När man arbetar med barn och ungdomar är det viktigaste, mest grundläggande, att aldrig bli likgiltig inför deras verklighet. Idag har vi, en vanlig enhet på en vanlig socialförvaltning i Sverige, valt att gå utanför våra vanliga arbetsuppgifter för att dra uppmärksamhet till något som är problematiskt för vissa av de barn vi möter.
Vi har märkt att asylsökande barn som vi har kontakt med, som är placerade i familjehem eller på institution, ändå riskerar utvisning, då Migrationsverket gör helt andra bedömningar kring vad som är ”barnets bästa”. Barn som är placerade utanför hemmet, är det därför att omsorgsbristerna hos föräldrarna är så pass allvarliga att öppenvårdsinsatser inte är tillräckliga för att garantera barnens säkerhet och utveckling. Det är osannolikt att omständigheter såsom våld i hemmet, psykisk ohälsa hos föräldrar och annan allvarlig omsorgsbrist ska upphöra endast på grund av en geografisk förflyttning.
I Utlänningslagen finns regler gällande barn som vårdas enligt Lagen om vård av unga (LVU), vilket innebär insatser utan samtycke från föräldrarna. I 5 kap. 12 och 14 §§ UtL står att de ska kunna få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd under den tid som behövs för vården. Även vårdnadshavaren ska kunna få tillfälligt uppehållstillstånd på den grunden. Ett yttrande från Socialnämnden ska begäras in, men det är fortfarande migrationsverket som avgör vad som är till barnets bästa.
Det är ingen självklarhet att barnen och deras familjer får stanna och det är inte alltid som yttrande från socialnämnden begärs in. Ensamkommande barn med psykisk ohälsa på grund av traumatiska upplevelser, barn som utsätts för hot och våld från sina föräldrar och barn till föräldrar som lider av psykiatriska diagnoser som gör att de inte längre orkar med föräldraskapet är några av grupperna som vi oroar oss för. Ingen vet vad som väntar dem vid ett återsändande och ingen uppföljning görs.
Alternativet med tillfälliga uppehållstillstånd är inte tillfredsställande då det endast innebär att dra undan mattan under fötterna på barn och familjer som under svåra omständigheter har kämpat för att skapa en stabil tillvaro. Vi har dock inte märkt att möjligheten används. Kanske beror det på att våra kollegor på Migrationsverket delar åsikten att ett tillfälligt tillstånd inte hjälper de här barnen att återhämta sig, om barnen vet att de hela tiden har hotet om utvisning hängande framför sig i framtiden.
Vidare ser vi en problematisk situation gällande socialtjänstens skyldighet att informera andra myndigheter gällande just asylsökande och papperslösa. När vi möter dessa barn är de livrädda för en utvisning. Tillit är en förutsättning för att vi ska kunna utföra vårt arbete och kunna inleda insatser där barnen kan få rätt hjälp. Vi har därför startat det här uppropet, för att kunna uppmärksamma vår socialminister på att det finns vissa luckor i lagstiftning och praxis och att dessa drabbar några av samhällets mest utsatta barn.
Initiativtagare till namninsamlingen är socialsekreterare på Utredningsenheten 0-20 år i Hallunda, Botkyrka kommun.
Namninsamlingen hittas på http://upprop.nu/RCEC