Vår migrationsminister brukar tala sig varm för rättssäkerheten i den svenska asylprocessen. Alla har rätt till ombud, alla har rätt att överklaga och få sin sak prövad i en opartisk domstol, vilket är beviset för att systemet fungerar bra. Nåväl, alla har inte rätt till ombud. Till exempel har dublinärenden inte det, vilket Sanna Vestin skrev om på flyktingbloggen nyligen. Personer som sitter i förvar har ofta ett ombud som bara befattar sig med förvarsfrågan, inte med asylärendet och möjligheten att ansöka om ett verkställighetshinder, detta långa ord som så många flyktingar lär sig innan de ens har börjat på SFI. Och tja, man kanske kan kalla en domstol för opartisk fastän det sitter nämndemän i juryn som representerar olika ideologier och däribland ett parti som önskar minska invandringen med 90%. De kanske har den fantastiska förmågan att sätta sina egna tankar åt sidan och bara rent maskinellt göra bedömningar i de enskilda fallen, utan att utgå från sig själva på något sätt. Sedan ska man ju inte gå in på de brister som UNHCR:s rapport om den svenska asylprocessen lyfte, som att tortyr inte utreds, landinformation inte används, tolkar inte är kvalificerade och att en orimligt stor bevisbörda ligger på den sökande. Om vi bara lägger dessa enstaka brister åt sidan för en stund och utgår från att den juridiska processen för asylsökande fungerar bra, då har jag bara en fråga. Varför måste desperata, utvisningshotade personer vända sig till media för att få en omprövning på sitt avslagsbeslut?
Nästan varje vecka lyfts nya fall upp; Ali 15 som har blivit inlagd på barnpsykiatrisk akutklinik, Hadille 2 år som ska skickas till ett okänt öde i Frankrike, David 3 år som riskerar att separeras från sin mamma för att hon ska utvisas till Armenien osv. Det är omöjligt att inte sympatisera med dessa barn och att inte förfäras över det inhumana i Migrationsverkets bedömningar. Opinionen rycker in och sätter stop. Migrationsverket skäms och gör en pudel. Nej nej, det är klart att Ali 15 ska få vara kvar i Sverige. Ali 17 och Ali 18 däremot, dem drogar vi ner och sätter på ett plan till Italien där de dumpas. Medan allt ljus är på lilla Hadille används de mörka hörnen till att snabbt skicka iväg flyktingar till Afghanistan, Irak och Iran.
Det är absolut inte min mening att sätta olika flyktinggrupper mot varandra. Självklart ska man värna om barnen! Det finns inget som helst snack om saken – den orimliga utvisningen av Ali 15 stoppades i sista stund och det var helt rätt!
Det problematiska är att den inte stoppades på grund av att migrationsdomstolen överprövade migrationsverkets beslut om överföring till Italien. Den stoppades därför att vänner och bekanta, aktivister, en stark god man och många andra gick in och protesterade. Det blev manifestationer och löpsedlar varje dag i en vecka. Det fick myndigheterna att ändra beslutet, inte de inlagor som ombudet skickat in eller ens Alis vittnesbörd om hur han som ensamkommande flyktingbarn blivit hemlös och utsatt för polisvåld och sexuella övergrepp i Italien. Det hade inte med saken att göra. Som aktivist gläds jag över att kamp ger resultat. Men hur rättssäkert är det att den som har flest kompisar med bäst mediakontakter får stanna, medan andra i samma situation får åka?
Med media som sista instans innan planet lyfter, gäller det att vara fotogenisk. Det gäller att ha små bruna lockar och vara två år. Det är inte särskilt fördelaktigt att vara 45 år och ha mörkt skäggstubb och vara så uppgiven att ingen runtomkring orkar engagera sig. Det är inte tillräckligt bra TV med en finnig 18-åring som har kämpat hela vägen, inte gett upp, inte brutit ihop. Det blir ingen bra story, för det är inte dramatiskt nog. Bara ännu en utvisning. Det är ingen nyhet längre. Vädjande barnaögon, tårögda mammor, det säljer fortfarande lösnummer. Familjer som splittras är mer intressanta än en hel romsk familj som skickas tillbaka till Balkan, där diskriminering och övergrepp är deras vardag. Vår empatiska förmåga är avtrubbad för resten av människorna som faller genom de numera ganska stora glappen mellan stolarna i rättssäkra Sverige.
Asylrätten blir i slutändan blir en enda gullighetstävling och en ljummen tycka-synd-om-debatt där det mest grundläggande glöms bort. För det handlar inte om hur liten och hjälplös man är. Även stora, starka personer drabbas av de trubbiga instrument Migrationsverket har för att utreda asylskäl. Deras skyddsbehov ignoreras och de skickas tillbaka. De sätts i förvar. De separeras från partners och nekas återförening. Vuxna som flyr från kriget i Syrien får ett tillfälligt uppehållstillstånd som inte garanterar något alls. Ingen framtid i Sverige. Ingen familjeåterförening. Ingen asylrätt. Bara möjligheten att överleva några år, medan kriget pågår som värst. Asylrätten handlar inte om att bedriva välgörenhet gentemot barn det är synd om. För varje gång media blåser upp bilden på ett hjälplöst flyktingbarn, vet vi att där finns hundratals andra barn och vuxna som inte hade en lika fängslande historia, men som minst lika illa blivit berövade sin trygghet och sin rättssäkerhet. De individuella öden vi inom asylrörelsen möter förtjänar att kämpas för på alla plan som finns, och då är det logiskt att även kontakta media om det finns något hopp om att det ska hjälpa.
Justitiedepartementet och framförallt migrationsminister Tobias Billström borde dock fundera kring hur det kommer sig att så många fall för det första uppmärksammas i media och för det andra får ett annat utfall efter uppmärksamheten. Begås det så många misstag i handläggningen och vad är i så fall mörkertalet? Det är ett privilegium att ha en media som är så fri från staten att myndigheternas brister utan problem kan skildras i radio och tv. Det är också ett privilegium att leva i ett land där myndigheternas beslut faktiskt kan ändras när det är alldeles för uppenbart att ett misstag har skett. Vi ska dock inte vara alltför nöjda när rättssäkerheten och juridikens saklighet blir suddig och ersätts av den allmänna opinionens vilja. Asylrätten är grundläggande och ska inte avgöras i tv-sofforna. Oavsett hur söt personen i fråga är.
Baharan Kazemi, Sekreterare för FARR (Flyktinggruppernas riksråd)