När riksdagen 1997 godkände Dublinkonventionen, som reglerar frågan om
vilket EU-land som är ansvarigt för att behandla en asylansökan, röstade
vänsterpartiet för avslag. Ett av skälen för detta ställningstagande
var att konventionen byggde på förutsättningen att en asylansökan leder
till samma beslut i alla medlemsstater. Därför ansågs det rimligt att
konventionen byggde på huvudregeln att det första EU-land som den
asylsökande rest in i gjordes ansvarigt för att behandla asylärendet.
Men eftersom det i verkligheten rådde enorma skillnader i praxis mellan
medlemsländerna skulle asylsökande i verkligheten riskera att avvisas från
ett EU-land där asyl med största sannolikhet skulle ha beviljats till
ett annat medlemsland med helt annan och mycket mer restriktiv praxis.
I vänsterpartiets motion gavs ett hypotetiskt exempel på vad detta skulle
kunna leda till.
”En kvinnlig journalist i Algeriet tvingas fly. Hennes liv är hotat av
GIA, en väpnad fundamentalistisk rörelse som mördar bl. a de kvinnor som
framhärdar i att vara yrkesverksamma. Hon beslutar att fly
till Sverige för att söka asyl. Det går inget direktflyg från
Alger till Stockholm, hon tvingas därför flyga via Paris och
där byta plan. Hon anländer till Orly och måste korsa Paris
för att nå Charles de Gaulle varifrån Stockholmsplanet avgår.
Invandrarverket i Stockholm konstaterar att ansvaret för
prövningen av asylansökningen enligt artikel 7 i
Dublinkonventionen åligger Frankrike som det land som har
ansvaret för inresekontrollen i detta fall och beslutar om
avvisning till Frankrike. I Frankrike konstaterar
invandringsmyndigheterna att den risk för förföljelse som är
aktuell inte härrör från staten utan privata förföljare. Staten
Algeriet försöker tvärtom efter bästa förmåga ge skydd mot
de islamska fundamentalisterna. Den kvinnliga journalisten
återsänds därför till Algeriet och blir inom kort mördad av fundamentalisterna .”
En annan invändning mot konventionen var att den skulle leda till de asylsökande
koncentrerades till de stater som gränsade till de områden som asylsökande flydde från.
Staterna i Syd- och Östeuropa skulle få ta ansvaret för de flesta asylsökande eftersom de inte fick resa vidare till det land där de önskade söka asyl. Det skulle i sin tur leda till att man där försökte värja sig genom att bygga allt högre murar vid EU’s yttergränser med en logik som ofrånkomligen ledde till ” Fästning Europa.”
Man kan tyvärr konstatera att alla farhågor har besannats. Även om det gjordes en del
mindre förbättringar i samband med att konventionen blev en förordning kvarstår de
grundläggande felen. Just nu pågår den absoluta slutfasen i förhandlingar mellan Rådet
och EU-parlamentet om ytterligare en översyn och revidering av Dublinförordningen.
Utgångspunkten för förhandlingarna utgjordes av kommissionens förslag till en ” Dublin tre
förordning. ” Kommissionens viktigaste ändringsförslag, att Dublinöverföringar skulle kunna suspenderas till stater som inte uppfyller sina skyldigheter att ge flyktingar skydd, sänktes rätt omgående av Rådet. Rådet valde att bortse från domar både av Europadomstolen för mänskliga rättigheter och EU-domstolen, som innebar att Dublinöverföringar till Grekland stoppades, eftersom flyktingarnas mänskliga rättigheter där grovt kränktes och möjlighet till skydd saknades. Kvar av Kommissionens förslag blev bara några små, tämligen betydelselösa detaljförbättringar av rättssäkerheten i förfarandet.
Trots att man i EU officiellt talar om att ett gemensamt asylsystem för EU skall genomföras i år vet alla att detta totalt saknar verklighetsförankring. Under de femton år som gått sedan Dublinkonventionen trädde i kraft, har inget skett som minskat de avgrundslika skillnaderna i praxis mellan EU-länderna när det gäller bedömningen av skyddsbehov. Tvärtom har skillnaderna mellan länderna blivit ännu större i och med EU’s utvidgning med nya medlemsländer.
Det finns bara ett effektivt och humant sätt att komma till rätta med alla negativa
konsekvenser av Dublinförordningens system. Upphäv förordningen och låt den asylsökande själv välja vilket EU-land han eller hon vill söka asyl i. Då försvinner samtliga problem som förordningen ger upphov till.
Sten De Geer
Advokat specialiserad bl.a. asyl- och utlänningsrätt