Flyktingbloggen publicerar idag ”Barnen utan röst – lägesrapport angående barn med svåra uppgivenhetssymtom som fått avslag på ansökan om asyl och skydd i Sverige”. Det är en lika akut som skrämmande rapport.
Läs den. Sprid den. Låt den göra skillnad!
Kalle Larsson, red Flyktingbloggen
———————————————————————
Förord
Den hållning som regeringen intog inför ansamlingen av asylbarn med svåra uppgivenhetssymtom under de första åren av 2000-talet innebar en utveckling av en politiserad vårdideologi. Man visade att dessa barn inte ansågs sjuka i egentlig mening, när regeringen gav Utrikesdepartementet (Migrationsministern) uppdraget 2004, att utreda problemen med sjuka asylbarn. Detta var lika absurt som om Jordbruksdepartementet hade fått ansvaret för epidemin av svin-influensa! Det hela ansågs vara ett tidigare okänt tillstånd som uppträdde epidemiskt hos asylsökande i Sverige. Barnpsykiatrin förklarade då detta som en gruppreaktion hos familjer som lever under hot och där möjlig sjukdomsvinst (uppehållstillstånd) föreligger.
Man hävdade att trauma inte var orsak till uppgivenhetssymtomen och att barnen insjuknar vid avslag på asylansökan och tillfrisknar när familjerna får uppehållstillstånd. Socialstyrelsen bortsåg från tidigare kunskap om apatiska tillstånd då ”de fall…som beskrivits i den internationella litteraturen inte handlar om asylsökande eller minoriteter”. Man påpekade att det var ”viktigt att alltid beakta mjöligheten att tillståndet är av manipulerande karaktär”.
Det initierades aldrig någon adekvat medicinsk utredning och vårdens inriktning stöddes på ett obelagt konsensusuttalande av barnpsykiatrins 25 verksamhetschefer: ”Entydig och övertygande erfarenhet finns från ett stort antal ärenden…att inläggningar snabbt hospitaliserar…och förvärrar deras apatiska tillstånd. Därför undviks inläggning på barnpsykiatrisk avdelning”.
När regeringens utredare till slut (2006) sammanfattade situationen, erkände hon att föräldramanipulation av barnen inte kunnat påvisas. Tillståndet påstods ha multifaktoriella orsaker och att det hela hade en gåtfullhet och att det var ett unikt svenskt fenomen. Kapitlet med de apatiska barnen var avslutat vilket ansvarsbefriade olika aktörer på alla nivåer!
Eftersom barnen inte fått någon diagnosbeteckning fanns de inte i några sjukvårdsregister och ”försvann” sålunda när rapporteringar till utredningen upphörde. Barnpsykiatrins (BUPs) ledning och Socialstyrelsen (SoS) hade osynliggjort de här barnen och därmed hindrat en kunskapsutveckling som skulle kunnat fortsätta med adekvat medicinsk inriktning.
Nyinsjuknade barn med uppgivenhets- och ångestsyndrom som utvecklats i den svenska asylprocessen har senare identifierats, blivit bekräftade och sedda genom frivilliga hjälpare utanför det svenska samhällets vårdsystem. Den stabilaste informatören om dessa barns fortsatta existens har kommit att bli Migrationsverket, som ju inte alls har en vårdande uppgift utan där ifrågasättande av genuiniteten i de här barnens sjuklighet råder, eftersom detta ingår i myndighetens uppdrag.
De rapporter och sammanställningar om ”de apatiska barnen” som finns sedan 2004 har inte respekterats men de visar den tunga traumatiska börda som ligger bakom utvecklingen av uppgivenhetssymtom och att sambanden mellan insjuknande och avslag inte alls är kausala och att merparten av barnen insjuknade innan den mediala fokuseringen kunnat starta någon psykisk smitta. Adekvat sjukvård hade även mycket bättre effekt än den behandling av behavioristisk bestraffningskaraktär som BUPs ledning påbjöd och där SoS’ generande hållning var att ”de svenska klinikvårdresulten är anekdotiska och oviktiga då det ändå beslutats att sådana här barn inte skall sjukhusvårdas”.
Medicinsk verksamhet måste byggas på Vetenskap och Beprövad Erfarenhet. Genom BUP:s hållning hindrades en adekvat vetenskaplig bedömning av de apatiska barnens situation och den hävdade ”okunskapen” kom att bli ett argument för beslutsfattare på olika nivåer. Det ökande antalet kliniska observationer tillförde medicinskt biologisk kunskap som dock inte ansetts evidensbaserad. I en sådan situation blir ”den beprövade erfarenheten” viktigare, men hittills har empirisk kunskap inte värderats. Barnen har osynliggjorts som ett genuint medicinskt problem.
När det inte finns vetenskap eller beprövad erfarenhet som styrmedel får Lagen en dominerande ställning. Tolkningen av den nya asyllagstiftningen är idag det dominerande redskapet i sättet att omhänderta den här gruppen människor.
Men den medicinska etiken? Blir den inte viktigare när vetenskap och beprövad erfarenhet inte anses tillräckliga för att skapa målföreställningar? Man finner, trots ett tydligt internationellt och svenskt regelverk, att de etiska aspekterna är beaktade enbart som rekommendationer. Det är inte krav som vare sig BUP eller Migrationsverket måste tillämpa. Brott mot etiska regler är inte möjliga att beivra–Socialstyrelsen hänvisar till det medicinska etablissemangets etiska auktoriteter. Men svenska Läkarsällskapet och Läkarförbundet önskar inte ta på sig någon utredande eller beivrande roll utan vill enbart verka genom att väcka insikt. Därmed är också Migrationsverkets förtroendeläkare befriad från tvingande regler att bedöma och råda etiskt.
Etablissemanget som politiserade ”de apatiska barnen” bär ansvaret, men politikers och myndigheters beslut vilar på expertinformation sedan tidigare som i detta fall var både oriktig och ensidig. Alla de som i sitt arbete med de hjälpsökande bröt mot egna yrkesetiska regler har ansvaret för att inte ha avvärjt den re-traumatisering som blir effekten av att inte bekräftas och än mindre hjälpas i den förtvivlade livssituation det innebär, att ha tvingats fly från sitt hemland p.g.a. övergrepp och hot till liv och integritet. Den enda övergripande garantin som kvarstår mot politiskt påbjuden medicinskt försumlighet, vanvård eller misshandel av barn—historiskt och i presens–är den enskilda vårdarbetarens lojalitet med de grundläggande medicinska etiska principerna.
Rapporten Barnen utan röst är ett utmärkt bevis för att det f.n. är enskilda svenska medborgares förhållningssätt som är nödvändigt för att upprätthålla Sverige som ett humanitärt land. Rapporten är skriven av människor med realistiska upplevelser och inte av de som enbart närmat sig den här problematiken utifrån ett maktperspektiv. Skriften är av utomordentligt stor betydelse då den adderar och vidgar och bekräftar den empiriska kunskapen om barn med uppgivenhetssymtom och hur dessa familjer hanteras i vårt land.
Stockholm, januari 2012
Göran Bodegård
——————————————————
Hela rapporten här (pdf): EtikkomissionenRapport3
Pingback: Benefit of the doubt | Systematisk heresi