Under helgen arrangeras i centrala Stockholm ”Dublin 2” som är ett interaktivt rollspel där allmänheten får chans att bevittna och delta i ett fiktivt flyktingskap med fokus på Dublinförordningen. Enkelt uttryckt kan sägas att förordningen innebär att man som flykting endast ska beprövas asylansökan i det land man först anlänt till inom Europas gränser. Detta är en omstridd regel som har visat sig få ödesdigra konsekvenser för många människor som befinner sig på flykt. Helgens aktiviteter är tänkta att öka kunskapen om och ge insyn i det praktiska förfarandet samt tillämpningen av just Dublinförordningen. Man erbjuds härigenom en självupplevd möjlighet till förståelse för den utbredda kritiken av en ohållbar europeisk asyllagstiftning.
Under de senaste veckorna har vi kunnat bevittna ett stort medieuppbåd kring orimliga utvisningar av unga vuxna och minderåriga vars ärenden behandlats just med utgångspunkt för detta regelverk. Många har tack vare medieuppmärksamheten blivit varse om missförhållanden som man tidigare inte känt till, och en hel del har tagit ställning emot hur situationen ser ut idag. I takt med att detta har vädrats har också okunskapen och rädslorna fått krypa fram till ytan. Vi har läst om och fått se reportage från samhällen runtom i landet där boenden för bland andra ensamkommande flyktingbarn har orsakat oro inte minst genom försök till splittringar från främlingsfientligt håll. Det har pekats missriktade och skuldbeläggande fingrar och kritiken har skenat iväg när vi stundtals till synes tycks ha glömt bort att allt detta i första hand är ett regerings- och myndighetsansvar. Sammantaget kan sägas att det finns goda skäl till att stanna upp och tänka till.
Idag tar vi ofta del av alarmistiska redogörelser för flyktingmottagandet och det ökande antalet asylsökanden i form av ogreppbara siffror och procentsatser, med uteblivna förklaringar. Därtill har vi sett hur ansvariga i småbygder gör taffliga försök till samordning genom att exempelvis kalla till informationsmöten inför ankomsten av nya invånare som lämnar mycket mer att önska. Emellertid är hoppet inte ute för en vändning i positiv riktning. I väntan på politiska ingripanden kan och bör vi ta till vara på den typen av socialt ansvarstagande som faktiskt förekommer runt om i landet där medborgarna värnar om varandras fri och rättigheter, och använda oss av denna typ av metoder i syfte att arbeta för inkluderandet av nysvenskar i de befintliga sammanhangen.
För det finns en problematik i det separatistiska tänket, där sådant som etnicitet får stå till grund och som för stunden kan fylla en funktion för den grupp det berör men som i längden riskerar att skapa ett polariserat ”vi och dem”. Det är inte ett effektivt sätt att bekämpa fördomar på genom att klumpa ihop människor utifrån faktorer som förutsätter homogenitet bland individer. Varje person är unik och måste få en ärlig chans att definiera sin identitet utan förbehåll och på egen hand, oberoende av omgivningens och samhällets behov av att gruppera och etikettera utifrån det som står oss närmast till hands.
Jag menar alltså på att nyckeln till brobyggande igenkänningsfaktorer finns att hitta där man gör en ansträngning till att personifiera siffror och begrepp. När enskilda fall tas upp av media är vanligtvis dessas situationer mer regel än undantag för migrationspolitiken i Sverige och Europa. Ändå känner vissa av oss ibland en frustration till följd av att vi gastat oss hesa i frågan utan att nå hela vägen fram till gemene man, tills media väljer att uppmärksamma frågan. Men varför skickliga journalister lyckas beröra och nå ut till allmänheten beror oftast på förmågan att ge siffrorna ett ansikte och framförallt återspegla en historia baserad på gemensamma värdegrunder för humanitet och rättvisa som de flesta av oss kan känna igen oss i och sympatisera med.
Vad vi behöver göra är att bryta mönstren av ihopklumpandet till att istället erbjuda människor mötesplatser där man kan känna tillhörighet utifrån det samhälle och dess redan existerande sammanhang som man landat i. Den som flytt har lämnat ett helt liv bakom sig och den enda strävan som ligger till gemensam grund för dessa personer är jakten på en trygg och fridfull tillvaro. Specifikt gällande är detta för gruppen ensamkommande flyktingbarn, med betoning på att de är just barn. Återuppbyggnaden av den identitet dessa förlorat eller aldrig ens fått chansen att skaffa sig är avhängigt vårt sociala ansvarstagande varigenom vi har en stor grad av påverkansmöjlighet.
Integrering handlar till stora delar om situationsanpassning och fördomar slås hål på genom motverkan av polariseringar och utbyggnaden av befintliga samt skapandet av förenande plattformar där nya gemensamma nämnare får stå till grund för samverkan mellan samhälle och individ. Och det är inget vi får serverat från tomma intet utan något vi aktivt bör hjälpas åt att skapa.
Vi är många som verkar för att få till stånd lagändringar till förmån för en mer human flyktingpolitik. För att nå dit behöver vi framförallt sprida kunskap om och skapa förståelse för konsekvenserna av rådande lagar och förordningar. Möjligheter till delaktighet skapar engagemang och därför är helgens arrangemang i form av Dublin 2 är ett ypperligt exempel på en sådan mötesplats. Mer information finns att tillgå här: http://tinyurl.com/95j73vf
Som vanligt hoppas jag att vi ses på plats!
Foujan Rouzbeh, statsvetare och asylrättsaktivist