Att anpassa sig eller att sätta hårt mot hårt

För någon vecka sedan, mitt i det svenska socialdemokratiska kaoset, lanserade Malmös S-märkta kommunalråd Ilmar Reepalu förslaget om en prövotid vad det gäller medborgarskapet. Människor som fått medborgarskap och som efter dem fått det begick brott skulle kunna få sitt medborgarskap indraget. Förslaget som först fick uppbackning av SAP:s rättspolitiske talesperson Morgan Johansson väckte en enorm vrede inom så väl den svenska socialdemokratin som utanför partiet. Men Reepalu stod på sig. Och det är här den flyktingpolitiska aspekten blir så förbannat uppenbar.

Människor som flytt för sina liv från länder som Turkiet och Irak, vilket var länderna som Reepalu själv nämnde i en intervju i SVT-Aganda, och hamnat i kriminalitet ska alltså hotas om att få medborgarskapet indraget. Människor som i många fall varit fall varit flyktingar och som hamnat i kriminalitet på grund av en, enligt min mening, integrationspolitik som kört in i en återvändsgränd där politikerna snarare siktar in sig på antingen en slags lightversion av den beryktade assimileringspolitiken – en politik som genom historien medfört ohyggliga mänskliga katastrofer – eller en kulturrelativistisk politik med segregation och socioekonomiska klyftor som viktiga beståndsdelar. Utan någon som helst antirasistisk kompass kombineras gärna dessa beroende på politiska strömningar och vad som för stunden diskuteras i samhället.

Det råder inga som helst tvivel om att Ilmar Reepalu är kommunalråd i en stad med hög kriminalitet och så kallad gängkriminalitet. Men han basar också över en stad där främlings och flyktingfientliga partier varit en del av det politiska och parlamentariska livet i snart trettio års tid. Redan 1985 kom Carl P Herslows skåneparti in i kommunfullmäktige med krav på flyktingstopp överst på sin önskelista. 2002 kom Sverigedemokraterna med den tidigare moderate riksdagsmannen Sten Andersson som toppnamn in i fullmäktige. Innan dess hade SD levt i marginalen även i Malmö med vit makt-musiker och fascistpoeter på valsedlarna. I valet 2010 fick Sverigedemokraterna 10,5 procent av rösterna och flyktingstopp överst på agendan. Och bland partiets krav i rikspolitiken hst krav om upphävda/indragna medborgarskap var ett stående inslag.

Nej, med denna bakgrund menar jag inte att Ilmar Reepalu har blivit sverigedemokrat. Jag menar inte heller att hans förslag är sverigedemokratiskt. Men det är uppenbart kommunalrådet har verkat i en kommun där främlingsfientliga aktörer har haft ett fäste länge och att deras förslag och kanske viktigast av allt deras retorik uppenbarligen börjat göra avtryck även hos de partier vars värdegrund borde leda till en helt annan flyktingpolitik än exempelvis Sverigedemokraternas.

Till syvende sist handlar det nämligen om det. Är man trygg i sin värdegrund och förhåller sig till en antirasistisk kompass så kan förslag som Reepalus inte sippra igenom. Den ideologiska ryggmärgsreflexen bör snarare vara tvärtom. När de främlingsfientliga och flyktingfientliga går fram handlar det givetvis om att sätta hårt mot hårt. Att verka för en riktigt human flyktingpolitik och ta sig ur den hopplösa återvändsgränd som så många tycks ha fastnat i vad det gäller det som i folkmun kallas integrationspolitiken.

Låt mig ta ett väldigt konkret exempel:

Sverigedemokraterna i min hemkommun Kungsbacka lämnade nyligen in en motion där de föreslog att kommunen skulle skicka ut ett brev till de 8000 personerna som för närvarande står i bostadskö i Kungsbacka. SD:s motiv var att kommunfullmäktige hade beslutat att avslå partiets motion om en folkomröstning om flyktingpolitiken. I brevet skulle det, enligt SD, gå att läsa följande:

”Tyvärr tillhör du ingen prioriterad grupp. Utomeuropeiska flyktingar får numera gå före i bostadskön. Nuvarande regler beräknas gälla minst till 2014″.

Ett rasistiskt skitförslag, förståss. Men samtidigt en unik chans för Kungsbackas politiker. Kungsbacka är som är en av landets rikaste kommuner men som idag tar emot oerhört få flyktingar skulle givetvis kunna bemöta rasisternas upptåg med, förutom ett resolut avslag i kommunfullmäktige, att ta emot betydligt fler flyktingar och samtidigt göra något åt bostadsbristen.

Politik handlar om prioriteringar, som SD brukar säga, men i Kungsbacka finns det inga som helst motsättningar mellan fler hyresrätter och ett välkomnande av betydligt fler flyktingar.

Alex Bengtsson, debattör