metod för åldersbestämning är tröttsam. Varför är det så att när det gäller flyktingar så är plötsligt alla debattörer experter på allt, inklusive anatomi? Frågan om hur myndigheterna ska fastställa barns ålder (om man väljer att inte tro på deras ord) borde rimligtvis hanteras av läkare. På FARR:s kursdag i Göteborg förra året diskuterades just den här frågan av barnläkaren Sofia K Olausson i ett av föredragen. Enligt hennes erfarenhet, som är samstämmig med Socialstyrelsens riktlinjer, är det omöjligt att bestämma exakt ålder på ett barn genom medicinska undersökningar. Det är framförallt svårt i övre tonåren. Det som går att bedöma är hur långt i pubertetsutvecklingen en person har kommit. Således kan en läkare konstatera att puberteten är avslutad, vilket kan ses genom könsorganens utveckling, hårväxt etc. Puberteten är en process med stor individuell variation och kan fulländas innan 18-års ålder för vissa och efter för andra. Det finns undersökningar med röntgen av tänder, nyckelben, bäckenben och handled. Dessa undersökningsmetoder utvecklades på 30-talet i England och USA och har västeuropeiska barn från övre medelklassen som norm. Hur skelettutveckling och tandutveckling ser ut för barn från Afrika och Asien är inte utrett och effekter av svält och andra svårigheter kan ha betydelse. I Sverige genomförs inte bäcken- eller nyckelbensröntgen för att bestämma ålder på asylsökande, eftersom strålning mot dessa känsliga kroppsdelar ökar risken för cancer och att personen får barn med missbildningar. Åldersbedömningar är mer relevanta för små barn, då det är lättare att göra en bedömning. Oavsett ålder är säkerheten 95% och bedömningen är inom ett intervall på ca 2-4 år, vilket gör informationen osäker i juridiska sammanhang.

Det är alltså omöjligt att med medicinska test bedöma ålder på tonåringar, men däremot ökar deras risk att få cancer. Med en rättssäker asylprövning där de som upplever en reell rädsla för förföljelse i hemlandet kan känna sig trygga i att de blir trodda på och kommer att få det skydd som de enligt Genèvekonventionen och svensk lag har rätt till, då behöver man inte diskutera vem som ljuger om sin ålder och hur man bäst sätter dit honom. För mest sannolikt kommer vuxna män inte att ljuga om sin ålder om de, som vuxna asylsökande, också skulle ha mänskliga rättigheter. När dessa rättigheter tummas på och principen om barnets bästa är det sista heliga som vi har kvar, då är resultatet att vi får den situation om Danielsson något överdrivet beskriver i sin artikel. Lösningen är inte fler tester och spärrar. Lösningen är en rättssäker prövning och att värna om rätten till asyl för alla i alla åldrar.

Baharan Kazemi, sekreterare för FARR (Flyktinggruppernas asylråd)

Sydafrika kallas ibland för regnbågsnationen. Det blev det sammanhållande namnet för ett land som efter Apartheid var tvungen att hitta en ny nationell identitet som kunde tala till alla grupper inom dess gränser. Efter införandet av demokrati 1994 beslutade man sig för elva officiella språk vilket i någon mån även representerar lika många etniska grupper med sin egen kultur, sitt eget språk och sina traditioner. Många med mig trodde att Sydafrika, mot bakgrund av sin våldsamma historia och sina brutala erfarenheter av rasism, på något sätt skulle vara immunt mot främlingsfientliga kravaller. Man hade övervunnit det största av hinder. Det skulle byggas ett öppet och tolerant land. Människor längtade efter den friheten.

Denna föreställning förändrades i ett slag i samband med de xenofobiska attackerna 2008. Över hela världen rapporterades det med fasa och förvåning om de våldsamma kravallerna i landet alla verkade tro var fritt från skuld. I efterhand tycks det tvärtom som om dessa attacker endast var toppen av ett isberg. Attackerna på immigranter föregick upploppen 2008, om än i mindre skala, och har även fortsatt därefter. Det är ett återkommande inslag i nyheterna och i lokalpolitiken används det mer än sällan som ett sätt att vinna röster. Sydafrika, visar det sig vid en närmare granskning, är i relation till sin invandrade befolkning motsatsen till den harmoniska regnbågsnation man själv och omvärlden gärna vill se den som. Attityderna till invandrare utmanar även föreställningen att främlingsfientligheten skulle följa Apartheidstatens strikta åtskillnadslinjer i någon slags fallande skala med den vita delen varande mest negativ. En majoritet av sydafrikanerna är generellt sätt mycket negativt inställda till invandrare. Detta trots att andelen invandrare i Sydafrika relativt befolkningsstorleken är förhållandevis liten. 2001 års folkräkning gav för handen att omkring en miljon eller omkring 2,3 procent av Sydafrikas befolkning utgörs av immigranter i dagsläget till vilket en siffra på mellan femhundratusen och en miljon papperslösa migranter bör tilläggas.

Som vanligt finns lite statistiskt underlag när det gäller migration och ännu mindre när det gäller attitydundersökningar. En större studie av Southern Africa Migration Project (SAMP) som publicerades 1999 visar däremot på skrämmande siffror. Närmare 25 procent av sydafrikanerna uppgav att man var för helt stängda gränser (!) och närmare 45 procent för en mycket strikt kontrollerad inflyttning. Detta gör Sydafrika till ett av de länder i världen med negativast inställning till immigration. Som en jämförelse tyckte 1 procent av den svenska befolkningen att gränserna skulle stängas helt och 55 procent stödde mycket strikta invandringsregler vid ungefär samma tidpunkt (1995). En tredjedel av respondenterna skulle kunna tänka sig att personligen delta i att försöka hindra migranter från att flytta till deras område.När det gäller gruppen papperslösa var attityderna ännu hårdare och en stor majoritet angav att man var för att deras rättigheter kraftigt skulle kringskäras. Omkring 85 procent uppgav att denna grupp varken skulle ha rätt att uttrycka sig fritt eller röra sig såsom de ville och omkring 65 procent att de inte borde ges samma skydd av polis eller ha tillgång till det allmänna rättssystemet.

Precis som i Sverige och Europa finns kopplingar mellan brister i utbildning, tillgång till samhällsresurser, arbetslöshet och fattigdom och en spridd uppfattning att immigranter är hindret för utveckling inom dessa områden. Missuppfattningen att immigranterna tar jobb och utnyttjar systemen återfinns även i Sydafrika. Den återfinns bland samhällets alla grupper men speciellt i de fattiga områden där kravallerna bröt ut. Kampen för allas lika rätt återfinns här som i Sverige, både i samhällsutveckling, upplysningskampanjer och utbildning.

Mikael Näve Ljunggren, flyktingaktivist

Källor:

http://www.queensu.ca/samp/

http://www.nytimes.com/2010/07/10/world/africa/10safrica.html

http://web.uct.ac.za/depts/politics/staff/Mattes/Mattes%20SAMP%2014.pdf

http://www.migrationinformation.org/Feature/display.cfm?ID=689

”Siste lørdag i april kom nyheten om to brødre som flyktet sammen med sine familier til Norge, og som har bodd på asylmottak i ni år. Den ene familien får bli, mens den andre har fått utvisningsvarsel fra politiet. Søskenbarn og bestevenner Neda og Razan kom samtidig til Norge for ni år siden, som små barn. De kjenner ingen annen verden enn norske. Razan får bli i Norge, mens Neda skal utvises.” skrev Aftenbladet i går.

I NRK samme dag fikk vi høre om Amer Moussa på 11 år snakke med sine foreldrene via internett. ”Han bor selv i et fosterhjem i Volda på Sunnmøre, mens foreldrene bor på et asylmottak noen mil unna. Også hans bror og søster bor i hver sin fosterfamilie. De får lov til å besøke sine biologiske foreldre en gang i uka. Mens guttene skal fortsette å bo i fosterhjem i Norge, må foreldrene nå reise hjem til Egypt etter å ha fått endelig avslag på asylsøknaden. Det er ingen som vet når foreldrene blir sendt ut – men det er bare et tidsspørsmål, i og med at de nå oppholder seg ulovlig i Norge.” Hva skjer med disse barna? Hvordan kan de leve uten sine foreldre? Hvordan kan deres foreldre leve uten dem? Hvor er hensynet til ”barnas beste”?

Dette er noen eksempler som viser at det ikke tas godt nok hensyn til asylbarna i dag. SV jobber derfor for varig endring av praktisering av dagens regelverk.
Før sommeren er stortingsmeldingen ”Barn på flukt” ventet. SV mener at vi må følge barnekonvensjonen, og sette hensynet til barnas beste først. Dette er i tråd med stortingets behandling av denne saken, som sa at ”barnets tilknytning til riket SKAL tillegges vekt, innvandringspolitiske hensyn KAN tillegges vekt”.

SV jobber fortsatt i regjering for et skal tas mer hensyn til barna. Innsatsen fra de mange SV-ere og andre rundt om i landet som har engasjert seg for asylbarna er svært viktig for SV skal få gjennomslag i regjeringen. Vi forhandler fortsatt for å finne en løsning i denne saken. Da trenger vi at trykket holdes oppe ute i lokalmiljøene. Vi er avhengige av at våre folk står sammen med Arbeiderpartiets folk, og viser at det er en sterk motstand mot den praktiseringen av lovverket vi nå ser. Fra sentralt hold jobber vi nå hardt for at stortingsmeldingen Barn på flukt skal gi en endelig løsning for disse barna. Vårt krav står fast: BARN SOM HAR VÆRT LENGE I NORGE MÅ FÅ BLI I NORGE.

Gülay Kutal

Leder for SVs etniske likestillingsutvalg

Svenska migrationsmyndigheterna använder sig av den digitala databasen
Eurodac precis som andra myndigheter runt om i EU. 2010 genomförde
FRONTEX sin första deportation från svenskt territorium. Ett flygplan
fylldes med mongoler och de skickades från Arlanda till Ulan-Bator.
Den 12 oktober 2011 deporterade FRONTEX irakier från Sverige till en
kostnad av 341 105 euro. FRONTEX är en överstatlig EU-aktör vars
verksamhet rullar på utan några större möjligheter till verklig insyn.
På FRONTEX egen hemsida är man noga med att påpeka att ansvaret för
gränskontrollen ligger på medlemsländerna, men detta stämmer inte
längre. Sveriges nationella suveränitet har underminerats ytterligare
genom digitala nätverk där byråkrater på alla nivåer blir beroende av
information (biometriskt kodad såväl som språkligt kodad information
som personuppgifter) som färdas blixtsnabbt mellan olika platser i
Europa. Enligt EU-praxis sparas information om migranter som söker
asyl in gemensamma digitala register Eurodac som har varit i bruk
sedan den 15 januari 2003. Fingeravtryck och annan data sparas och
blir tillgänglig för byråkrater och gränsvakter över hela kontinenten
i 14 års tid. Ett resultat av detta är att migranter i desperation
bränner och fräter sönder sina fingertoppar. För det tredje finns allt
mindre möjligheter till kontroll över gränskontrollen och
deportationsapparaten eftersom många andra delar av statens
verksamheter privatiseras. För att deportationerna ska vara möjliga
att genomföra krävs att privata kommersiella aktörer som
tolkförmedlingar, säkerhetsföretag och privata flygbolag medverkar.

Målet med Schengenavtalet är att interna gränser och barriärer inom EU
ska försvinna. I och med detta så förskjuts gränskontrollens fokus mot
unionens gemensamma yttre gränser. Den politiske teoretiker och
feministen Wendy Brown menar att EU:s  massiva murar alltid reses där
EU:s yttre gränser för tillfället befinner sig. Stockholmsprogrammet
är namnet på EU:s officiella femårsplan för ”frihet, säkerhet och
rättvisa”. Detta språkbruk är helt och hållet orwellskt. I praktiken
handlar femårsplanen om strategier för brottsbekämpning,
terrorismbekämpning, säkerhet samt just gränskontroll. Att dessa
områden kopplas ihop i ett övergripande policydokument är talande för
hur migration definieras som ett säkerhetsproblem snarare än som en
humanitär eller social fråga. En ambition med Stockholmsprogrammet är
att migrationspolitiken inom EU ”harmoniseras”. Detta är något som den
ansvarige EU-kommissionären, Cecilia Malmström, ofta talar om fast mer
specifikt gällande just asylsystemet. Ambitionen är att
gränskontrollen, dess lagar och konkreta myndighetsutövning ska
orkestreras så det ser likadan ut i EU:s medlemsländer. Enligt
Stockholmsprogrammet ska EU:s gemensamma myndighet för gränskontroll,
FRONTEX, stärkas. I formuleringarna betonar man att detta inte får
innebära minskade möjligheter för flyktingar att söka skydd. En av
ambitionerna i programmet är att databaser som används inom Schengen
för att spåra människor som är eftersökta av polis ska integreras med
varandra. Gränsen mellan databaser vad som är asylhantering och
kriminalregister suddas ut Mellan raderna i programmet går att uttyda
(vilket många också påtalat) en slags vision om arbetsgivare ska kunna
handplocka migranter och hålla dem i något som liknar modern
livegenskap. Det står i Stockholmsprogrammet att migration är EU:s
viktigaste fråga. Vidare står att den kan komma alla berörda parter
till del om den ”hanteras på rätt sätt”. När solidaritet i relation
till migration tidigare främst syftade på rättvisefrågor och om rätten
till asyl har det allt mer börjats betyda att man ska dela lika på
”bördan” av migranter inom unionen. En målsättning i EU:s
policydokument är människor ska hjälpas i hemländerna så att de inte
ska behöva söka sig till Europa. Detta är också något som hörs från
högerradikala så väl som etablerade aktörer inom mainstreamfåran. En
fråga som ofta glöms bort är att Västvärldens staters agerar på ett
sätt som bidrar till humanitära katastrofer som ger upphov till
flyktingströmmar. Hur kommer det sig att så många irakier och afghaner
kommer till Europa just nu? Sveriges, Europas och USA:s roll är minst
sagt problematisk.

Dublinkonventionen som är en viktig del av EU-samarbetet innebär att
migranterna ska söka asyl i de första land de sökt asyl i. I praktiken
bidrar detta till att migranter transporteras runt i hela Europa utan
att någon stat vill ta ansvar för dem. I Sydeuropa, dit många
deporteras tillbaka eftersom det var där de först kom till
EU-territorium, finns i praktiken inte något verkligt fungerande
asylsystem. Över hela Europa har inlåsningscenter som i Sverige kallas
Förvar blivit vanliga. Att ordet ”Förvaret” och ”Förvarsenheterna”
används är i sig talande för hur migranterna uppfattas, bemöts och
behandlas. Den 23:e mars 2010 deporterades en man från Sverige som
hade suttit inlåst i Migrationsverkets Förvar i 513 dagar. På
Migrationsverkets Förvar vittnar inlåsa migranter om hur de blir
deprimerade av att låsas in under långa perioder. Proppfulla
medicinskåp och personalens egen ängslighet och ångest är också
talande för att Förvaren är platser där migranter bemöts av en inhuman
brutalitet. Över hela Europa satsar stater stora resurser på att förmå
människor som har fått avslag på sina asylansökningar eller som
påträffats som papperslösa att återvända till sina hemländer. 2009
utsågs till och med av den svenska regeringen och migrationsminister
Tobias Billström till ”återvändandeåret”. Förvaren bidrar till att
producera den ”deportabilitet” som gör att papperlösa blir lätta att
exploatera och utnytta.

Filosofen Sandro Mezzadra analyser i en känd text, ”Rätten att fly”,
hur papperslösa migranter producerar ekonomiska värden samtidigt som
de utesluts från sociala rättigheter som är kopplade till
medborgarskapet i varje enskilt land. Ett gammalt slagord till vänster
heter att arbetarklassen inte har något fosterland. Idén att
migranterna hotar dumpa fackliga rättigheter, löner och arbetsvillkor
som den etablerade arbetarrörelsens kämpat till sig de senaste
århundrandet grundar sig i ett tankefel. Fienden kan inte vara
människor på flykt undan förföljelse eller som försöker skaffa sig
bättre liv. Att tillkalla polis mot papperslösa arbetare stärker inte
arbetarklassen mot kapitalet, snarare tvärtom. Självklart ska
kollektivavtal försvaras i ett land som Sverige men vad gör man i en
situation där många migranter eller andra arbetare inte ens har hört
talas om dem? En gränsöverskridande global solidaritet är inte en naiv
ambition eller tom floskel, det handlar om ett bejakande av ideal om
frihet och jämlikhet. I en globaliserad värld är det de fattiga och
exploaterade migrantgrupperna som har mest att vinna på att dagens
maktstrukturer utmanas och undermineras.  Varje dag ställs rektorer,
socialarbetare, lärare och många andra över hela Europa inför frågor
om vilken information man vill dela med sig av med till vem. Vad får
mitt handlande för konsekvenser för migranten som riskerar att bli
deporterade? Organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter
granskar myndigheterna kritiskt. Samtidigt blir det uppenbart för allt
fler att när Migrationsverkets officiella representanter talar om
dessa rättigheter är det oftast tomma ord. Radikala aktivistnätverk
över hela Europa utmanar och ifrågasätter genom högljudda protester
den nuvarande gränskontrollens legitimitet.

Den 12:e maj ställs Europa till svars för systematiska kränkningar av
mänskliga rättigheter och systematisk inhuman behandling i Tribunal 12
på Kulturhuset. Tribunalen är inspirerad av Russeltribunalen som hölls
1967 i Stockholm och där man kom fram till att USA begick
krigsförbrytelser i samband med Vietnamkriget. Samrtidigt släpps också
min bok Fortets Murar på Bokförlaget Atlas. Migranter som saknar
medborgarskap förkroppsligar i egenskap av vår tids fattiga och
förtryckta nödvändighet av en global kamp för jämlikhet och frihet.
Det finns många former av förtryck, men det våld som migranter utsätts
för i Europa idag, i en globaliserade hyperkapitalistisk tidsålder,
motstycke. Det här är en politisk fråga där vi alla har ansvar, inte
som enskilda individer men i kraft av vår förmåga att gemensamt göra
motstånd och tänka. Ansvaret handlar inte bara om juridik. Det finns
många anledningar att vara förbannad och full av sorg, men inga att
vara uppgiven eller förtvivlad. Slut upp den 12:e maj!

Björn Hedlund

Släpper boken Fortets Murar och har gjort research för Tribunal 12