11 september och de nya narkotikaflyktingarna

För bara några dagar sedan passerade tioårsdagen för terroristattackerna den 11 september 2001. Drygt 3 000 människor dödades i västvärlden på ett sätt som spred fruktan, förtvivlan och hat.

Inom kort gjordes bedömningen att de som planerat och finansierat terrordåden var terroristorganisationen Al-Qaeda vilka hade sin bas i det av talibanerna styrda Afghanistan.

Terroristattackerna ansågs vara så allvarliga att de motiverade en militär invasion för att slå sönder Al-Qaeda och talibanerna, så att liknande terrorattacker inte skulle kunna upprepas.

Lika känt och uppmärksammade som dessa terrorattacker är, lika undanskymt är en sedan decennier annan ständigt pågående attack mot inte minst västvärlden.

Grundförutsättningarna för både attackerna den 11 september och den fortfarande pågående attacken mot västvärlden, lades under början av 80-talet, då afghanska motståndsmän bedrev ett snabbt eskalerande gerillakrig mot den sovjetiska armén.

Den amerikanska regeringen hade lärt sig flera dyrköpta läxor från Vietnamkriget som avslutats några år tidigare. En av dem var hur en konventionell krigsmakt kunde piska fram hat hos ett helt folk och hur det hatet kunde kanaliseras till effektivt motstånd om hundratusentals gerillakrigare tränades och utrustades. Gerillakrigare som tillsammans med mycket annat lärde sig att världens mäktigaste krigsmakter kunde besegras militärt.

Det blev sedermera tiotusentals av dessa gerillakrigare, dessa mujaheddin, som rekryterades till talibanerna och Al-Qaeda. I förlängningen kan man säga att västvärlden därmed delvis hjälpt till att skapa sina egna fiender

Resultatet känner vi alla till. Det var också terrorattackerna 11 september 2001 som kom att förändra mitt liv som så många andra tiotals miljoner människors.

Den andra ouppmärksammade attacken mot västvärlden hade däremot drabbat mig långt tidigare, eller snarare personer jag kände och ofta tyckte om. Samtidigt var det något som jag liksom många andra i min situation inte tänkte på, trots att angreppet skedde rakt framför mina ögon. En attack som senast slog ner i min närhet så sent som 2009. Denna attack är något som människor i västvärlden långt mer än utrustning och träning av framtida talibaner och Al-Qaeda krigare, utför mot sig själv.

Mitt första möte med denna andra attack skedde på bårhuset vid Karolinska sjukhuset 1996.

Jag minns honom än idag. Han låg raklång på rygg med händerna vid sidan i en lång vit särk. Hans hud var en aning gulblek. I rummet där han låg kände jag en svag sötsur stank av formalin som hindrade hans kropp från att förruttna.

Medan jag tyst stirrade på hans lik ekade gråten från en annan bekant som med ett ständigt vädjande uttalade hans namn.

Hans ögon var slutna och hans mun grimaserade i ett saligt, lyckligt, ja uppkäftigt flin.

Han var död i en överdos heroin.

Någon vecka senare spreds hans aska över Östersjön medan jag kastade ut blommor i havet och hans närmaste grät på stranden.

År 1997 jobbade jag som kriminalvårdare på Håga-anstalten; Sveriges narkotikatätaste fängelse. Nästan alla intagna var narkomaner och många beroende av heroin. När en parti smugglats in i fängelset började många av de intagna svaja runt i korridorerna. Jag träffade en intagen som sålt heroin själv.

Jag frågade honom om han inte mådde dåligt av vad han gjorde. Han svarade att han särskilt ångrade att han sålt heroin till en heroinist som hade en mycket vacker flickvän. Han hade sagt åt heroinisten att inte ge heroin till sin flickvän vilket han gjorde ändå.

Hon dog kort därefter i en överdos. ”Det kändes lite jobbigt när jag fick höra det” var hans kommentar.

År 1999 fick jag höra att två killar jag gått i samma skola med dött i heroinöverdoser.

År 2003 stod jag och väntade på en vän vid T-Centralen när en tjej jag gått i parallellklass med dök upp, hon stod och raglade en halvmeter framför mig men kände inte igen mig. Hon var påverkad av heroin.

År 2004 fick jag höra att en kille som i mina tonår praktiserade tillsammans med dött i en heroinöverdos.

År 2005 träffade jag två killar som båda berättade hur de sålt alla sina ägodelar, belånat sina bostadsrätter och slutligen vräkts. Allt i en vanmäktig strävan över att finansiera sitt heroinmissbruk.

År 2009 träffade jag en tjej som berättade att en kille som gått i vår gemensamma skola dött i en heroinöverdos.

Mina berättelser är inte ovanliga. Faktum är att liknande mänskliga katastrofer inträffar dagligen över hela Europa.

Statistiken kring alla tragedier, alla dödsfall liknar ett krig. Europakommissionens rapport ”EU 2008 Drug Report” uppger att antalet dödsfall inom den Europeiska Unionen huvudsakligen förorsakade av heroin år 2005 uppgick till 6 873 personer.

Det är mer än dubbelt så många dödsfall som terrorattacken den 11 september 2001. Antalet dödsfall genom heroin inom den Europeiska Unionen har legat på över 6 000 per år i princip sedan 2001.

Som jämförelse beräknas mellan 2 000 – 3 000 civila afghaner dödas varje år till följd av kriget i deras land.

Därtill skall läggas de dödsfall som indirekt orsakas av heroinet. Europeiska Centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk beräknar att drygt 2 100 personer dog av sjukdomen AIDS bara under år 2007. Då är fortfarande inte antalet självmord och dödsolyckor relaterade till heroinet inräknade.

Oräkneliga gathörn och gränder i europeiska städer är fyllda av prostituerade som säljer sina kroppar för att kunna köpa heroinet.

Heroinet skördar åtskilliga dödsoffer i uppgörelser mellan organiserade brottslingar och langare varje år. Det fyller våra fängelser med människor dömda för stöld, misshandel och mord.

Heroinet skördar även många sårade i sina dagliga attacker. Heroininjektionerna leder till spridning av hepatit och ger svåra liksom konstanta hjärnskador som fyller mentalsjukhusen inom den Europeiska Unionen.

För några dagar sedan hedrades de som dödades under terrorattackerna den 11 september 2001 med tysta minuter, tal och ceremonier. De heroinoffer som översvämmar våra gravkyrkogårdar, minneslundar och hav i EU, bevärdigas inte med samma tillställningar.

De som dödades under terrorattackerna den 11 september 2001 betalade inte terrorister för att flygplan skulle flyga in i de skyskrapor de befann sig i.

EU:s heroinoffer betalar däremot stora pengar för att färdas mot sin egen död.

Men finns det något gemensamt med de tusentals dödsoffren för terrorattackerna den 11 september och de tusentals dödsoffren från heroinöverdoser?

Under mitt arbete med afghanska asylsökande anser jag mig ha lyckats ställa frågan och funnit svaret. I Afghanistan har västvärlden tillsammans med Sovjetunionen bokstavligen sått död och vi har fått skörda död.

För att komma in på djupet av förståelse för hur västvärlden frambringat dödens jordbruk måste vi gå tillbaka till sent 70-tal, närmare bestämt 1978, då som tidigare nämnt USA lärt sig läxor från Vietnamkriget som avslutats tre år tidigare. Vietnamkriget kastade åtskilliga hundratusentals unga amerikaner in i ett blodbad på miljontals människor. Många amerikanska soldater som inte stod ut med att dagligen se ihjälskjutna, ihjälsprängda och ihjälbrända människor försökte fly in drogernas gömställe. Heroinet, som odlades i Kambodja, Laos och Thailand visade sig snabbt vara ett effektivt medel för att döva känslorna.

Hundratusentals amerikanska soldater blev heroinister, vilket ytterligare demoraliserade en redan demoraliserad armé.

När Sovjetunionen invaderade Afghanistan fanns knappt någon heroinproduktion i Afghanistan, men produktionen ökade explosionsartat. Drogen blev dels ett nytt vapen mot förtvivlade sovjetiska soldater med dödsångest och finansierade samtidigt köp av vapen i kriget mot Sovjet. Produktionen av opium ökade med förblev någorlunda begränsad till dess att Sovjet drog sig ur landet, följt av det afghanska kommunistregimens fall några år senare.

Efter Sovjets reträtt och sammanbrott fanns inte längre några konventionella arméer som kunde stoppa opiumodlingarna som nu växte lika vilt som opiumplantan själv.

Från och med 90-talet gynnades även heroinodlingen av en helt annat utveckling i en helt annan del av världen, nämligen tre år , på ön Sicilien i Italien. Den sicilianska maffian var fram till 90-talet en av de största heroinproducenterna och exportörerna i världen.

Det afghanska heroinet sköljde så mycket pengar över den sicilianska maffian att några familjer skaffade sig monopol på heroinhandeln genom en orgie av mord på mafiosi, följt av poliser, åklagare och domare.

Den italienska staten svarade slutligen med att skicka in väpnade trupper till Sicilien, vilket gav lokal polis möjlighet att gripa narkotikahandlare och förstöra stora mängder av heroinlaboratorier.

Den tillfälliga bristen på heroinraffinaderier gav en ny kommersiell möjlighet till Afghanistans organiserade brottslighet. Inom den kriminella sfären kunde Afghanistan gå från att vara ett råvaruproducerande, opiumodlande u-land till att bli industrialiserat.

Raffinerat heroin tar betydligt mindre plats, är lättare att transportera och ger större vinster än skördade opiumblommor.

Större delen av Afghanistans tidigare industrier var förstörda sedan kriget med Sovjet, men heroinförädlingen tog sin början.

Handeln med heroin bokstavligen blomstrade, samtidigt som ett inbördeskrig mellan landets mujaheddin bröt ut. Ett krig som krävde mer vapen, vilket krävde mer pengar, vilket krävde mer heroin.

Döden som forsade genom min väns blodådror på Karolinska sjukhuset år 1997 omvandlades till betalningsmedel för raketgevär och automatkarbiner som splittrade afghanska civilas kroppar i Kabul samma år.

Kroppar i hundratusental som slutligen fick många afghaner att glädjas över de talibaner som med sin hårda regim skapade lugn i stora delar av landet.

År 2001 slöts cirkeln mellan talibanernas och Al-Qaedas ökända terrorism och den nedtystade heroindöden. Terrorattackerna skedde den 11 september 2001. NATO invaderade Afghanistan och fördrev talibanerna.

Landet stod inför en ny början, men det gjorde även heroinet.

Västvärlden hoppades att Afghanistan skulle övergå till att bli en marknadsekonomi. Med heroinets hjälpte släpptes marknadskrafterna fria såsom aldrig tidigare.

Landet hade gått från att vara självförsörjande på jordbruksprodukter på 70-talet till att leva i omfattande svält. Dess befolkning hade fördubblats på trettio år. Samtidigt hade landets jordbruksmark eroderat genom torka och översållats med miljontals och åter miljontals minor. De flesta bevattningssystem var sönderbombade och landet saknade både jordbruksmaskiner, konstgödsel och drivmedel.

Till detta land fördrevs och flyttade nu miljontals flyktingar från Pakistan och Iran.

Men hur skulle de få mat för dagen? Om landet inte kunde producera sin egen föda, hur skulle det betala för importerad mat och andra förnödenheter? Finns det någon gröda som växer under mycket svåra jordbruksförhållanden?

De krigsherrar tillika partiledare som allierat sig med USA förväntade sig att tillåtas bli rika så länge de bekämpade talibanerna. De ville inte heller avväpna sina privatarméer, men hur skulle de privatarméerna få sina löner?

Hur skulle talibanerna få råd att fortsätta rekrytera sina soldater och köpa vapen?

Det återkommande svaret på alla dessa frågor blev heroin.

Under decenniet som förflutit sedan den 11 september 2001 har heroinodlingen ständigt slagit rekord. Afghanistan har under det senaste decenniet stått för cirka 94-96 % av allt heroin som produceras i hela världen.

Många år tidigare frågade jag mig vilka slags människor som producerade dödens frön?

Numera vet jag svaret.

Ungefär samma typ av människor som mina avlägsna släktingar i Karlskoga vars förfäder tillverkat svenska vapen till alla världens arméer. Ungefär som de familjer i den amerikanska Mellanvästern som tillverkar splitterbomber åt amerikanska bombplan. Människor som vill betala amorteringar på huset, ha mat på bordet och ge sina barn en hygglig utbildning.

Numera har jag sett de typiska heroinproducenterna framför mina ögon. De är bland annat den typ av människor, som en tioårig flicka i norra Afghanistan som glatt sprang fram och gav mig en morot från sin pappas åkrar. Med andra ord vanliga bönder som inte vill svälta ihjäl. Människor som vill ha mat på bordet.

Väljer de se sina barn svälta ihjäl så att tjugoåringar i det Solna där jag bor inte skall dö i heroinöverdoser?

Heroinet beräknas utgöra drygt 40 % av Afghanistans BNP och omsätter lika mycket som alla biståndspengar och pengar från afghaner utomlands tillsammans. Nästan 15 % av Afghanistans befolkning tros vara direkt eller indirekt involverade i produktion, magasinering, transport och handel med heroin. Drygt 40 % av landets befolkning tros få sin försörjning av heroin eller vara familjemedlemmar till människor involverade i heroinproduktion eller smuggling.

Afghanska nomader som sett sina kreatur dö av törst och svält har börjat frakta heroin på sina kameler.

Pengar från heroin betalar inte bara mat till föräldrars svältande barn. De betalar läkarbesök, motorcyklar, kylskåp, husbyggen avgifter till universitet, hemgifter, traktorer, konstgödsel, mutor till domare och mycket annat.

I Afghanistan betalar välkända gangstrar upp till 100 000 dollar i mutor för att bli polischefer, så att de kan ta ännu större mutor i narkotikapengar. Chefen för Afghanistans särskilda enhet för narkotikabekämpning har tidigare dömts för heroinsmuggling. Heroinet odlas huvudsakligen i områden kontrollerade av talibaner och säljs i stor del till deras fiender som smugglar det ut ur landet. Kabuls lyxigaste kvarter är huvudsakligen byggt med pengar från heroinhandel. Där bor ministrar och chefer inom statsförvaltningen, alla välbevakade av polis. Heroinet finns på alla sidor, hos alla grupper, yrken och nivåer i samhället.

Heroinet får många att dö. Det får många att leva, men det får också många att döda varandra och det får många att fly.

Bakom allt tal om ideologiska, politiska och religiösa konflikter i Afghanistan, till och med landkonflikter, står opiumblommans skugga.

Heroinet och dess konsekvenser håller på att skapa en ny typ av flyktingar i världshistorien.

Dessa vill jag kalla heroinflyktingar.

Heroinet är inte bara en drog som finansierar krig. Heroinet skapar krig.

När den afghanska staten försökt förstöra opiumodlingar har odlingarnas ägare ofta allierat sig med talibanerna. Bönder som fått sina heroinodlingar förstörda har ofta tagit tjänst hos afghansk polis och därefter fått betalt för att eskortera heroinkaravaner.

Afghanska domare har efter mutor godkänt förfalskade lagfarter som berövat hundratusentals bönder sin mark där heroin nu odlas. Drygt 120 000 afghaner, vilket utgör merparten av landets fängelsebefolkning, utgörs av bönder som fängslats på falska anklagelser efter att de försökt återfå sin egen mark. Mark där opiumblommorna nu frodas.

I Afghanistan tros drygt en miljon människor ha drivits från sin åkermark sedan den 11 september 2001, eftersom mäktiga klaner och krigsherrar med våld omvandlat dem till opiumplantager.

Minst en miljon människor svälter i tältläger och husruiner i Kabul så att fyra miljoner andra landsmän skall kunna få sin försörjning.

Men heroinet har också skapat flyktingar av människor som råkat haft resurser att fly till Sverige.

Sedan jag börjat jobba med asylsökande har jag träffat denna andra grupp människor som fallit offer för narkotikan.

De är lika okända och ignorerade av västerländska statsmakter som offren för överdoser inom EU.

En klient som jobbat inom Afghanistans narkotikabekämpningsbyrå att fotografera heroinodlingar blir beskjuten. Hans kollegor dör men han överlever och flyr till Sverige. Migrationsverket anser att han skall söka skydd hos afghansk polis.

En klient vars rika pappa äger massor av åkermark mördas av sin kusin som vill ärva marken för att odla opium. Han mördar arrendebönderna Kusinen försöker mörda min klient som blir arvtagare till marken. Han flyr till Sverige. Migrationsverket anser att han bör anmäla saken till polisen, men den som tagit hans mark är guvernör i Kabul.

En klient ser ständigt män i sitt kvarter som lastar in lådor i ett varuhus om nätterna. Han tipsar polisen och polisen tipsar narkotikaligorna som försöker döda honom. Migrationsverket anser att han bör söka skydd hos polisen.

En klient ser hur hans bror fastnar i heroinmissbruk och betalar sitt knark genom att förvara heroin som han knarkar upp. Heroinlangarna hämnas genom att mörda brodern, sedan hans son, våldta hans fru och mordhota dottern. Han skall få leva för att betala langarna för heroinet som hans bror knarkat upp. Han flyr till Sverige. Migrationsverket anser att han bör söka skydd hos polisen. Eftersom han inte hotats personligen anser Migrationsverket att angreppen mot hans familj inte är ett angrepp mot honom.

Vår utlänningslag är sedan länge utformad i andra världskrigets och det kalla krigets bakvatten. Den är utformad för att skydda mot etniska, religiösa och politiska förföljelser.

Den är inte utformad för att skydda en befolkning som flyr från en osynlig fiende som uppträder i alla sorters mänskliga skepnader, men endast drivs av vinstbegär till varje pris. Den är inte skyddad mot en befolkning som angriper sig självt på samma sätt som varje heroinist angriper sig själv.

Så länge västvärlden, inklusive Sverige, inte förmår bekämpa heroinet på vår hemmaplan, kommer heroinet att göda terrorism och krig. Så länge vi göder terrorister, kommer vi att bidra till skapandet av narkotikaflyktingar.

När skall vi inse sambandet? När skall vi inse att vi i västvärlden drabbas av attacker motsvarande den 11 september 2011 varje år?

 

 

 

 

Thabo Muso