Under den gångna sommarens enda riktigt fina sommarvecka upplevde jag ett sant mirakel. Med hjälp av världens bästa och mest kompetenta sjukvård föddes världens finast son till min familj. Under några dagar på Borås sjukhus upplevde jag magi och närhet till livet som aldrig förr och kanske aldrig igen.
Men även in i denna bubbla av absolut självupptagen lycka trängde följder av den svenska migrationspolitiken in och spred otrygghet och olycka. Det blev för mig som aldrig förr uppenbart att migrationspolitiken inte bara drabbar DOM som kommer hit och söker skydd för att leva sina liv, utan i allra högsta grad även OSS som redan är här och försöker förverkliga våra önskemål. Vi drabbas alla lika hårt av det urskiljningslösa systemet när det korsar vår väg i form av en osäkert anställd arbetskamrat, en utvisningshotad skolkamrat, en otroligt hårt arbetande jour-livs ägare, vår livs kärlek med annat medborgarskap, eller som i mitt fall, ett par i grannrummet på BB.
Jag hade stött på Bengt Persson och hans familj ett par gånger i korridoren på BB under mina vändor för att hämta matbricka till min fru, eller nya lakan till en av underverket åter igen nedkissad säng. Men en dag satt han plötsligt i dagrummet, två meter lång och med MC-tatueringar i nacken och grät. Han och frun hade andra dagen efter kejsarsnitt, då vi andra pappor på avdelningen fortfarande försökte motivera våra fruar att ta sina första stapplande steg till toaletten, som såklart var inne på rummet, tagit sig till Migrationsverket i Göteborg. Detta eftersom hans fru varit asylsökande i Sverige under de två år de levt tillsammans. Det visade sig då att ett sista avslag fattats i fruns ärende och familjens besked från verket var att frun och säkerligen även det nyfödda barnet skulle utvisas inom 14 dagar. Bengt var självklart förkrossad.
Familjen hade inte fått någon information om alternativ för dem att kunna förenas som familj. Barnets rättigheter som svensk medborgare, och till exempel möjligheten för dem att kunna söka tillstånd utan att lämna landet med hänsyn till barnets behov av båda sina föräldrar, om frun bara lyckades förlänga giltigheten av sitt pass. Bengt och hans familj lämnades med bara hopplöshet och gråt, utan någon aning om vad nästa steg mot att kunna leva som familj kunde vara.
När jag gick där i den vita korridoren i mina tofflor och med mitt fantastiska underverk på armen slog det mig att min upprördhet över bristen på information till Bengt och hans familj var felriktad. Ibland måste man själv komma ut från sitt kontor och sin yrkesidentitet och ut i verkliga livet för att ställa in sin etiska kompass.
När man själv lever med ett nyfött varmt, mjukt och försvarslöst knyte som läcker åt alla håll och som med alla krafter försöker att anpassa sig till denna värld 24 timmar om dygnet, så inser man det djupt orättfärdiga i att över huvud taget väga detta lilla barns rätt till båda sina föräldrar mot en förment ambition att reglera och kontrollera invandring. Att vi som land dagligen separerar barn från sina föräldrar på grund av formella krav på var ansökan skall lämnas in och giltigheten av passhandlingar är fel. Att vi i det närmaste gjort det omöjligt för barn med två föräldrar i Sverige idag att leva vidare med båda sina föräldrar i Sverige utan en lång och ofta riskfylld separation under ansökningstiden, är oförsvarligt. Barns rätt och behov av båda sina föräldrar under hela sin barndom borde vara heligt och någon alla svenska myndigheter borde göra allt för att respektera och helga. Allt annat är rakt av fel, det säger mig hela mitt nyblivna pappahjärta, nu klarare och starkare än någonsin.
Och det gäller för övrigt ÄVEN syriska barn.
Tomas Missne, offentligt biträde i migrationsärenden