Vi lever idag i en värld där vi har helt andra förutsättningar att kommunicera med varandra än för bara ett par decennier sedan. Information som förr kunde ta flera veckor innan den nådde ut till omvärlden tar idag bara några sekunder att nå sin mottagare. Det är fascinerande och för en person som är äldre än mig, som min mamma som nyss fyllt 60 år, är det nog än mer omvälvande.
Själv tillhör jag en generation som är uppväxt både med och i de sociala medierna. Redan i slutet av 1990-talet organiserade Ung Vänster-klubben som jag var aktiv i aktiviteter via nätsamhället Skunk. Sedan kom Lunarstorm och idag förs både politiska debatter och mobiliseringar via Twitter och Facebook. De sociala medierna fungerar som bäst när ett initiativ som saknar ekonomiska resurser men som innehar ett tydligt budskap lyckas mobilisera människor till fysiska möten där både erfarenheter kan utbytas och gemensamma krav manifesteras.
De sociala medierna är på så sätt ett perfekt verktyg för solidaritetsrörelser som flyktingrörelsen. Att de som sedan är närvarande vid de fysiska aktionerna också sprider information till omvärlden om vad som händer vid den faktiska manifestationen är också många gånger en fantastisk tillgång. Ett problem som dess värre allt mer utvecklas till ett faktum är att solidariteten endast stannar i de sociala medierna.
Samtidigt som västvärldens generella materiella standard har blivit högre lever i en värld där människor kränks, förföljs och förtrycks och flyr till platser där hoppas kunna lever under de mänskliga rättigheterna. Vi ser i samma stund europeiska regeringar, av olika kulörer, som kombinerar att skära ner de sociala trygghetssystemen med att stänga gränser och inför repressalier mot både flyktingar och minoritetsgrupper i landet. Den oanständiga flyktingpolitiken är kanske det allra tydligaste exemplet på ett mycket problematiskt politiskt läge. För att vända denna utveckling räcker inte så kallad ”cliktivism” där gillamarkeringar på Facebook och retweets på Twitter stillar våra samveten. Låt de sociala medierna vara ett sätt att mobilisera sociala rörelser och inte ersätta dem.
Ett obehagligt men ändå tänkbart scenario är att kriminella och människofientliga krafter tar rollen att i utsatta områden agera sociala rörelser. Det kan vara kriminella gäng, religiösa fundamentalister eller högerextrema pöbelgrupper. Vi ser redan en sådan utveckling i delar av Europa där rasistiska mobber och kriminella gäng också agerar som en social rörelse och erbjuder invånare i socialt och ekonomiskt utsatta områden en slags villkorad trygghet.
Här kan antirasismen verkligen kliva in på arenan och med ett positivt budskap kombinerat med ett socialt ansvarstagande slå undan benen på både fanatiker och kriminella. Då är kampen för en anständig flyktingpolitik en självklarhet. Inte bara i tweets och gillamarkeringar utan också i praktisk handling.
Jag är beredd att anta en sådan utmaning. Är du?
Alex Bengtsson, debattör
Väl talat.
Mycket bra!
Bra skrivet.
Men jag tycker att det är en myt att sociala medier skulle förhindra aktivism. Tänk på att sociala medier/medborgarjournalistik kan användas effektivt för att sprida budskap. För bildning. Det är en aspekt många glömmer bort. Bara för att en handling inte sker genom ett klick, så betyder det inte att personen som klickar inte har fått någon kunskap om något viktigt. Kunskap är också makt.
Dessutom har de sociala medierna en enorm kapacitet att sammanföra människor som annars aldrig skulle ha träffats. De arabiska revolutionerna är ett exempel på det.
Jag tror inte det handlar om antingen eller, utan att man ska lära sig använda sociala medier för att engagera människor ordentligt.
Pingback: EXPO utnyttjar flyktingar mot “rasister”? « Misslyckande