BARNHEM DÅ OCH NU

Företeelsen att placera ensamkommande flyktingbarn i speciella gruppboenden är ingenting nytt. Redan 1939 fanns i Uppsala ett hem för ensamkommande judiska pojkar alla i ålder under 15 år. De placerades på ett särskilt barnhem som kallades Judiska barnhemmet. Upplandsmuséet har gjort en belysande kortfilm om detta boende. I filmen berättar några äldre herrar om hur det var att bo där, hur de kände sig ensamma och rädda samt att de aldrig återsåg någon i sin familj. De äldre pojkarna fick trösta de mindre.

Detta är något vi bör ha i åtanke när vi återigen placerar barn med svåra upplevelser av krig, våld, förtryck och en plågsam flykt och inte minst förlusten av sin familj och sin invanda omgivning. Nu kommer de hit och ska bo med barn- och ungdomar från skilda delar av världen. Då är det oerhört viktigt att personalen är kompetent och lyhörd, att de förstår barnens signaler och tolkar dem på rätt sätt. De anställda måste också vara insatta i traditioner och levnadssätt i barnens hemländer, så att barnen inte bryskt tvingas på omständigheter som de står helt främmande inför. All tillvänjning till vårt samhälle måste få växa fram i samförstånd.

Värst är också barnens skräck att inte få uppehållstillstånd eller att via Dublinförordningen tvingas tillbaka till t.ex. Italien. Alla har vi följt de dramatiska händelserna i Malmö med olika pojkar vid namn Ali, som skulle deporteras tillbaka till ett Italien, där de våldtagits och förnedrats. Vill här lägga in all heder åt ungdomarna i Malmö asylgrupp som kämpar så hårt för dessa barn och ungdomar. De har synliggjort detta för hela Sverige. Så nu borde vi alla känna till vad som pågår.

Vidare ett krav är att Dublinförordningen gällande barn måste slopas utifrån att den är totalt inhuman.

Samt att vi äntligen måste leva upp till Barnkonventionen, som vi så stolt har undertecknat, och göra den till lag.

Då kanske vi är en bit på väg!

Ingeborg Sevastik, flyktingaktivist