Vad är det som händer i Malmö?

Under ett helgbesök i Malmö hörde jag från flera vänner att det har blivit allt vanligare med ID-kontroller på allmänna platser.

- Särskilt afrikanska män har jag sett uppställda på rad vid Möllan, sa en vän.
I samma veva blev två killar som Asylgruppen i Malmö har haft kontakt med i över ett års tid gripna. De var på väg hem från en fotbollsträning när tre civilpoliser kom fram till dem och frågade vad de hette, om de bodde i det området och vad de hade för personnummer.
Med tanke på vad jag hade hört kunde jag inte låta bli att ringa till Malmöpolisen för att ta reda på mer, för att skriva en artikel till nästa nummer av Artikel 14. Är det deras nya strategi att kolla leg på gatan och innebär det att alla alltid måste bära ID-handlingar på sig?

Malmöpolisens presstalesperson och Petra Stenkula på gränspolisen som jag talade med dementerade att så skulle vara fallet. Enligt Stenkula är ”Möllevångspatrullen” en medial konstruktion, en överdriven beskrivning av det som enligt henne bara är en effektiviseringsprocess i organisationen. De har inte anställt mer personal och de jobbar inte med att kontrollera ID på stan, menade hon. Vanliga medborgare är inte skyldiga att bära ID hela tiden. Däremot personer som inte har sin hemvist i Sverige, måste kunna visa att de har visum för att vara här. De mest effektiva strategierna som arbetats fram efter polisens LEAN-process är att göra arbetsplatskontroller och att ta emot tips från allmänheten.

Till en av killarna som blev tagna efter fotbollsträningen, sa poliserna att de hade kommit till området just för att hämta honom och hans kompis, för att de visste att de skulle vara där. Killen säger att han inte har betett sig uppseendeväckande eller störande på något vis. Kanske hade ändå någon av grannarna misstänkt att han var papperslös och tipsat polisen, spekulerade han på en sprakig telefonlinje från sitt nya tillfälliga hem. Till skillnad från sin kompis, släpptes han från häktet efter 4 timmar eftersom han är minderårig. När vi har lagt på frågar jag mig själv hur en granne kan få för sig att ringa polisen och ge ett tips om att någon saknar uppehållstillstånd. Hur vet man det om man inte är en vän till personen? För att han ser utländsk ut? Och även om man råkar veta, och man kanske tycker illa om personen i fråga, hur kan man ge sig rätten att förstöra någons liv på ett så oerhört meningslöst sätt? Sedan när har vi ett angiverisystem i Sverige?

”Tips från allmänheten”, som polisen kallar det, låter ganska vettigt när det handlar om ett mord eller en misshandel, men när det gäller var en flykting gömmer sig undan utvisning, känns det groteskt. Går man på utseendet? Klädstil? Brytning? Hur många som bor i samma lägenhet och om de ser ut att höra ihop eller bara vara ihopfösta av omständigheterna? Eller beskriver man desperationen i grannens blick? Ju mer jag tänker på det, desto mindre kan jag se ett enda försvarbart tips som någon kan ge till polisen gällande papperslösa. Och vad gör polisen av informationen? ”Nu har vi fått ett samtal om att en tonåring som ser afghansk ut bor i ett kollektiv på Möllan. Det låter skumt. Vi går dit och smyger runt på gården tills han kommer ut och då kollar vi hans ID”. Tänker man så? Gör man så? På riktigt?

2007 startade jag och mina kollegor på ett kommunalt boende för ensamkommande barn i Malmö en namninsamling med krav på undantag från Dublinkonventionen gällande minderåriga. Vi såg hur dåligt många av våra boende mådde och de berättade om övergrepp, att de blivit inlåsta i förvar med vuxna eller varit tvungna att sova i parker där de blev rånade på det lilla de ägde. Då var situationen som värst i Grekland, som var de flestas första land, och 2008 kom ett efterlängtat undantag – men bara för Grekland.
Kampanjen Barnets bästa främst (http://barnetsbastaframst.se) har tagit fram allt önskvärt informationsmaterial om förhållandena på flyktingförläggningar i Malta, förvar i Ungern, polisövergrepp i Italien och annat som dessa ungdomar har upplevt innan de kom till Sverige. Trots det har inga steg tagits i riktning för ett politiskt beslut om generellt undantag. Den undantagsparagraf i Dublinkonventionen som tillåter Sverige att pröva ärendet här, används extremt restriktivt. Dublinkonventionen används som Sveriges yttre gräns när gränsen redan är passerad. Det är den sista möjligheten för staten att fösa ut oönskade asylsökande.

Det är med stor sorg och ilska som jag ser att flera års kamp inte har fått våra makthavare att reagera det minsta. Det verkar tvärtom som om nya metoder prövas ut i Malmö för att, om de visar sig framgångsrika, lanseras på riksnivå. Ali 18 år, överfördes till Italien, trots protester och stort engagemang från många omkring honom. De som var på plats vid första utvisningsförsöket vittnade om att han var helt väck, drogad med medicin för att inte göra motstånd. Är det så man praktiserar mänskliga rättigheter i Sverige?

Situationen i Malmö är idag att en ideell organisation vars engagerade framförallt är studenter och unga vuxna, har tagit på sig ansvaret och blivit informella familjehem åt tonåringarna som alla andra sektorer i samhället blundar för. Socialtjänsten kan inte ta hand om dem, för de är skyldiga att uppge till polisen var barnen vistas. Därför gömmer sig barnen från sina socialsekreterare, eller blir i vissa fall direkt överlämnade av socialsekreterare och boendepersonal till de ideella organisationerna. Politikerna vill uppenbarligen inte ta ansvar för dem. Migrationsverket och dess förlängda arm i form av gränspolisen ”gör bara sitt jobb” och verkställer överföringar till EU-länder där alla VET att barnen kommer att fara illa.

Situationen är helt sjuk och det är tröttsamt att behöva påtala det, år efter år. Men det blev ett generellt undantag från Grekland och jag hoppas fortfarande på att vi ska lyckas få igenom ett undantag för alla barn att överföras enligt Dublinförordningen. Detta därför att det verkar för godtyckligt med kravet att de endast ska överföras om det kan garanteras att de får en rättsäker prövning och sina grundläggande omsorgsbehov tillgodosedda. Än så länge verkar våra myndigheter och politiker överens om att så är fallet i exempelvis Italien, och då kan kravet inte vara annat än ett generellt undantag.

I väntan på att det kravet ska bli verklighet finns det mycket annat som måste göras. Vi är många som läser flyktingbloggen och majoriteten av oss är intresserade av att hjälpa till där vi kan. Just nu behöver ett antal ungdomar i Malmö vår hjälp. Det här är förslag på vad du kan göra:

- Du kan bistå med ett rum, en sovplats, ett hem, även utanför Malmö. Just nu finns det fler ungdomar i kontakt med asylgruppen än boplatser.

- Om du bor hyfsat nära Malmö kan du bli kontaktperson åt en ungdom (dvs att informellt stötta dem med alla praktiska frågor som en god man hjälper till med om barn inte är papperslösa).

- Du kan kontakta dina bekanta i Malmö och Skåne och fråga om de kan tänka sig att bli kontaktperson åt en av dessa ungdomar.

- Du kan kontakta dina bekanta i Malmö och övertala dem om att för en tid låta en ungdom bo hos dem.

- Du kan skicka pengar till Asylgruppen i Malmö på pg: 596851-6. Pengarna används framförallt till ungdomarnas försörjning och eventuellt till advokatkostnader.
- Du kan kontakta lokala politiker och påtala att situationen är ohållbar och att principen om barnets bästa är helt åsidosatt när det gäller den här gruppen.

- Du kan prata med dina vänner, blogga, twittra, facebooka och på andra sätt bidra till att den här frågan uppmärksammas.

- Du kan delta i mailaktioner i samband med utvisningar. Bli vän med FARR och Asylgruppen i Malmö på facebook för att hålla dig uppdaterad.

Baharan Kazemi, sekreterare för FARR (Flyktinggruppernas asylråd)