Hur var det nu det var? Efter FN:s specielle rapportör Paul Hunts kritik av Sverige i rapporten Mission to Sweden 2006, angående vård för asylsökande och papperslösa och just begreppet ”vård som inte kan anstå”, följde kampanj efter kampanj från vårdorganisationer samt rapporter och utredningar som kom fram till att vård för alla varken skulle vara speciellt dyrt eller svårt att genomföra. Men regeringen fortsatte vägra vilket resulterade i att flera landsting valde att gå sin egen väg.
Likt offergåvor till politikernas tynande trovärdighet kastas rättigheter på bålet. I en tid av nationalstatens sinande suveränitet och ängslighet över det inkompletta samhällsbygget blir hävdandet av särart allt viktigare. Man påstår att man bara kan rädda välfärdssamhället genom att inskränka det till dem som har råd att betala och inte dem som har behov.
I våras skulle överenskommelsen mellan Miljöpartiet och Alliansen vara klar och papperslösa äntligen få en del av sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Men överenskommelsen ”drog ut på tiden”, då Tobias Billström plötsligt inte kändes vid att man gjort någon sådant avtal. Nu får vi veta att det blir av först juli 2013. Men den grundläggande rätten till vård ska fortsätta att inte gälla alla. Den som har fyllt arton får rätten till mödravård och ”vård som inte kan anstå”, ett luddigt direktiv som innebär fortsatt rättsosäkerhet och oklarheter för alla de som omfattas av det.
Det börjar påminna om sagan om skräddaren. Tiden går och det bidde mindre och mindre. Frågan är om det blir något kvar överhuvudtaget. Som sagt är det minst ett år tills något konkret resultat kan börja skönjas.
Det som åstadkommits hittills av Miljöpartiets beslut att kohandla med regeringen och ge efter för Stockholmsprogrammet, militariseringen av Europas gränser, fängslandet av oskyldiga människor i förvar och de rättsvidriga och brutala tvångsdeportationerna är – ja vad är det egentligen? Det är högst oklart. För dessa eftergifter är något de inblandade glömde nämna på presskonferensen. Åsa Romson må tycka det vara ett ”viktigt steg” men efter all uppståndelse, alla stora ord och höga ambitioner lämnar det parlamentariska käbblet som vanligt mest tvivel och frågetecken.
”Vård för alla” blev plötsligt ”vård för några” igen. Så har det förvisso varit hela tiden, att papperslösa tvingas leva mer eller mindre utan rättigheter, men vad överenskommelsen innebär är ett institutionaliserande av orättvisan. Genom att backa från kravet på allmän sjukvård och undanta myndiga papperslösa har man präntat ner detta skandalösa faktum på papper. Man accepterar en samhällsordning där vissa människors hälsa inte anses lika viktig som andras.
Nu finns det landsting som bestämt sig för att låta rätten till vård omfatta alla. Sjukhuspersonal har låtit rätt gå före lag länge och gjort detsamma trots avsaknaden av ”tydliga direktiv”. Kampen för alla människors självklara rätt till vård har förts och fortsätter föras på flera håll av de papperslösa själva, av frivilligkliniker, läkare, vårdbiträden, aktivister och andra medmänniskor.
Frågan är vilken roll Miljöpartiet spelar i detta? Att liera sig med Tobias Billström och de andra aktörerna bakom Sveriges inhumana flykting- och asylpolitik har visat sig lika dyrköpt som det från början tedde sig uppseendeväckande.
Det som behövs är en radikal flyktingrörelse som säger ja till vård åt alla och nej tvångsavvisningarna, som vägrar acceptera att oskyldiga människor spärras in på förvar, som står på flyktingarnas sida och inte lever i vanföreställningen att förhandlingar med de som i såväl ideologi som praktik arbetar för motsatsen är ett rimligt alternativ.
Det finns inga halva människor som klarar sig på halva rättigheter.
Erik Haking och David Veisland, aktiva i Asylgruppen Lund