Med jämna mellanrum slås jag av Sveriges fantastiskhet, alla möjligheter som finns i välfärdsstaten och att det, trots all galenskap inom flyktingpolitiken, ändå är så många som får lov att flytta hit och bo här. Men jag hinner aldrig tänka tanken särskilt länge, för den har en bitter eftersmak av kolonial självgodhet som tar över.
”Vi svenskar firar inte nationaldagen, för vi är inte så nationalistiska”. Jag har hört det tusen gånger och det stämmer väl på något plan. Men det är som rika människor som inte vill skylta med sin förmögenhet, utan handlar på second hand för att det är coolt. Gränser upplevs sällan som sådana av dem som befinner sig på rätt sida och som kan välja att flyta fram och tillbaka över dem. När mina facebook-vänner skriver saker i stil med ”Firar nationaldagen på IKEA” eller ”Idag är jag absolut svensk” är det kanske jag som läser in för mycket, men jag ser en dubbelbottnad ironi som någonstans ändå landar i att ”vi” faktiskt är något som andra inte är och att vi ska vara stolta över det vi är. Detta svenska, som sammanfattas av Astrid Lindgren, Olof Palme och Abba skapar vår självbild. Bofors, Lundin Oils, Jas-plan och big business med diverse diktaturer syns inte i spegeln när vi besvarar vårt eget narcissistiska leende.
Gränserna utgörs inte bara av de streck på kartan som innebär att vi har rätt att vara på vissa platser och inte andra. I allt högre utsträckning är frågan om pass, att ha eller inte ha ett pass, och rätt pass dessutom, en måttstock på vårt mänskliga värde. Vi drar gränser mellan oss för att veta hur vi ska positionera oss, vem som ska tycka synd om vem, vem som ska servera vem. Vi manifesterar dem hela dagarna, utan att tänka på det. Det finns en gräns som gör att en av oss, berusad och glad, köper en nygjord falafel för en tjuga mitt i natten, medan en av oss står i frityros under olagliga arbetsförhållanden och hoppas att polisen inte ska göra en razzia på snabbmatshaket. Det finns en gräns mellan mig som tycker att det är lärorikt och berikande att åka till ett land som andra flyr från och den som är redo att prostituera sig för att få en enkelbiljett till drömmen om en bättre tillvaro. Gränsen finns i fikarummet på varje arbetsplats när ett rasistiskt skämt råkar slinka ut och möts av den enes skratt och den andres tystnad. Vi upplever rasism varje gång vi blir insläppta på en krog med lång kö, varje gång vi inte blir stoppade på gatan och tvingade att legitimera oss, varje gång ingen förföljer oss i affären för att kolla att vi inte snattar, varje gång vi inte blir förhörda på en flygplats, eller varje gång vi blir det. Vi tittar på bilder av vårt fadderbarn och gläds över att hon slapp jobba i en slavfabrik som många andra. Mest gläds vi över att det var tack vare vår godhet som hon fick gå tre år i skolan. Det är en del i självbilden att tycka synd om, och lite lätt paternalistiskt ta hand om de svaga; de som drabbats av etnisk otur. Gränsen är inte ett streck, det är en livsstil och en ideologi. Vi kan hävda att vi inte är nationalister, men vi använder oss gärna av våra nationella privilegier när det passar oss och framhäver vårt fantastiskt ädla ställningstagande när vi avstår från dem.
Nationalstaten, nationalsången, flaggan och passet har spelat ut sin roll i det alltmer globaliserade samhället. Lika gärna som företag kan åka jorden runt och använda länders naturresurser bäst de vill, kan och kommer människor att flytta eller resa till olika platser. Vissa är flyktingar och vill mest överleva. Andra vill festa och plugga italienska i Venedig för att det låter trevligt. Det är hög tid att vi inser att vi alla har samma rätt till jordens resurser, oavsett vilken etnicitet eller vilket pass vi råkar ha. Allt snack om världsmedborgarskap borde kunna konkretiseras, om vi inte bara vill slänga oss med termer som får oss att framstå som open-minded i teorin. I juni kommer No Border Camp att äga rum i Stockholm. Det är ett sällsynt tillfälle för asylrättsaktivister och andra att träffas och prata om visioner för en värld utan gränser. Om inte annat, kan det bli ett tillfälle att inspirera varandra till nya tankar och strategier. För det vi behöver nu är inte att täppa igen hålen i det alltmer läckande sållet som är Europas flyktingpolitik. Vi behöver ett nytt sätt att tänka vad gäller geografi och människors rörlighet. Att vara världsmedborgare på riktigt borde vara en mänsklig rättighet.
Obs! Missa inte juninumret av Artikel 14, som är ett specialnummer på både engelska och svenska med tematexter om gränser och hur en värld utan dem skulle kunna se ut. Beställ den på artikel14@farr.se.
Baharan Kazemi, sekreterare för FARR (Flyktinggruppernas asylråd)