Vad skulle få mig att känna mig bekväm med att fira nationaldagen, kanske till och med stolt? Finns ens en sådan möjlighet om man någon gång har dragit slutsatsen att nationalism, rasism och strukturell ojämlikhet hänger ihop?
Det är en märklig känsla som infinner sig under nationaldagen de senaste åren. Det var lättare och kanske mer rimligt att hantera dagen när den var svenska flaggans dag och inte förärades en alldeles egen plats i kalendern med ledighet och allt. Även om den 6 juni betraktats som nationaldag sedan 1983 var det inte en uppmanande, uppmuntrande och uppfodrande dag. Det var vad det var: en dag bland andra. Vissa hängde ut en flagga. De flesta gjorde ingenting. Propositionen som antogs 2005 hade som sitt uttryckliga syfte att ändra på detta. Den skulle göra dagen till något speciellt. Vi skulle förhoppningsvis känna oss stolta över Sverige som svenskar.
Med den tanken kommer även en rad frågor. Vilka är att betrakta som svenskar och vilka delar av det svenska samhället, av nationalstaten Sverige är det vi firar? Nationalism och rasism är släkt med varandra och ofta en del av samma begreppsvärld. De förutsätter inte varandra men går hand i hand. Nationalstaten förutsatte skapandet av en nationell identitet och gemenskap, det som inom samhällsvetenskapen brukar kallas ett socialt kontrakt. Det sociala kontraktet binder samman invånarna inom ett territorium och får dem att känna samhörighet med och förtroende för varandra och för dess institutioner. Nationalismen har visat sig vara ett väldigt kraftfullt sådant kontrakt. Ett oerhört kitt som bundit oss samman de par hundra år som idén utgjort den politiska grundbulten i vårt Sverige. Vilka är då att betrakta som en del av denna gemenskap, som medborgare i detta land? När vi definierar vilka vi är måste vi även definiera var gränserna för detta vi går. Vi måste prata om vad som gör oss unika och samtidigt göra tydligt vilka de andra är. Sverige hade under väldigt lång tid en starkt konservativ lagstiftning, i linje med den tyska traditionen, som sade att svensk medborgare är endast den som fötts i Sverige av en svensk medborgare. Det garanterade och skyddade det svenska men gjorde det svårt för nyanlända.
Under senare delen av nittonhundratalet har denna idé uppluckrats till fördel för en tradition, i linje med den franska, som säger att svensk medborgare är den som bor och verkar i Sverige under en viss period och har för avsikt att stanna permanent. Ett sådant system är givetvis även det enda rimliga. Men även under detta system lever en stark idé kvar om svenskhet nu särskiljt från medborgarskapet. Den strukturella rasismen präglar den tanken och påverkar hundratusentals svenskar varje dag.
Språket är ofta avslöjande och meningsbärare. Den konservativa idén om svenskhet lever vidare i en rad moderna begrepp. Vi pratar om etniska svenskar, ett slags övre kategori av ursvenskar, att skilja från nysvenskar får man förmoda. Vi pratar också om första, andra och tredje generationens invandrare. En hel mängd underkategorier som ska hjälpa oss att orientera oss bland de människor som annars endast skulle ha kunnat passera som vilka svenskar som helst och därmed kameleontlikt anta den svenska identiteten. Som en underström löper en tanke om renhet och ursprung som har mycket gemensamt med den rasistiska idén om överhöghet och särskillnad.
Finns det då ingen del av det svenska och Sverige som är värt att fira? En vän till mig frågade varför vi inte kunde välja vilken del vi ville av Sverige som vi kände oss stolta över och fira den tillsammans. Som Margareta Winberg från Vällingby, Marie Fredriksson och Zlatan. Jag tror att en rad saker måste förändras och en god plats att börja är med våra nationella symboler som idag bär på och fördjupar en nationalism som tydligt talar till idén om ursprung och etnicitet som besjunger monarkin Sverige och minns forna tiders glans. Flaggan: ett gult kors på en himmelsblå fond hämtar sin symbolik från korsbaneren och det tredje korståget på 1100-talet. Färgerna har varit med oss sedan Magnus Ladulås men korset skulle kunna bytas ut mot någon annan symbol av modernare snitt (den sol vi dyrkar så?)eller för enkelhetens skull tas bort helt. Nationalsången: skrevs av Rickard Dybeck 1844 och besjunger, eller kanske snarare begråter det stormakts Sverige som redan då var ett svunnet minne. Den borde bytas ut mot en sång som talar till det Sverige jag är stolt över, demokratins, jämlikhetens eller naturens Sverige. Ulf Lundells Öppna Landskap har nämnts i tidigare diskussioner och skulle kanske kunna fungera som en kompromiss.
Nationaldagen: slutligen då själva dagen. Ge mig en dag att vara stolt över, som inspirerar till framtida utveckling och framsteg. Inte regeringsförklaringen 1809 och Gustav Vasas kröning. Varför inte den 24 maj då Sverige 1919 beslutade om kvinnlig rösträtt?
Nationalism är en svårkontrollerad och många gånger farlig kraft. Det krävs mycket medvetna strategiska val för att fylla den med ett konstruktivt innehåll och få den i rätt rikting. För att det sociala kontraktet ska vara så välkomnande och öppet som möjligt. Vi har mycket att vara stolta över i Sverige. Det är på många sätt ett fantastiskt land att bo och leva i. Vår nationaldag ägnas dock inte i huvudsak åt dessa saker. Dess främsta symboler talar inte till dessa ting. Till dess att de gör det väntar jag med att köpa mig en flagga och brista ut i sång. Då firar jag min nationaldag och det jag är stolt över med Sverige bäst genom att inte fira alls.
Mikael Näve Ljunggren, flyktingaktivist