Vad är viktigast?

En man som flytt från Tjetjenien ska avvisas från Sverige, enligt beslut av någon av instanserna i vår humana och rättssäkra asylprocess. Jag känner inte till den person det gäller, har bara hört i radion om hur han behandlats när han vägrat att låta sig transporteras ”hem”. Först förvar, sedan häkte. I häktet blir han fråntagen sina kläder och nekad att få ens en filt att täcka kroppen med när han förrättar sin dagliga bön enligt muslimsk sed. Även om den här mannen skulle vara benägen att ta sitt eget liv – hellre än att låta sig återföras till Tjetjenien – och om det skulle vara motivet för häktet att behandla honom på detta sätt, så innebär det han blir utsatt för i häktet i Sollentuna en svår kränkning av hans mänskliga värdighet och hans religionsfrihet.

Vi är tillbaka i frågan som inte lämnar mig någon ro. Vad är viktigast, att människors värdighet och mänskliga rättigheter blir tillgodosedda, eller att Sverige kan bli av med flyktingar som våra migrationsmyndigheter gissar kan klara sig undan förföljelse om de återsänds till landet som de flytt från. Om gissningen är korrekt tar vi inte ens reda på. Enligt migrationsministern upphör ju Sveriges ansvar när flyktingen – eller den asylsökande som fått avslag, skulle han väl kalla en sådan person – har kommit in i landet dit han återsänts. Vad som sedan händer honom tar vi inte reda på.

Vad är humanitet? Kan det betecknas som humant att låsa in en förtvivlad människa som fruktar för sitt liv, naken i en kal cell i ett häkte för personer misstänkta för allvarliga brott? Något allvarligt brott hade såvitt jag har hört inte mannen från Tjetjenien begått. Häkten används fortfarande när någon som har fått avslag på ansökan om asyl är så desperat att man inte vill ha personen i Migrationsverkets förvar. Förvar – detta märkliga fenomen i ett humant och rättssäkert migrationssystem. Till skillnad från den som sitter i fängelse efter att ha blivit dömd för brott, kan den som placeras i förvar få vistas där utan tidsbegränsning. Kan det anses förenligt med rättssäkerhet?

Kan detta försvaras med att vi måste skydda det svenska samhället mot sådana personer som av rädsla vägrar att lämna Sverige? Kan det förenas med vårt anspråk på att vara ett land som står upp för mänskliga rättigheter? Alla människor är lika i värde och värdighet, heter det ju i FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Jag skriver ”vi” om Sverige, det land som jag är född i och är medborgare i. Att vi har en utlänningslag som lyder som den gör och migrationsmyndigheter som agerar som de gör, beror på vad jag och andra medborgare inte har gjort. Det är nu alldeles uppenbart att både lagen och myndigheternas sätt att arbeta måste ändras, och det kräver ett samfällt agerande av oss medborgare som inte kan godta dagens situation. Lag stiftas i Sverige av riksdagen – och vi har lyckligtvis inte någon statschef som kan hindra riksdagens beslut från att bli gällande – och det är partierna i riksdagen som måste agera när det gäller utlänningslagen. Det är vi medborgare som känner till hur asylsökande behandlas här, som måste engagera våra partier för att det ska bli någon ändring. Det räcker inte med att vi aktivister skriver på den här bloggen.

Görel Sävborg-Lundgren, asylpolitisk talesperson för Socialdemokrater för tro och solidaritet