Som jag nämnde tidigare har jag precis flyttat till Sydafrika och kommer fortsättningsvis att i huvudsak skriva om sydafrikansk migrationspolitik och dess implementering. I förrgår anlände jag till Johannesburg från Luanda, Angola efter att ha passerat Etiopien. Jag rör mig över nationsgränser med en självklarhet som inte ifrågasätts av någon, någonstans. Jag gör det med hela min bakgrund och självbild i ryggen och står därför rak och stolt inför tulltjänstemän, gränspoliser och passkontrollanter. Jag kan komma på mig själv med att knappt orka titta dem i ögonen eftersom jag fylls helt av en känsla av att vi håller på med ett märkligt spel som ändå kommer att sluta med att passet stämplas och jag önskas en god eftermiddag, kväll, morgon. Men ibland håller sig inte tankarna kvar där. Då ser jag framför mig hur passtjänstemannen tillkallar sin kollega, ber mig vänta medan kollegan står kvar och han går iväg. Hur han kommer tillbaka efter en stund i sällskap med en gränspolis och då är det dem som inte orkar titta på mig. Som tyst och allvarligt leder mig in i ett förhörsrum någonstans på flygplatsen. Jag förstår inte vad de säger eftersom vi inte pratar samma språk. Hur de skriker när jag inte förstår och att vi sedan lämnar flygplatsen, att jag stängs in i ett rum som liknar en cell utan att jag fått en chans att förklara. Sådana tankar stannar aldrig länge. De spelas upp i snabb följd som en kortfilm för mina ögon. Ibland får det mig att le åt mig själv. Så absurt och ytterst märkligt!
I Sveriges Radio, i SvD och på SVT Debatt kan man i dagarna läsa om Ali. Ali är femton år och från Afghanistan. Han kom ensam till Italien och har liksom jag rört sig över hela världen. Han förnedrades i Italien. Levde på gatan och utsattes för en rad övergrepp. Hans tillvaro går nästan inte att föreställa sig. Till slut hamnade han i Sverige där han sökte asyl. Fick avslag. Ali gick då under jorden, kanske eftersom det inte finns några länder norr om Sverige. Kanske för att han kände att han inte orkade resa mer. Han skulle försöka igen bestämde han sig då. Han visste att om han levde i skuggorna i ett och ett halvt år så skulle han få chansen igen. Med en månad kvar tills ögonblicket skulle infinna sig greps han istället av polisen i Malmö. Fötterna fick inte fäste och han föll. Lades in på BUP. Sydde då resolut och desperat igen sin egen mun. Kanske för att visa att han inte var slagen, kanske för att han var det. Inget tycks dock hindra deportationen. Tillbaks ska han enligt svensk tolkning av Dublinförodningen. Bakom Ali står ännu en Ali, bara några år äldre med en liknande historia av våld, kamp, förnedring, desperation och sammanbrott. Bakom denne Ali står ytterligare en pojke. Sedan en flicka och sedan en pojke igen. I olika åldrar. Från olika platser. På olika vägar som ändå liknar varandra har det tagit sig över nästan hela jordklotet och tillslut hamnat i Sverige. Som polisen i Malmö säger så är det inget som helst uppseendeväckande med Alis fall. Just det råkar bara ha fått massmedial uppmärksamhet. Det ledsamma och tragiska är att det stämmer. Alla vi som arbetar med och för flyktingar, asylsökande, gömda, vet att det är så. Att systemet är oförlåtligt och avpersonifierat. Stelt dött, blint och dövt. Tjänstemän och politiker har lyckats övertyga sig själva om att det är genom att se bortom individen som systemet tjänas allra bäst och därmed även individen i slutändan. Oavsett ekonomiska och personliga kostnader. Inte just den individ som släpas ombord på ett plan med såren efter egenhändigt sydda stygn som en sårig mustasch runt munnen. Men en anonym skara av individer bortom just detta barn.
Jag tar, liksom alla ni som läser detta, min rätt att röra mig över vilken gräns som helst för given. Jag gör det utan att tänka. Det sker reflexmässigt och naturligt. Ibland är det bra att stanna upp och försöka förstå. För att hitta empatin och ilskan som krävs för att slåss mot ett system som förnekar de allra flesta detta som vi själva tar för givet. Friheten att resa dit drömmarna bär.
Mikael Leyi, flyktingaktivist
Sitter här i mitt hus,ser min sån och min fru. Vi är en familj på tre. Jag träffade min fru i Kanada där vårt barn är fött. Vi är med andra ord en familj med rötterna i Sverige och Kanada. När jag hör om hur mitt land bemöter människor som alla är födda på samma planet och där med inte har någon annan stans att ta vägen . Så undrar jag vem som
givit oss rätten att bemöta varandra på ett så fruktansvärt sätt. Hur förklarar man sitt uppförande för sina barn,sina medmänniskor. Kan någon förklara detta för mig !