Skillnaden mellan att ha och att ge mänskliga rättigheter

Idag är det alldeles för lätt att säga man står bakom de mänskliga rättigheterna. Det är så enkelt att även rasistiska partier lärt sig säga detta för att skapa sig ett alibi.
Det är ett lätt och ytligt ställningstagande för att frågan är felställd. Det är faktiskt inte intressant att veta vilka som kan tänka sig att passivt ställa sig bakom ett knippe ord och höga ideal. Att någon någonstans ska ha rättigheter.

Frågan borde vara vad vi aktivt gör för att ge människor sina mänskliga rättigheter. Där fokus helt enkelt ligger på givandet, inte havandet. Där orden i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna bjuder in till och blir en handling istället för att förbli ideal.

De mänskliga rättigheterna minimeras ibland till att endast handla om att människor har rättigheter att kräva. Att värdet i de mänskliga rättigheterna ligger i att alla HAR rätt till dem. Det är fel. De mänskliga rättigheterna måste ses som något varje människa har ansvar att GE sina medmänniskor. Värdet finns endast när dessa rättigheter omsätts i praktik. När det inte stannar vid prat och ord utan blir verklighet.

Med det synsättet på de mänskliga rättigheterna har varje människa ett ansvar mot sina medmänniskor. Ett ansvar som många inte kommer ta. Vissa väljer medvetet att inte göra det, andra omedvetet. Det viktiga är alla vi som väljer att handla för att ge människor deras rättigheter, och vad vi väljer att göra.

Ibland försöker jag stå eller sitta framför vita oregistrerade bussar som migrationsverket använder sig av vid massutvisningar till irak. Jag gör det i försök att ge flyktingarna på bussen deras mänskliga rättigheter. Rätten till liv, rätten att söka asyl, rätten att åtnjuta skydd från tortyr och förföljelse.

Rent krasst har dessa flyktingar ingen nytta av människor som säger sig stå bakom de mänskliga rättigheterna. De sätter inte sina händer mot bussrutan för att vädja till människor att prata mer, för att höra en försäkran att någon faktiskt står bakom de mänskliga rättigheterna och tycker det är en bra grej. De vädjar om att någon ska ge och garantera dem deras rättigheter. För de har själva inte möjligheten att kräva dem.

Fråga vi bör ställa till oss själva och andra människor är vad vi är beredda att göra för att ge och garantera de mänskliga rättigheterna till andra som är i behov av dem.

Att förbli passiv när man har makt och inflytande att agera för mänskliga rättigheter går inte att försvara med att man tycker det är viktigt med mänskliga rättigheter fast någon annans ansvar, någon annanstans.

Just nu pågår exempelvis en mailkampanj för att stänga min lokala flygplats för migrationsverkets tvångsutvisningar. (http://aktionmotdeportation.se/post/159) Tanken är att i mail vädja till politikerna i Örebro läns landsting och Örebro kommun att besluta att inte tillåta migrationsverket tillträde för tvångsutvisningar. Här får ni gärna hjälpa till. Ibland får vi svar från de politiker som anser att det inte är deras ansvar [att ge människor deras mänskliga rättigheter?!], och att vi borde vända oss till regeringen. Det är förvisso sant att regeringen kan styra migrationsverket, men inget fråntar andra människor deras ansvar att göra vad de kan för att ge medmänniskor deras mänskliga rättigheter. Rent krasst betyder dessa politikers lovord av FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna ingenting om de inte väljer att agera.

Jag hoppas ni är med mig i kampen att ge människor deras rättigheter, snarare än i en kamp där människor ska få ha rättigheter. Däri ligger en viss skillnad.

Niclas Persson, kommunpolitiker för Miljöpartiet i Örebro