Kära läsare av Flyktingbloggen

Idag skulle jag skriva till er, kanske om en av de småbarnsfamiljer som ska splittras på grund av infernalisk byråkrati och signalpolitik, eller kanske om en av de där pojkarna som ska skickas tillbaka till de förlorade själarna i tältlägret efter att ha fått gå i skola för första gången i livet, en av dem som gråter om kvällen och skär sig själv. Kanske jag skulle skriva om det besynnerliga halvliv man lever i mellan utvisningsbeslut och verkställighet då inga lagar verkar gälla, när alla minnena och problemen tornar upp sig i vargtimmen och den outgrundliga möjligheten till INHIBITION lyser som en oåtkomlig måne däruppe i det svarta.

Men det gör jag inte. Det är tidig morgon och istället för att skriva en viktig artikel ska jag skriva en viktig inlaga till en Väldigt Viktig Myndighet.

Vet ni vad Dublinförordningen är? Det är den där EU-lagen som gör att människor ska skickas fram och tillbaka mellan EU-länderna, för att till slut hamna hos den Svarte Petter som råkar ha yttre gränser och därför får ta emot alla flyktingar – och som bara kan bli av med den stora ”bördan” genom att behandla dem så illa att de flyr en gång till…

Den förordningen är inte lätt att tolka ska jag säga. Artiklarna går in och ut i varandra med intrikata formuleringar som är resultatet av åratals förhandlingar och kompromisser och kan tolkas lite hur som helst – det är liksom det som är kompromissen. Jag har tillbringat timmar med utbildade jurister för att försöka begripa regler och undantag och undantag från undantagen. Jag har försökt läsa lika svårbegripliga vägledande beslut och rättsliga ställningstaganden. Det må vara hänt att jag inte förstår, för jag är inte utbildad jurist. Men även de mest skolade juristerna river sina huvuden, ända upp i EU-domstolen.

Hur Dublinärenden ska behandlas enligt den svenska utlänningslagen är ett kapitel för sig, ett oskrivet kapitel eftersom lagstiftaren missat att bestämma detta. Det finns en paragraf om att överföringar enligt Dublinförordningar ska hanteras som avvisningar och utvisningar ”i tillämpliga delar”. Jaha. Kan man avbryta en överföring enligt samma regel som man kan avbryta en utvisning. Njaej…?? Ingen vet säkert, för såna ärenden kan inte överklagas och hamnar aldrig i Migrationsöverdomstolen. Ibland avbryts de, ibland går det ABSOLUT inte, i varje fall inte enligt den paragrafen. Kanske någon annan. Om överföringar avbryts, så sker det enklast genom att en uttröttad tjänsteman lägger ärendet underst i högen så att en tidsfrist löper ut.

Just nu ligger ett antal Dublinärenden för avgörande av Europadomstolen för mänskliga rättigheter, andra manglas i EU-domstolen. EU-domstolens generaladvokat lägger ut texten i sida efter sida om tolkningen av en enda punkt i en enda artikel. Inte ens de högsta EU-organen vet vad de själva har bestämt. När en omarbetning av Dublinförordningen äntligen skulle vara klar nu i somras så strandade till sist förhandlingarna, i väntan på att EU-domstolen ska avgöra hur den förra versionen egentligen ska tolkas.

Så är det. Men i Sverige har den högsta instansen, Migrationsöverdomstolen, i sin vishet bestämt att alla Dublinärenden är så enkla och självklara att det inte behövs någon juridisk hjälp. Ingen, absolut ingen, får offentligt biträde till hjälp för att överklaga ett Dublinärende. Inte de ensamkommande barnen som försöker förklara att de misshandlades eller fängslades eller ställdes på gatan i Italien eller Ungern. Inte familjerna som ska splittras, inte någon.

Därför är det de föräldralösa barnens gode män, frivilliga unga aktivister (och aktivistveteraner som jag), kvällspigga studenter eller pensionerade lärare som filar på inlagorna i Dublinärenden, om någon gör det. Mot sig har de hela myndighetsapparaten med anställda jurister.

Vi barfotajurister räcker inte till allt. Därför blir det inget mera bloggande i dag, istället en inlaga till Migrationsöverdomstolen. Hakka pelle!

Sanna Vestin, http://www.sanna-ord.se/