Jag är en helt vanlig människa med lagom mycket erfarenheter i samhällsengagemang och påverkansarbete. Jag har pluggat lite och jobbat mycket. Jag försöker följa nyheterna så gott jag kan, försöker bidra där jag behövs och försöker leva i en värld som jag vill ändra. Att Ali Mansouri, den politiska flyktingen från Iran, med Asylrörelsens och min hjälp fick stanna i Sverige är ett tydligt exempel på hur alla som vill kan påverka. Här ska jag försöka ge en inblick i hur det arbetet har sett ut och gått till i praktiken.
I augusti blev jag insatt i Alis fall och situation. Jag hade aldrig träffat honom, och visste inte vem han var eller ens hur han såg ut. Det hela började med att jag genom min mor, som länge varit engagerad i flyktingfrågor, blev meddelad om att en flygplatsaktion skulle äga rum i samband med den första planerade utvisningen av Ali. Tidigt den aktuella dagen tog jag med mig min kamera och satte mig i bilen på väg mot Arlanda tillsammans med ett tjugotal helt vanliga människor. En del av oss var politiker, en del var studenter, en del var pensionärer, andra var själva asylsökande och papperslösa. Vi delade upp ansvarsområden sinsemellan; vissa skulle sköta säkerheten och kontakten med flygplatspersonal och vakter/polis, andra skulle varsla media, och de flesta skulle jobba med att dela ut flygblad och påverka passagerare till att ta ställning emot att flyga med det flyg som skulle transportera Ali mot sin död. Vi köpte i slutskedet även en flygbiljett till en av våra aktivister så att han kunde passera gaten och i väntrummet påverka och informera passagerare om det som var på väg att hända. Vi lyckades. Passagerarna tog ställning för Alis rätt och piloten vägrade lyfta planet med honom ombord. Glädjen var obeskrivlig. Ali fördes tillbaka till förvaret i Märsta och från den dagen började ett tufft och intensivt arbete med att jobba för hans rätt till asyl i Sverige.
Asylrörelsen var då inte officiellt grundad utan bestod av ett antal människor som alla delade samma mål – rätten till asyl och införandet av utvisningsstopp för politiska flyktingar. Vid det laget hade man, trots den lilla och löst sammansatta grupp aktivister som varit delaktiga, lyckats stoppa 8 utvisningar till Iran på bara några få månader. Jag kände då knappt de som var mest aktiva, men gjorde ändå klart att jag ville vara delaktig i arbetet och det bestämdes ganska snart att jag skulle vara rörelsens kontaktperson i Alis ärende.
Kort därefter och i samband med en blockad utanför Märsta förvar, mot en massutvisning av flyktingar till Irak, besökte jag Ali för första gången. Jag fick nästla mig förbi polis, vakter och personal på förvaret för att under ett fåtal minuter träffa honom i ett av de unkna besöksrummen på förvarets slutna avdelning. Jag presenterade mig, knäppte ett par kort och lovade att han inte behövde oroa sig eftersom vi hade tänkt se till att han blev fri och fick sitt uppehållstillstånd. Han lyste upp som en sol och tackade för att vi fanns. Men knappt ett par veckor senare kom jag att bittert ångra det löftet. En tidig morgon kom rikspolisen och slet upp Ali från hans säng på förvaret, fot- och handfängslade honom och förde honom mot Bromma flygplats där han med ett chartrat plan transporterades till Amsterdam – utan att varken hans ombud, han själv, asylrörelsen eller hans närstående hade fått någon förvarning. Paniken spred sig och telefonen ringde i ett. Från kl nio på morgon till kl nio på kvällen satt jag i min lägenhet i förtvivlan över hur maktlös och liten jag kände mig. Jag raderade hans facebook konto, försökte komma åt att få andra att radera hans politiska kopplingar på nätet, satt i telefon med migrationsverket, satt i telefon med hans ombud som satt i telefon med Europadomstolen. Vi försökte kartlägga mellanlandningen och planet därifrån, försökte komma i kontakt med aktivister som skulle kunna göra något på plats i Amsterdam. Jag funderade på om det fanns tid att flyga ner själv, och funderade på vad det i så fall skulle kunna tjäna till. Till slut gav jag upp. Slutade svara i telefonen, satt kvar i mörkret. Grät. Förbannade mig själv över hur jag hade tagit mig friheten att lova något som jag inte kunde hålla. Förbannade mig över svensk migrationspolitik. Föreställde mig vad som väntade Ali i Iran. På ren automatik svarade jag till slut i telefonen när min mamma ringde. Jag kommer inte ihåg mycket från det korta samtalet annat än att hon upprepade gånger sa ”Han är tillbaka i Märsta, han är tillbaka i Märsta!”. Jag minns att jag svor åt min stackars mor och talade om för henne att jag inte orkade mer. Till slut föll polletten ner och jag insåg att det var sant. Adrenalinet kickade in och jag minns därefter inte hur jag lyckades köra till Märsta den kvällen – minns bara att jag väl på plats krävde att få träffa Ali och hur jag grät medan jag filmade honom då han berättade om den fruktansvärda upplevelse han hade fått genomlida den dagen. Han hade knappt någon röst kvar, massvis med sår och blåmärken över hela kroppen, hade tappat känseln i ena fingret och kunde inte stå på benen av smärtorna som polisens övervåld orsakat honom. Han upprepade gång på gång ”är det det här som är mänskliga rättigheter?”. Ali hade räddat sig själv. Han berättade om hur han på planet ut från Amsterdam hade vädjat till passagerarna till att hjälpa honom. Hur kabinpersonal och passagerare grät och vägrade sätta sig ner i planet som var på väg att lyfta. Hur två vakter och tre poliser samtidigt hade misshandlat honom när han gjorde motstånd till att lyftas in på planet. Hur rikspolisen hade talat om för honom att det kvittade vad han än gjorde och att man var fast besluten om att utvisa honom denna gång. Hur samma polis på vägen tillbaka hade sagt att han skulle vara jävligt medveten om att han hade kostat Sverige hundratusentals kronor och att dem minsann skulle bli sena till en fest, tack vare hans ”lilla utspel”.
Dagen därpå besökte jag och en vän honom på nytt. Under flera timmar satt vi där och krävde att han skulle få träffa läkare, men personalen på förvaret förvägrade honom detta. Jag gjorde en polisanmälan om det övervåld han utsatts för, som efter en interutredning lades ner då man påstod att det inte fanns någon misstanke om brott. Min dagliga kontakt med Ali och hans ombud intensifierades från den stunden. Jag fick lära mig att improvisera från dag till dag. Jag begärde ut all dokumentation i hans ärende med hans tillstånd och satte mig in i fallet. Lusläste gång på gång, hittade otaligt många fel som begåtts, satte mig in i lagstiftningen och samarbetade med hans ombud. Jag kallade på psykiatriker som fick komma och träffa honom och som skrev läkarintyg om hans psykiska tillstånd pga allt han utsatts för. Långa samtal med utlandet ledde till slut till att jag med Alis hjälp lyckades skaffa fram ytterligare bevisning om hans politiska verksamhet. Jag ordnade med korrekt översättning av dokument som lämnats fram men översatts fel – tack vare LOU och infiltration från iranska agenter, men det är en annan historia! Varje dag spenderade jag tid åt att skälla ut journalister och reportrar som vägrade skriva en rad om Ali pga ”bristande nyhetsvärde”, men lyckades till slut övertyga en del från media till att komma till förvaret och träffa Ali själva för att rapportera om hans situation. Från möten med oberoende källor såsom Amnesty och UNHCR lyckades jag ta fram aktuell landinformation utifrån Migrationsverkets kriterier. Kontakten med DO och andra instanser som idag är insatta i hans ärende var också något som skedde parallellt med allt detta. Många manifestationer och demonstrationer ordnades med hjälp av frivilliga asylaktivister, och otaligt många namninsamlingar och protestbrev från allmänheten skickades till Migrationsverket varje dag. Jag tog kontakt med politiker som fick komma och träffa honom och som skrev uttalanden samt exemplifierade honom i interpellationer i kammaren som ställdes till utvisningsminister Billström. Utöver den dagliga telefon- och mailkontakten spenderade jag minst ett par dagar i veckan med att besöka Ali på förvaret. Jag höll honom underrättad med vad som gjordes på utsidan i syfte om att ge honom en aning hopp, och han höll mig informerad om att det hoppet för honom var sedan länge förlorat inte bara pga hans egen situation utan också då han bland mycket annat där på insidan fick bevittna när andra förvarstagna begick självmordsförsök i väntan på utvisning. Många sömnlösa nätter och till synes oändliga dagar spenderades med att gemensamt gråta och skratta åt situationen, samtidigt som vi fortsatte att jobba mot målet. Av säkerhetsskäl kan jag inte mer detaljerat än så beskriva vad som hände under denna period. Men jag vill ändå poängtera att jag inte var särskilt insatt i arbetsområdet innan jag gav mig fan på att hjälpa Ali. Och det gick vägen. Efter över fyra långa år för Ali själv och lite mer än fyra långa månader för min del kom till slut beskedet i fredags om att Ali är fri. Han har beviljats uppehållstillstånd och kan nu börja leva för första gången i sitt liv.
Ali har tagit stor skada av det han utsatts för. Ända sedan tidiga tonåren har han tagit emot stryk, suttit fängslad och torterats psykiskt och fysiskt i sin kamp för sina egna och andras rättigheter – från början i Iran men senare även här i Sverige. Han tog sig till det här landet med föreställningen om att Sverige är ett demokratiskt land som går i bräschen för de mänskliga rättigheterna. Han kom hit i förhoppning om att kunna leva i frihet, arbeta, studera och vara en del av samt bidra till ett samhälle som förespråkar allas lika värde. Han är tacksam för sin frihet idag, men han är också arg för hur han har tvingats uppnå den. Han är fri nu, men nedbruten. Han undrar hur han ska kunna ”bli människa på nytt”, och hur han ska kunna leva ett normalt liv efter allt det han utsatts för. Han är starkt engagerad i och har stora planer på hur han ska kunna hjälpa andra. Ali är stark, och han har till skillnad från många andra asylsökande och papperslösa ett stort nätverk omkring sig av människor som vill honom väl och som kommer att fortsätta att hjälpa honom på vägen. Han har lärt mig och många andra att uppskatta livet, och jag tycker mig ha funnit en livslång vänskap hos honom. Men den största lärdom jag egentligen dragit av hela den här processen har varit hur en person faktiskt kan påverka. Jag har bevisat för mig själv och många andra att man kan ändra, bara man vill. Man kan påverka, bara man kämpar. Under mina tal som jag hållit på demonstrationer har jag tjatat om hur det är hos oss, medborgarna i detta land, som makten ligger. Jag tror att resultatet av att myndigheterna vid två tillfällen försökte utvisa Ali till diktaturens Iran för att till slut erkänna sitt misstag och ge med sig, är ett tydligt bevis på detta. Det är vi som är folket, och det är hos oss makten ligger till att påverka och ändra. Ibland kan det te sig i form av att i praktiken hjälpa till att rädda livet på en enskild person, men i långa loppet är det varje medborgares bidrag till en längre kamp som leder till de stora och bestående förändringarna. Hur misströstande det än kan vara i en mörk vardag där man dränks i nyheter om felaktiga beslut och bristande rättssäkerhet, så är fallet Ali Mansouri ändå ett tydligt bevis på att du och jag tillsammans kan rädda andra och ställa det som är fel till rätta.
Asylrörelsen är nu etablerad i Stockholm och har sakta men säkert under en kort och intensiv period vuxit sig starkt nog för att vara en kraft att räkna med i denna kamp för flyktingars rätt till asyl. Vi har lyckats stoppa 13 enskilda utvisningar till Iran, demonstrerat på Stockholms gator och torg, drivit enskilda fall ända in i riksdagens kammare, hållit i flygplatsaktioner och blockader mot massdeportationer till Irak, och kämpat för att stoppa utvisningarna till bland annat Syrien, Etiopien och Afghanistan. Asylrörelsen arbetar för och kommer att fortsätta att arbeta för att man stoppar utvisningarna och återinför asylrätten. Vår målsättning är att under det kommande året fortsätta att växa till en organisation som med allmänhetens och politikernas hjälp lyckas åstadkomma den typ av lagändringar som behövs för att ändra den inhumana svenska migrationspolitiken. Vi behöver din hjälp för att nå dit. Vi är politiskt och religiöst obundna och välkomnar alla som kan ställa sig bakom vår målsättning till att ansluta sig till oss – privatpersoner liksom politiker och organisationer oavsett erfarenhet och bakgrund. Det finns tusentals asylsökande liksom Ali Mansouri i detta avlånga land. Hjälp oss att hjälpa dem! Du kan förändra.
Foujan Rouzbeh
Asylrörelsen i Stockholm
