Kampen för papperslösas rätt att bygga en framtid i det land man ofta levt i under omänskliga förhållanden i många år och är en central del av arbetet för en mänsklig flyktingpolitik. Den handlar inte nödvändigtvis om att alla som vill skall få bo var de vill i världen, utan kanske mer om att människor som inte kan återvända ges chansen till värdiga liv och lika rättigheter. Om att vare sig ett samhälle eller de människor som lever där mår bra av att en del år efter år efter år lever i en skuggvärld där inga vanliga lagar, regler eller normer gäller.
Den norska rörelsen för att ge papper åt papperslösa – regularisering – är i full gång, se bland annat papirlose.no. Det är synnerligen välkommet och viktigt.
Det finns många lärdomar att dra av både misstag och framsteg som den svenska asylrörelsen gjorde i samband med kampanjerna Flyktingamnesti 2005 och Påskupproret. Det här är inte för mig tillfället att gå igenom hela den svenska rörelsens framgångar och bakslag, även om jag hoppas kunna göra det vid senare tillfälle eller annat sammanhang. Den som vill läsa något mer kan läsa min tidigare artikel om detta. Men missa i så fall inte att också läsa kommentarerna, för där står en hel del viktig och kompletterande information.
Men en sak vill jag säga något om här och nu. Det gäller hur motargumentationen ser ut från norska byråkrater och politikers sida. Den är nämligen snedvriden och felaktig, inte minst när det gäller jämförelsen med den svenska debatten. Jag noterar att bland andra Statssekretær Pål Lønseth i Vårt Land (25 oktober) säger ”Sverige og Nederland regulariserte fordi utlendingsforvaltningen var overarbeidet og det var nødvendig å nullstille helt. ” Det är att bluffa om hela bakgrunden och argumentationen för den tillfälliga lag som kom att ge tusentals papperslösa rätt att stanna i Sverige 2005/06.
Visst hände det att det argumentet användes – i första hand av byråkrater och socialdemokratiska politiker som i efterhand försökte dölja att de fått ge vika för den massiva rörelsen som tvingade igenom förändringen. Men låt oss se vad som var den huvudsakliga argumentationen.
Kravet på ”amnesti”, regularisering, växte fram på gatan. Det var aktiva i asylrörelsen och kyrkan och inte minst papperslösa själva som drev fram den. Men den fick också parlamentariskt gensvar, och det blocköverskridande. Fem riksdagspartier presenterade en gemensam motion som kom att utgöra grunden för den partipolitiska ramen för debatten, som också presenterades på en gemensam pressträff. I motionen anges visserligen argumentet om nollställning på grund av en lång ärendekö, men det är sekundärt. De viktiga argumenten är dessa:
”Många av dem som idag, av olika anledningar, vistas i Sverige efter avslag på asylansökan har i själva verket tillräckliga skäl för att få skydd i Sverige både enligt svensk lag och enligt internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa. Det handlar om personer som befinner sig i Sverige för att avvisningsbeslutet inte går att verkställa eller personer som beviljats temporära uppehållstillstånd för att situationen i hemlandet är sådan att Migrationsverket bedömt att en verkställighet inte går att genomföra vid tidpunkten för beslutet. Det handlar även om personer som lever gömda i Sverige och som på grund av fruktan för att utsättas för inhuman behandling i hemlandet stannat kvar i Sverige.
De personer som omfattas av denna bestämmelse tillhör några av samhällets mest utsatta. Många har väntat i många år på beslut, andra lever i otrygghet för vad som ska hända när det tillfälliga uppehållstillståndet går ut. De som valt att gå under jorden lever med ett konstant hot om att bli upptäckta och då bli tvungna att lämna landet. Detta är inte humant. Dessa människors situation är ett av de viktigaste skälen för att nu, i den mån det är möjligt, genom ett ”nollställningsbeslut” retroaktivt rätta till begångna fel från statens sida. Det finns givetvis också starka humanitära skäl för att ett sådant beslut. Det får räcka med att peka på situationen för de depressivt devitaliserade barnen. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har beslutat om inhibition av verkställighet i inte mindre än sex avvisningsbeslut fattade av Migrationsverket och Utlänningsnämnden i ärenden som rör dessa barn.”
För att göra en lång historia kort böljade debatten och rörelsen fram och tillbaka. Argument och motargument, demonstrationer, namninsamlingar och uppvaktningar avlöste varandra. Till slut lyckades Vänsterpartiet och Miljöpartiet – främst på grund av ett stort tryck av en fantastisk rörelse utifrån parlamentet – tvinga igenom riksdagsbeslut om en tillfällig lag som gav en ny och öppnare prövning för folk som fått avslag. Också denna motiverades huvudsakligen med i första hand humanistiska argument. I utskottets betänkande, vilket alltså är detsamma som riksdagens beslut, står att läsa:
”Utskottet kan konstatera att det i dag finns en stor grupp människor i Sverige som har fått ett slutligt beslut om avvisning eller utvisning men som ändå inte lämnar landet. Det finns i denna grupp även personer som väljer att hålla sig undan myndigheterna, dvs. gömmer sig. Detta är en situation som enligt utskottets mening naturligtvis inte är bra, varken för enskilda personer eller för samhället. Livssituationen för dessa personer är också ofta mycket svår. Ju längre tid som går, desto svårare kan situationen bli, och särskilt barnen kan drabbas.” Det är det närmaste man kommer en motivformulering för lagen i sin helhet, och alltså något som alla partierna bakom lagen står bakom.
Då lagen antogs i riksdagen sa ansvarig migrationsminister Barbro Holmberg (socialdemokrat):
”-Verkligheten ser trots allt ut så, att antalet människor som inte återvänder ökar och då måste vi hitta en lösning på det dilemmat. Jag menar att det här är en bra lösning därför att det ger en möjlighet för människor som varit här en längre tid och som faktiskt inte kan återvända, argumenterade Barbro Holmberg (s).”.
Så när uppsatta byråkrater och politiker försöker låtsas att bakgrunden till den svenska ”regulariseringen 2005/06 bara var att det fanns en lång kö till överbelastade migrationsmyndigheter som behövde rensa bordet så tro dom inte. Dom bluffar. Och det är dags att avslöja dom.
Kalle Larsson, riksdagsman och flyktingpolitisk talesperson för (V) 1998-2010. Redaktör Flyktingbloggen
Pingback: papirlose.no
Tusen takk for at du forteller SANNHETEN, Kalle Larsson! Dette er riktig og viktig informasjon og jeg har selv skrevet dette i flere innlegg. Norske ledende politikere snakker usant og vet det utmerket godt, men de prøver så godt de kan å bortforklare at Sverige og noen andre land har gjort regulariseringer av humanitære årsaker. Humanitet er ikke-eksisterende i norsk asylpolitikk, her i Norge skal alle asylsøkere med endelig avslag sendes ut til høyst utrygge forhold, at statistikken på tvangsutsendte asylsøkere blir høyere i år enn i fjor er viktigere enn mennesker.