Rapport från blockad i Flen i natt: Budskapet var: kom inte tillbaka!

Under gårdagen genomfördes blockader mot migrationsverkets massutvisningar av asylsökande från Irak till Bagdad. Att utvisa människor till ett ovisst säkerhetsläge i Irak har fått kritik från FN, Amnesty, Iraks egen regering mfl. Aktivister fanns därför på plats utanför de fängelseliknande förvaren i både Märsta och i Flen för att sprida grus i utvisningsmaskineriet.

Tanken med aktionerna är att göra utvisningarna så kostsamma och slitsamma så att migrationsverket och dess beslutsfattare inser att medmänsklighet är både billigare i pengar och mänskligt lidande.

Jag själv deltog i blockaden vid flyktingförvaret i Flen och budskapet efter polisens insats ekar fortfarande inom mig. Polisens budskap till oss aktivister var likt det irakiska flyktingar fått ta emot: kom inte tillbaka. Inte till Flen och inte heller till Sverige.

Redan vid fem-tiden hade polisen i Flen satt upp avspärrningar runt förvaret. De 40- tal poliser på plats hade laddat upp med hjälmar, batonger och polishundar. De hade satt en ambulans i beredskap och hyrt in en hjullastare för att snabbt kunna riva flyktingvänners barikader.

I en omärkt vit buss med övertäckta regestreringsskyltar (allt för att skydda det bussbolag som vägrar stå för sitt agerande) satt mellan 6-8 irakiska flyktingar som skulle transporteras till flygplatsen. När bussen började rulla blev polisens taktik tydlig: snabbt ska det gå och utan hänsyn till mänskligt lidande.

Min vän fick föras till sjukhus efter att ha blivit oprovocerat hundbiten av en polishund som bussades på oss. Vi två ensamma satt i armkrok på en väg, långt från polisens avspärrning och från övriga aktivisters barikader. För att visa att vi inte accepterar dessa utvisningar var planen att vägra låta bussen med flyktingar få passera, åtminstone inte utan protester. Polisens svar på vår ickevåldsaktion var att utan förvarning eller dialog, ge sig på oss med batonger och släppa lös en polishund. De ville sända ett budskap.

Resultatet av det budskap polisens i flen ville förmedla var 4 hundbitna, flera hårt slagna med batonger och utan ett krökt hår på en enda polis. Där fanns ingen hotbild mot polisen, ingen aktivist som gjorde annat än att klamra sig fast vid en vän eller barikader av bråte. Trots det svarade polisen med slag och att låta polishundarna bita hårt och djupt.

Taktiken var utstuderad. Ambulanser hade stått i beredskap, som om polisen planerat att använda våld. Men dessa fick aktivisterna kalla efter själva då polisen inte var intresserade av vilka de skadat.

Kanske har jag varit naiv tidigare. Jag har alltid kyligt räknat med att klara mig helskinnad så länge jag är tydlig med mitt ickevåld, så länge jag söker dialog med polisen har de ingen anledning att skada mig. Men det hade lika gärna kunnat vara jag med ett djupt hundbett. Mitt ben var intill min väns. Han var lika tydlig som jag att vi inte tänkte skada någon. Polisens budskap gick hem, jag tvivlar och har magont över att åka tillbaka i framtiden.

Niclas Persson, kommunpolitiker från Örebro