I veckan har jag mest av allt tänkt på min nyfödda son, som nu är 10 dagar gammal, men lite av mediabruset har nytt fram också till mig och två nyheter har gjort intryck. Först de sorgliga opinionsmätningarna som visar att det främlingsfientliga partiet i riksdagen har ökat och blivit Sveriges fjärde största parti. Sedan återigen nyheter om en flykting som ska utvisas, trots att det verkar totalt inhumant. Den här gången gäller det Munir från Syrien, som torterats av Assad-regimen och som nu, trots att han har familjen rotad i Sverige, tvingas till Tjeckien då han i desperation för att komma ut ur Syrien köpt ett visum just till Tjeckien. Varför är EU-reglerna inte mer humana?
Själv funderar jag också på hur de rasistiska partierna i Europa resonerar kring situationen i Syrien. Drygt 20 000 personer uppskattas ha dödats i inbördeskrigets Syrien. Världen och FN lyckas inte enas om hur man ska kunna hjälpa befolkningen. Människor flyr desperat inom landet, men finner inte säkerhet någonstans och försöker då få hjälp, främst hos grannländer men också i länder som Sverige. Samtidigt som de flesta i omvärlden förfasar sig över dödandet och beklagar att vi inte kan hjälpa befolkningen, så ökar stödet i Sverige, och i fler EU-länder, till partier som vill skenheligt använder klyschor som ”vi ska inte ta emot så många flyktingar, vi ska istället hjälpa dem på plats”. De rasistiska partier som använder den argumentationen är i bästa fall mycket opålästa om hur svårt det kan vara att, när det verkligen gäller, få till stöd från omvärlden. I värsta fall är dessa partier istället enormt cyniska, och vet mycket väl att orden om att ”hjälpa på plats” är tomma och bara syftar till att avleda det dåliga samvete som folk kan känna inför att blunda och lämna människor till förföljelse, tortyr och död. Eller har SD kanske en egen metod, nu när världssamfundet har misslyckats, för att få stopp på inbördeskriget i Syrien?
Jytte Guteland, fd ordförande SSU