VI har stoppat avvisningarna till Syrien!

Igår meddelade Migrationsverket att man tills vidare avbryter alla avvisningar till Syrien. Skälen sägs vara ”den kraftigt försämrade säkerhetssituationen i landet”. Det är förstås en framgång för alla oss som längre protesterat mot att avvisningar fortsatt och fortsatt och fortsatt trots läget i landet. Vi har nu anledning att känna oss stolta över att vi ännu en gång visat att protester, opinionsbildning och politisk kamp faktiskt kan löna sig. Amnesty ”välkomnar varmt Migrationsverkets beslut att för närvarande stoppa alla avvisningar och utvisningar till Syrien” och Flyktinggruppernas riksråd (FARR) sprider också information om beslutet, liksom ett antal bloggare och flyktingaktivister.

Det är verkligen hög tid och jag kan inte undvika att reflektera över varför det tagit så lång tid. Det är klart att så länge vi har gränser mellan nationer, dvs inom all överskådlig tid, kommer det att finnas gråzoner, gränsdragningar (!), bedömningar – ibland svåra. Men att avvisningar pågått till Syrien under de senaste månaderna hör inte till dessa. Tvärtom har det varit smärtsamt uppenbart att de som avvisats löpt väsentlig risk för förföljelse och rent av tortyr. Visst innebar Migrationsverkets beslut från den 16 december om att det rådde ”svåra inre motsättningar” i landet att färre avvisades. Men det duger inte. Det anstår inte ett land som vill framstå som mänskligt att avvisa människor till den situation som rått under en längre tid i Syrien.

Jag vet att jag har sagt det förr. Skrivit det också. Det är fantastiskt att se den folkliga opinion som uppstår när en gammal kvinna skall kastas ut ur landet. Enormt starkt att få uppleva den solidaritet som klasskamrater, vänner och hela samhällen kan uppbåda när en familj som är en ibland dom plötsligt rivs upp med sina rötter och skickas iväg till ett land långt borta som inte längre är deras. Sådana exempel är viktiga i sig, eftersom det handlar om att rädda människor, ibland deras liv. Och för att de utgör exempel i den ständiga dragkamp som pågår om människovärdet och gör att många får upp ögonen för den omänskliga flyktingpolitik som bedrivs. Och några kommer att fortsätta agera, för med öppna ögon är det svårt att sova.

För varför skall avvisningarna till krigen i Afghanistan och Irak tillåtas fortsätta när avvisningar till Syrien stoppas? Varför skall regimkritiker från Iran, Etiopien och Eritrea skickas tillbaka och riskera förföljelse när syriska får stanna? Och vad är det som säger att avvisningsstoppet till Syrien inte hävs och fler kastas ut så snart protesterna mjuknar och medias ögon riktas åt ett annat håll?

Därför kan vi inte bara nöja oss med gårdagens beslut. Det politiska ansvaret måste utkrävas, och kraven resas på mer grundläggande förändringar av flyktingpolitiken. Annars blir vi inget annat än en mänsklig brandkår med alldeles otillräckliga resurser som bara kan rycka ut då och då, här och där, i värsta fall bara då det finns mediaintresse. Visst är det en större uppgift, men tar vi inte itu med den politik som utgör grunden för avvisningarna kommer vi att känna oss, och vara, helt otillräckliga.

Det är nämligen uppenbart att det som slutligen pressat migrationsverket att fatta beslut om att stoppa avvisningarna inte är läget i landet- utan den proteststorm som avvisningarna fört med sig. Det är egentligen inte Migrationsverket som stoppat avvisningarna till Syrien. Det är vi. Och det är en kamp som måste fortsätta.

Kalle Larsson, redaktör Flyktingbloggen