Nånannanismen breder ut sig i svenska kommuner

Samtidigt som fler än 80 000 syrier söker skydd i Turkiet har flera
skandalrubriker publicerats i svenska tidningar den senaste månaden.
”Hylte räknar med 60 anhöriginvandrare”, ”Kronoberg räknar med 700
anhöriga till somalier”, ”I Katrineholm väntas 130 hushåll till
socialförvaltningen” är bara ett axplock av hur nyhetsrapporteringen
ser ut just nu. På DN Debatt krävde dessutom nyligen nio
socialdemokrater, två moderater och en centerpartist, samtliga
kommunalråd, att staten ska ta ansvar för anhöriginvandringen.

Trots att rätten till familjeåterförening är en internationellt erkänd
princip som den svenska migrationsrätten vilar på stretar svenska
kommuner emot. Bakgrunden är att många anhöriginvandrare från Somalia,
som ofta i praktiken är flyktingar, inte omfattas av den ersättning
från staten som normalt utgår för att underlätta integration. De
somaliska anhöriginvandrarna faller utanför systemet på grund av att
migrationsöverdomstolens tidigare mycket restriktiva praxis har lett
till att somalier inte hinner ansöka om uppehållstillstånd i tid.

Detta problem är visserligen på väg att åtgärdas. Regeringen meddelade
redan den 15 juni att kommunerna ska få ersättning även för somalier
som söker uppehållstillstånd senare. Den enskilde individen ska
dessutom få delta i insatser för att komma i arbete och ges
möjligheter att lära sig svenska.

Svenska kommunalråd är dock fortfarande missnöjda. Av någon anledning
ska flyktingar och deras anhöriga, i kommunalrådens värld, tas emot av
någon annan på någon annans ansvar.

Jag undrar om kommunalråden hade krävt samma ersättning från staten om
det var en funktionshindrad som flyttade in i kommunen. Hade
kommunalrådet i låt säga Katrineholm med allvar i tonen gått ut i
media och krävt ersättning för en nyinflyttad person med
funktionsnedsättningar från Nyköping? Hade en arbetslös Stockholmare
som flyttar till Finspång lett till samma upprörda skandalrubriker om
kris i kommunens ekonomi?

Förmodligen inte. För i grund och botten vittnar kommunalrådens
kråksång om en människosyn som är allt annat än universell och
humanistisk. Medan den arbetslöse stockholmaren ses som ett rimligt
kommunalt ansvar efter en flytt ses den somaliske flyktingen inte som
det. Personer med somaliskt ursprung ska helt enkelt vara någon annans
ansvar.

Att ge skydd åt människor som tvingas fly för sina liv och som vill
återförenas med sina familjer är en medmänsklig skyldighet. De flesta
riksdagspartier skriver också under på att Sverige, i ett
internationellt perspektiv, ska vara ett land man kan vända sig till.

Många kommuners reaktioner på anhöriginvandringen påminner dock om en
annan berättelse – en berättelse om en värld där man skjuter ansvar
ifrån sig. Parallellt med utbildning och stödinsatser för personer som
flyttar till Sverige vore det kanske därför också på sin plats att
kommunalråd sätter sig i skolbänken och läser på om vad solidaritet
egentligen betyder.

Men då får väl också utbildningsministern en räkning från Katrineholm.

Benny Lindholm, vice ordförande för Liberala studenter och jurist