Vi tar inte emot någon

I Sverige skriker rubrikerna att kriget i Syrien producerar för många flyktingar, skrik som inte handlar om medmänsklig sorg eller öppna armar – ”kom hit, vi vill göra vår del för
demokratiseringen, för störtandet av en diktator, kom hit och låt oss ge er frihet och trygghet här!”. Nej, snarare är det rop av rädsla för kostnaderna, om bristen på bostäder – jämmer över att stugbyar och campingplatser kanske behöver upplåtas. Tongångarna är ibland mycket lika de som sjöngs under kriget i före detta Jugoslavien, då seriösa argument mot flyktingförläggningar kunde vara att den allmänna bryggan skulle slitas om den användes av för många.

17 000 människor beräknas ha dött hittills – tusen personer i månaden, om man slår ut siffrorna prydligt. Fler än UNHCR eller Migrationsverket räknat med har tvingats fly – de allra, allra flesta till grannländerna, något som även föder andra konflikter i regionen, inte minst i Irak. I Turkiet, som härbärgerar över 80 000 flyktingar, är situationen delikat – på gränsen till Syrien bor främst shiamuslimer, många alawiter likt Bashar al-Assad, och de som flyr är främst sunnimuslimer. Likväl hålls gränsen öppen – NATO-landet Turkiet vill Syrien inte förarga, då kanske ett internationellt ingripande skulle förverkligas. Däremot lämnar flyktingar de överfulla turkiska flyktinglägren och tar sig till Grekland, och i Grekland blir de nonchalerade, eller ännu värre, mycket illa behandlade. De flyr vidare i EU och hamnar kanske i Sverige – och eftersom vi numera inte Dublinöverför till Grekland har syrierna lyckats med det som många misslyckas med – att ta sig till Sverige.

Det är ett vanvett av lidande de flyende nu går igenom. De har slitits ur sitt sammanhang, sitt hem. De har mist grannar – till våldet, till flykten i sig själv. De har förlorat sitt språk, de har ärrat sin familj. Fortfarande lever de mitt uppe i krisen även om de är här, och konfliktens obarmhärtiga gång omöjliggör ett liv. När kriget är över kommer deras kamp bara ha börjat – sorgearbetet, märkena i kropp och själv, kraven från det nya landet kommer fortsätta göra dem illa.

Allt detta vet vi. Ändå finns ingen empati, ingen folklig vilja, att underlätta för medmänniskorna från Syrien. Ingen som kommit till Sverige skickas tillbaka – Migrationsverket anser att det skulle vara orimligt. Men trots den insikten görs inget för att rädda människor ut ur konflikten. Många från Syrien, som inte kan påvisa att de personligen förföljts, utan drabbats av våldet bara för att de var där, får bara tillfälliga uppehållstillstånd. Det kan tyckas rimligt, om man inte vet att de tre år de tillfälliga uppehållstillstånden ger dig fristad här inte, till skillnad från permanent uppehållstillstånd, ger dina anhöriga möjlighet att söka sig till dig via anhöriganknytning. Trots att detta inte handlar om familjeåterförening i första hand, utan om att öppna en laglig väg till Sverige. Att stoppa rätten till anhöriginvandring, att ge tillfälliga uppehållstillstånd, är ett sätt att minska antalet människor som kommer hit – antalet människor som kommer ut. För att inte tala om att Sverige fortfarande kräver visum av syrier för att resa in hit, men givetvis inte beviljar visum för någon som kan antas vilja stanna längre än visumtiden – det vill säga alla som kan tänkas söka asyl. När ett syriskt pojklag i somras nekades visum för att delta i Gothia Cup blev det allmänt uppmärksammat att länder där konflikten är svår är länder vars medborgare nekas lagliga vägar in. När läget blir värre och de behöver oss som mest, hjälper vi som minst. Detta är, sedan den uppmärksammade diskussionen i somras, allmän kunskap – men inga protester hörs i folkdjupet mot visumpolitiken.

Jag skrev på Flyktingbloggen i somras att Sverige borde – på egen hand, eller via EU – evakuera civila. Exempel på att det har gjorts tidigare finns, och nöden är uppenbar. Redaktör Kalle Larsson verkade tycka att det var en pigg idé och skrev då ”vilket politiskt parti blir först med att hänga på?”. Svaret blev: Inget. Svenska politiker skulle tvingas slåss mot en folklig opinion som fått gro oemotsagd i många år, att för många kommer, att de inte har rätt att komma hit, att vi – trots att inga lagliga vägar hit finns – ”tar emot” många asylsökande. Låt oss klargöra detta en gång för alla, så kanske debatten underlättas i framtiden: Vi tar inte emot nästan någon. Vi motarbetar dem allt vi kan. Men när de väl är här har vi inte hjärta att skicka ut dem, eller vill inte ta deras liv på vårt ansvar. Men ansvaret finns där, likväl. Vi vet vad som händer – vi kan ingripa – vi har ett ansvar, även för det som  sker utanför Sveriges gränser.

Frida Metso, partistyrelseledamot för Folkpartiet liberalerna