Vi är många som engagerats i de somaliska flyktingarnas sorg, på
senare år framför allt den saknad och skräck som många känt efter att
ha skilts från sin familj i konflikten och sedan, när familjemedlemmar
återfunnits, ändå vägras återförening i tryggheten. Därför hurrades
det i hela flyktingrörelsen när frågan om familjeåterförening verkat
ha fått en möjlig lösning, och i höst väntas många av dem som tidigare
nekats inresa till sina släktingar få möjlighet till det. Firandet av
möjligheten för anhöriga att komma hit handlar inte heller bara om
respekt för rätten till familjeåterförening, utan att vi vet att de
allra flesta som kommer som anhöriga från Somalia är flyktingar
själva, som nu får en väg till tryggheten som tidigare varit stängd.
Under de senaste månaderna har det dock börjat dyka upp tecken på att
välkomnandet inte är allmänt. När kulturministern inför OS luftade en
åsikt om att Sverige inte ska betala för att få hit större
idrottsarrangemang skrev SVT:s Janne Gunnarsson att det var på grund
av somalierna som svenskarna inte skulle få idrottsfester (”Pengarna
räcker inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag
!!! Puh.”). På insändarsidor och, som vanligt, på nätet florerar
rasism mot somalierna – det kan röra sig om arbetslöshet, stora
familjer, klädkoder eller terrorism. Men framför allt rör det sig om
att ge sig på flyktingar som både har sin hudfärg och sin religion mot
sig och därmed blir dubbla måltavlor för rasister. Att konflikten de
flyr är komplicerad, och ofta reduceras till grova förenklingar om
klansystem, ökar också möjligheten att utmana deras rätt till skydd.
På andra sidan galenskapen, bortom skumma bloggdiskussioner,
rapporterar medierna om de många som kommer, inte alltid i kombination
med att de förklarar varför många kommer samtidigt och kommunpolitiker
signalerar till staten att de kräver bättre ersättning för
flyktingarna. Säkert är en del av kravet befogat, säkert kommer de
ekonomiska argumenten, som så många gånger tidigare, också användas
för att maskerat rasism.
De somaliska flyktingarna har länge varit bland de mest ifrågasatta
och mest utsatta i Sverige, trots att deras hemland är ett av världens
farligaste. Nu i höst är det allas vårt ansvar, över alla politiska
nyanser, yrkeskoder och nationaliteter, att garantera ett välkomnande
för dem som flytt en av världens farligaste platser. Det bör göras av
många, i olika former och till viss del organiserat, så de av er som
har idéer, tankar och kraft – hör gärna av er, frida.metso@farr.se. De
somaliska flyktingarnas sak är vår.
Frida Metso, partistyrelseledamot för Folkpartiet liberalerna