Åtta tunna papper med text på som förändrar en människas liv

Upplands Väsby. Vi sitter hemma vid matbordet hos familjen Rahimi, det är Siavash gärna ville att vi skulle komma hem till dem. En fredagseftermiddag några veckor sedan var vi på Arlanda för att stoppa utvisning av Siavash till Iran. Även om vi bara var 20 aktivister på Arlanda visste vi att vi inte var ensamma. Den dagen var engagemanget enormt. Många läste blogginlägget om utvisningen; att Siavash var kristen, om mamman Roya som hade livmodershalscanser, om döttrarna som behövde sin pappa och om hur Sverige bryter mot barnkonventionen §3 när man splittrar familjer.

Många ringde och mailade till flygbolaget och incheckningen på Arlanda. Ännu fler delade information om utvisningen på facebook och vår aktion (#blockad) var det som det pratades mest om på twitter i Sverige under delar av fredagen.

Vi delade ut flygblad på Arlanda till dem som skulle åka med samma plan som Siavash. Vi bad dem att berätta för piloten om Siavash. Vi var på Arlanda i timmar. Då och då hade vi kontakt med Siavash via telefon. När det var dags för utvisningen tog polisens hans telefon. Då brast det för Jasmine, Siavash dotter.

Hon skrek ”Jag vill vara med min pappa” högre och högre. Vi försökte lugna henne, men hur tröstar man en dotter som tror att hon är på väg att förlora sin pappa? Jasmin grät och hade svårt att andas. Vi grät också. Vanliga resenärer stannade upp och såg bekymrade ut, undrade vad som höll på att hända. Poliserna som övervakade oss tittade bort när vi sökte deras blickar.

***

Ikväll sitter vi alla tillsammans i familjens hem och äter mat. Våra hjärtan klappar inte av stress, vi har ingen ångest som pumpar ut genom kroppen. Till efterätt har vi tagit med oss kladdkaka och på bordet står röda rosor som vi har köpt för att fira att Siavash inte längre sitter på Migrationsverkets förvar utan i sitt eget hem, han har fått en ny prövning.

Det som hände den där fredagen på Arlanda för några veckor sen var att vi sa hejdå till varandra och åkte hem. Då visste vi inte om Siavash var ombord på planet på väg mot Theran eller om han kvar i Sverige. Det kändes tungt, men vi visste att vi hade gjort allt vi hade kunnat för att stoppa utvisningen.

På väg hem fick vi samtal från Siavash: utvisningen hade stoppats på grund av vår aktion. Senare fick han också en ny prövning och efter 41 dagar kunde han släppas ut från Migrationsverkets förvar i Märsta.

***

Siavash ser lite finurlig ut och när han lutar sig fram och säger till oss ”Jag har en god nyhet ikväll. Jag har fått permanent uppehållstillstånd.”

Vi gratulerar och kramar om honom och han skyndar sig att hämta papperna från Migrationsverket.

Hans senaste ansökan baserades på familjeanknytning. Migrationsverket ansåg då att Siavash inte stod sina döttrar tillräckligt nära (kommer aldrig glömma hur arg Jasmine var när hon berättade om detta när vi var på Arlanda, hon sa gång på gång ”jag älskar min pappa, jag vill vara med min pappa, han vill vara med oss”)

Den här gången har Migrationsverket prövat om han kan få asyl för att han är kristen. Vid ett tidigare tillfälle var Migrationsdomstolens svar nej på den frågan, de trodde inte att Siavash var utsatt för någon risk i Iran. Men nu slog de fast en sak hade ändrats. All uppmärksamhet kring på bloggar och sociala medier om att Siavash är kristen hade förändrande situationen. Nu menar Migrationsverket att det finns risk att regimen i Iran har koll på Siavash. Därför ger de honom uppehållstillstånd.

Vi har läst åtta sidor, åtta tunna papper med text på som förändrar en människas liv.

Många tankar snurrar. Starkast är känslan av att allt är så godtyckligt. Vi valde att agera, Siavash var på väg mot katastrofen när utvisningen i sista minuten stoppades. Istället fick han nu en ny prövning med en ny handläggare som gjort en helt annan bedömning. Helt plötsligt har Siavash en trygg framtid säkrad, med sin familj, här i Sverige.

Hur kan Tobias Billström på allvar mena att detta system är rättsäkert?

***

Här är en hälsning från Siavash

”I bibeln står det att man har ansvar för sina bröder och systrar. Man måste försvara dem.

Mina bröder och systrar har det väldigt svårt i Iran. Mina vänner jagas av säkerhetspolisen, de griper alla som konvertera till kristendom, de torterar, de avrättar och de skickar mina vänner i fängelse.

Många flyr från Iran till Sverige för att de vill konvertera, de vill gå så till kyrka, de vill ha religionsfrihet. Jag önskar dem alla religionsfrihet, religion som en privat sak, inte som en regim som bestämmer över alla.

Jag vill ha en sekulär stat. Man kan tro på gud om man vill, eller inte, det ska inte spela någon roll.

Jag hoppas mina bröder och systrar i Iran får gå i kyrka, att de som är fängelse får frihet att de som ska avrättas blir räddade. Jag hoppas att mördande på gator av präster, pastorer och kvinnor tar slut. Irans regim gör vad som helst för att gripa dem. Ingen kontrollerar regimen.

Här i Sverige är jag fri. Jag kan gå i kyrkan på söndagar utan att någon kontrollerar mig. Religionen beror helt på mig själv, mitt hjärta och min tro. Ingen präst säger till mig ”varför var du inte hör förra vecka?”. Kanske frågar de mig ”du var inte här förra veckan, mådde du inte bra”. Ingen tvingar mig. Min tro är fast. Jag gör det som gud vill. Det är skillnad med att tro på en gud som älskar och att tro på en gud som är en diktator.

Iran regim är den värsta. De gör allting, de skäms inte för att göra någonting. Tortyr, de skickar folk i fängelse, de ger inte jämlikhet och frihet, feminister får inte finnas, de får inga rättigheter, de får inte andas, de ges ingen luft.

Tillsist, Sverige är ett fint land eftersom vi har frihet här. I Sverige finns bra och fina människor. De hjälpte oss och de förstår våra problem. Sverige skulle kunna hjälpa så många fler men jag är mycket tacksam för den hjälp jag har fått.

Till mina bröder och systrar som söker asyl i Sverige: jag hoppas att ni ska få stanna här i Sverige. Jag hoppas så mycket att det inte ska bli några mer utvisningar från Sverige. ”