Det är den 22 juli 2011. Jag ser i mobilen att det skett ett sprängattentat i centrala Oslo och den första reaktionen är den givna. Va? Vad är detta? Hur är det möjligt? Sen kom obehaget och ilskan över det meningslösa våldet.
Men det slutade inte där. Jag fick snart oprecisa uppgifter om att det också skedde skottlossning på Utøya där jag visste att socialdemokraternas ungdomsförbund AUF hade sommarläger. Tvekade på om det kunde stämma, men skickade sms till ett par av mina vänner som befann sig där. Och jag fick snabbt svar. Ali svarade att det var en massa skjutande. Stine svarade att de måste gömma sig i buskarna för att det var nån som sköt.
Sen kom nyhetsrapporterna i en strid ström. Det var sant. Allt var sant och det var värre än så. Han sköt ungdomar. Han sköt barn till döds. Till slut var 77 människor döda.
Han heter Anders Behring Breivik har vi fått veta. Och han hatar. Hatar muslimer. Hatar kvinnor. Hatar vänsteraktivister. Hatar arbetarrörelsen. Hans hat har fått näring av de högerextrema kretsar han rört sig i. Hans världsbild är förvriden och fanatisk, men han har ändå fått fotfäste i den hets mot invandrade – i första hand muslimer – som är så vanlig i den allmänna debatten i vartenda land i Europa. Också i Sverige.
För även om han utförde sina terrorhandlingar och brutala mord ensam är han långt ifrån ensam om sina åsikter och värderingar. Hatet mot muslimer och invandrade, föraktet mot feminister och kvinnor delar han med stora delar av den högerextrema rörelsen som finns mitt ibland oss. Utmaningen är därför större än att ta avstånd från terrormord, de måste också förebyggas genom att vi på bred front gör upp med rasism, fördomar och hetsen mot muslimer som finns långt in i mer etablerade och vardagliga sammanhang.
Det är ett år sen nu. Jag vet att de tror att de skall kunna skrämma oss. Tysta oss. Få oss att dra oss undan och gömma oss. Men jag vet också att de inte kan lyckas. För det är tvärtom. Ali fortsätter. Stine fortsätter. Och alla vi andra, för vi blir allt fler, fortsätter kampen mot rasismen, mot högerextremismen. Med en förnyad styrka, kraft och insikt. Vi vet nu att det är på riktigt och det handlar om vår egen och allas våra barns framtid. Och att de orden för en gångs skull inte är överdrivna.
Jag har, liksom så många andra, bestämt mig. Hatet skall inte få segra. Hetsen mot muslimer och invandrade måste bemötas, rasismen nedkämpas på varenda arbetsplats, skola, gata och hemsida. Om inte du och jag gör det, vilka skall då göra det? Och om vi inte gör det nu kan det snabbt bli för sent. Vi viker inte en millimeter. Vi står upp för människovärdet.
Kalle Larsson, redaktör Flyktingbloggen
Bra skrivet! Aktuellt inlägg och ja, vi måste fortsätta kämpa mot dessa förgörande krafter på alla sätt. I vardagen, i större sammanhang, i våra bloggar och var vi än kan höras!
Tack så mycket. Ja, kampen fortsätter!
Mycket bra initiativ!
Sådant som hände 22 juli 2011 får absolut inte hända igen och vi måste alla hjälpas åt att få en mänskligare värld. Vi ska ta vara på varandra – inte bara våra närmast anhöriga utan så fort vi ser någon annan individ fara illa på ett eller annat sätt så ska vi hjälpas åt. Detta är mitt motto och har alltid varit och kommer så att förbli. M a o ett vänligare samhälle och land.
Fruktansvärda dåd måste man kämpa mot. Det var bra att man i Norge fortsatte att kämpa för demokrati och öppenhet.
Senaste sprängdådet hände igår. I Bulgarien. Mot israeler. Inte värt att uppmärksammas?
jovisst. Vem har sagt att det inte är värt att spridas?
Sten – och alla andra som säger: “men varför säger du ingenting om…?” och därmed slipper ta ställning. Onda gärningar, sorg, smärta, olycka kan inte relativiseras; tortyren mot en person smärtar inte mindre bara för att tio torteras i cellen bredvid. En ond gärning, t ex Utöyadådet är absolut i sin vedervärdighet. Alla vet att Europas ängar är fyllda med massgravar och att terrorn skördar offer överallt, varje dag. Alla vet att såväl vänster som höger, kristna, judar och muslimer håller på med detta. Det handlar inte ens om antalet offer – det handlar om själva idén att ge sig rätten att beröva liv. Och att kalla det rättfärdigt! Vi kan inte förväntas berätta om allt varje gång vi berättar om något. Sen vet jag att det finns en medialogik som lyfter det som är nära och marginaliserar det som är långt bort; titta bara på Bagdad! Men det får vi leva med och hantera. Sten – och alla andra som säger: “men varför säger du ingenting om…?”: berätta då om allt det där andra som någon måste berätta om. Men låt bli att mäta onda handlingar, smärta, sorg, olycka! Det är omätbart och varje individs upplevelse unik – oavsett hur många andra som är drabbade!
Sten! Terrordöden är inte alls accepterad oavsett mot vilka folkgrupper detta genomförs! Man bör förstås uppmärksamma alla terrorsiska tendenser oavsett var i välden detta pågår. Kanske då väcker man diskussion kring bakomliggande orsaker till människohat, hegemoni och överhöghet!!
Tack, för orden på denna blogg. Jag gläds över engagemang och glöd.
Njut av dagen.
/Anette
Sten – och alla andra som säger: ”men varför säger du ingenting om…?” och därmed slipper ta ställning. Onda gärningar, sorg, smärta, olycka kan inte relativiseras; tortyren mot en person smärtar inte mindre bara för att tio torteras i cellen bredvid. En ond gärning, t ex Utöyadådet är absolut i sin vedervärdighet. Alla vet att Europas ängar är fyllda med massgravar och att terrorn skördar offer överallt, varje dag. Alla vet att såväl vänster som höger, kristna, judar och muslimer håller på med detta. Det handlar inte ens om antalet offer – det handlar om själva idén att ge sig rätten att beröva liv. Och att kalla det rättfärdigt! Vi kan inte förväntas berätta om allt varje gång vi berättar om något.
Sen vet jag att det finns en medialogik som lyfter det som är nära och marginaliserar det som är långt bort; titta bara på Bagdad! Men det får vi leva med och hantera.
Sten – och alla andra som säger: ”men varför säger du ingenting om…?”: berätta då om allt det där andra som någon måste berätta om. Men låt bli att mäta onda handlingar, smärta, sorg, olycka! Det är omätbart och varje individs upplevelse unik – oavsett hur många andra som är drabbade!
Tack. Och vi är många som har bestämt oss för att inte låta hatet segra. Tillsammans är vi starka mot rasism!