Det finns dem som verkar tro att politik, i hårda drag, är ett slags spel. Där en person tar en blå gubbe, en annan röd, en tredje en grön och en fjärde något vrickad person tar en brun gubbe. Sedan spelar de fyra ett slags fia med knuff. Nu är ju inte verkligheten sådan. Oavsett vad ungdomspolitikerna och sådana som senare blir så kallade ”politiska analytiker” än säger.
Politik och i synnerhet flyktingpolitik är betydligt viktigare än så. Ett politiskt beslut eller en överenskommelse idag kan så väl rädda som kosta liv på bara en dag. När man tänker på det känns termer som ”politiska poänger” och ”röstmaximering” bara cyniska och äckliga.
Igår presenterade den sittande svenska regeringen tillsammans med Miljöpartiet en överenskommelse om migrationspolitiken. Jag tror vi var många som såg fram emot gårdagens besked från de fem partierna. Desto fler kände sig nog oerhört upprörda och besvikna när de såg på TV eller läste i tidningen om överenskommelsen.
Regeringen, det vill säga Tobias Billström, och Miljöpartiet hade kommit överens om en lagändring så att somaliska familjer ska kunna förenas i Sverige samt att utredning om papperslösas rätt till skolgång kommer att fortgå. Miljöpartisterna var nöjda. Nu gick politiken i rätt riktning, menade talespersonen Maria Ferm. Och viktigaste av allt, verkade det som i intervjuer och pratminus, Sverigedemokraterna fick inte något inflytande i migrationspolitiken. I SVT:s nyhetssändningar stod sedan Jimmie Åkesson och beklagade sig över utvecklingen. Sådan är logiken i ”det politiska spelet”.
Medan Jimmie Åkesson slängde ur sig några floskler om att invandringen till Sverige måste minska var kritiken nämligen betydligt mer konkret från annat håll. Det är nämligen så att ”uppgörelsen” mellan Billström och Miljöpartiet är riktigt, riktigt dålig. Visst, analyserar man politik som om det vore en fotbollsmatch så kan man tolka det som om Miljöpartiet gjorde några faktiska framsteg. Men synar man de faktiska konsekvenserna av uppgörelsen så blir det ingen rolig syn.
Miljöpartiet meddelade i samband med uppgörelsen att man inte kommer ”prioritera” sitt tidigare motstånd till den förda massavisningspolitiken. Sverige kommer alltså även i fortsättningen att vara ett av få länder som deporterar tillbaka människor till terror och tortyr i krigets Irak. Lika så låter man lagändringen för alla somalier som vill återförenas ske först om lite mindre än ett år. Rädda Barnen förde fram svidande kritik i pressmeddelande igår kväll:
- Givetvis är det positivt att Sverige nu har ambitioner i rätt riktning. Men att det ska ta nästan ett år att genomföra en lagförändring för att hantera en akut situation är oacceptabelt. Varje dag drabbas enskilda barn av den svenska lagstiftningens oförmåga. Varje dag försvinner chansen för barn att återförenas med sina familjer i Sverige, sa Inger Ashing som är Rädda Barnens ordförande.
Miljöpartiet förklarade sin uppgörelse med Billström att nu går ändå utvecklingen i rätt riktning till skillnad från många andra europeiska länder där rasistiska och intoleranta partier vunnit mark. Uttalandet var legitimt för ett halvår sedan. Lika legitimt var det när Miljöpartiet meddelade att partiet tänkte dra sig ur uppgörelsen om de inte fick som de ville. Nu har partiet istället bidragit till att cementera fast massavisningspolitiken med ett oerhört lidande som följd.
Den svenska flyktingrörelsen kan givetvis fortsätta att påverka och fortsätta rädda liv. Genom aktioner, folkbildning och lobbyarbete. För verkligheten är nämligen annorlunda än det ”politiska spelet”. I verkligheten lever och dör människor av kött och blod . Och allt fler sluter upp och vill aktivera sig i arbetet för öppnare gränser och i slutändan en mer anständig flyktingpolitik där beslut som är livsavgörande idag inte dras i långbänk eller bortprioriteras.
Alex Bengtsson, debattör
Ja, det är märkligt att det jiddras om ID-handlingar. Det torde vara ganska klart för alla att de länder det handlar om och deras pass är ett skämt. Det är bara och para ihop föräldrar och släktingar med blod och DNA-prov. Funkar det i faderskapsmål så lär det fungera i asylärenden också.
Innan man går in i en förhandling och innan man går med på resultatet finns det en mycket grundläggande fråga att ställa.
- Hur ser mina alternativ ut?
Visst är det inte bra att det ska ta ett helt år. Men hur många människor skulle ha blivit drabbade utan denna uppgörelse?
Alex,
Uppgörelsen mellan regeringen och MP borde analyseras lite kyligare och utifrån ännu fler utgångspunkter tycker jag.
För det första och vad man än i övrigt tycker om uppgörelsen, undrar jag vad andra oppositionspartier tycker. Man har inte hört myckte från dem.
För det andra så skall uppgörelsen inte per definition inrikta sig på somalier. Uppgörelsen syftar till att avskaffa det nästintill absoluta kravet på giltig hemlandspass, giltiga id-handlingar och dom på att man är vårdnadshavare.
Här är jag av den vanliga åsikten om att det inte hade behövts en sådan lagändring om Migrationsöverdomstolen bara klarat av att prioritera regeringsformens och Europakonventionens skydd av familjen, vilket går före lagstiftning i utlänningslagen.
Men det är bra att den här ärndringen nu kommer. Tragiskt att det fortfarande blir stora politiska beslut som avgör viktiga frågor inom migrationsjuridiken. Vårt system med migrationsdomstolarn skall normalt kunna lösa den frågan, men de vågar ofta inte.
Vad gäller frågan om utvisning av irakier, så måste vi än en gång fråga oss hur vårt nya instans system fungerar. Det syftar varken till att låta irakier få uppehållstillstånd i eller avvisas från Sverige. Det skall göras en individuell bedömning av Migrationsverket och därefter i migrationsdomstolarna. Då blir utfallen i varje ärende olika. Den rättsliga hanteringen av asylsökande syftar till att Sverige i princip inte skall ha ollektiva beslut gällande asylsökande från olika länder.
Det fungerar inte heller om politiker försöker ge kollektiva uppehållstillstånd i en massa ärenden där de anser att migrationsdomstolarna beslutat ”fel”. Det stora problemet, som jag ständigt stkriverom, är att förutsättningarna för asylprövning fortfarande har en del brister och än mer så när en asylsökande försöker stoppa ett beslut om utvisning som vunnit laga kraft. Det är där lagstiftningsarbetet måste förbättras i första hand.
Bör man inte kunna visa att man är släkt med varandra om man påstår det?
Visst är det dåligt att det dröjer nästan ett år innan beslutet blir verklighet. Men kritiken mot uppgörelsen i det avseendet faller ju lite platt om man betänker att beslutet utan uppgörelsen inte kommit alls. Steg i rätt riktning måste alltid vara bättre än att stå still, och den som kritiserar steg i rätt riktning för att vara en för långsam takt måste kunna presentera en snabbare väg själv. Hur tycker du att Mp borde ha gjort för att gå snabbare fram?
Min fråga var riktad till Alex Bengtsson, hoppas att du vill svara.
För min del tycker jag att den värsta delen av ”det politiska spelet” är skyttegravsgrävandet och oviljan till kompromisser för små steg i rätt riktning. Regeringen står helt handfallen i flyktingpolitiken utan överenskommelser med minst ett annat parti. Uppenbarligen ska och kan inte det partiet vara SD. Återstår S, V och MP. Miljöpartiet har tagit på sig rollen att lösa upp den knuten för att det här inte ska bli fyra flyktingpolitiskt ”förlorade år”. Jag tycker det är bra och menar att det är tecken på ansvarstagande och politiskt mod. Jag har svårt att tro att en överenskommelse mellan regeringen och S skulle blivit bättre med tanke på Socialdemokraternas track record. MP har ju tidigare visat sig vara skarpa och hårda förhandlare och jag tror inte man sålt sig speciellt billigt nu heller. Hur V vill lösa det kluriga majoritetsförhållandet och minska SD:s inflytande vet jag inte och jag undrar också vilket ditt eget förslag är? Innan jag vet det tycker jag att udden i ditt inlägg känns lite felriktad.