En femåring som jag känner föddes i Sverige. Hans mamma är rom, och hon flydde från Serbien till Sverige för elva år sedan. Vi vet alla att romer behandlas illa i många länder, inte minst i Serbien. När asylansökan hade blivit avslagen och överklagandet likaså, gömde sig mamman i Sverige. När det gått fyra år efter det slutliga avslaget på överklagandet, sökte hon på nytt asyl här.
När Migrationsverket i juni avslog den nya ansökan, resonerar beslutsfattaren i femåringens ärende om att han visserligen är anpassad till Sverige och aldrig har varit i Serbien, inte kan språket som talas där och inte känner någon människa där. Frågan om det finns synnerligen ömmande omständigheter diskuteras i beslutet – det ska ju inte krävas lika mycket för det, om det är fråga om ett barn. Men eftersom femåringen har vistats här olovandes hela tiden, fast han borde ha lämnat landet, så kan Migrationsverket inte tillmäta hans vistelsetid och hans anpassning till Sverige avgörande betydelse. Vistelsetiden var ju illegal. Sådan vistelsetid får inte beaktas, ansåg Utlänningsnämnden i ett annat ärende i oktober 2005. Bara om det finns synnerligen betydande risk för allvarlig skada i barnets psykosociala utveckling eller liknande kan man göra avsteg från denna princip, ansåg utlänningsnämnden. Migrationsverket hänvisar till detta.
Femåringen har en storebror, som fyllde 13 i våras. Han var bara två år när han kom till Sverige med sin mamma. Med sin far har han inte haft någon kontakt på hela tiden. Nu har han kommit in i livet i Sverige, talar svenska, går i skolan, har kompisar, tänker sig en framtid. Vad Migrationsverket skrev i avslaget på hans ansökan har jag inte sett. Däremot har jag sett vad det betyder för en nybliven tonåring att få klart för sig att han riskerar att mista alla kompisar och tvingas till ett land där han inte känner någon och inte kan räkna med att få en ordentlig skolutbildning och en positiv framtid. Jag undrar hur man kan tvivla på att det finns en betydande risk för allvarlig skada i hans psykosociala utveckling.
Än en gång visar det sig att det som Migrationsverket är mest rädd för är att fler asylsökande som fått avslag ska gömma sig och ansöka på nytt. Den hemska risken för Sverige är så allvarlig, att man inte kan låta barnets bästa fälla avgörandet.
Om FNs barnkonvention vore lag i Sverige, skulle barnets bästa sättas i främsta rummet (med betoning på främsta). Då skulle inte de barn som jag har berättat om här tvingas bort från Sverige. Men otaliga motioner om att göra barnkonventionen till lag har avslagits i riksdagen eller lagts på hög för behandling längre fram. Jag begriper inte att alla de politiker som liksom jag anser att barnkonventionen bör göras till lag nöjer sig med att inget händer i frågan. Hur länge ska det förbli så? Hur många barn till romer (eller andra som har flytt hit) ska få sin trygghet raserad och sin framtidstro utplånad, för att de som borde fatta beslut i riksdagen är så tålmodiga?
Görel Sävborg-Lundgren, asylpolitisk talesperson för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet
Det är alltid så lätt för politiker att vara generös med andras pengar. Givetvis ska det stå dig fritt att sörja för hur många lidande barn du vill, men du har ingen moralisk rätt att tvinga andra genom skatten göra detsamma. Om du ändå gör det bidrar du till att vidmakthålla en svensk förtryckarstat.
Trams, Funebo. För det första försöker du slänga dig med begreppet ”politiker” för att misstänkliggöra i allmänhet. Funkar inte. För det andra ifrågasätter du den grundläggande mänskliga rättigheten – i det här fallet för barn – att få skydd undan förföljelse. Funkar inte heller. För det tredje anser du att det är att ”vidmakthålla en förtryckarstat” att man verkar inom den politiska demokratins ram för att vi skall ha skatt efter bärkraft och för att välfärd skall fungera tillsammans med en mänsklig flyktingpolitik. Så mycket för din demokratisyn.
Hej!
Det är faktiskt så att svensk lag sedan 2006 är starkare än Barnkonventionen på det här området. I Föräldrabalken heter det numera att barnets bästa ska vara avgörande (inte bara sättas i främsta rummet) i alla myndighetsbeslut som rör frågor om boende, vårdnad och umgänge. Men visst skulle det ha ett symbolvärde om Barnkonventionen vore svensk lag, men lagen på det här området skulle däremot inte skärpas som många tror.