Igår körde jag bil genom det blommande svenska sommarlandskapet, prästkragar, smörblommor och lupiner kantade vägen. Bönderna på åkrarna omkring mig var fullt fokuserade på att utnyttja några sammanhängde regnfria dagar till höskörd. Själv fokuserade jag på radions repris av P3-dokumentären ”Balt-utlämningen”. Händelserna då Sverige tvångsutvisade omkring 150 baltiska soldater som stridit i kriget på ”fel” sida till, vad soldaterna själva upplevde som en säker död i sibiriska arbetsläger i Sovjetunionen, beskrivs som ett 65 år gammalt sår i den svenska utrikespolitiken. Sällan har jag upplevt kontrasten mellan den svenska idyllen och tvångsavvisningarnas stålgråa verklighet så starkt. Frustrationen över över bristen på lärdomar från vår historia och olikheten i vår solidaritet med närliggande och mer avlägsna grannfolk fyller bilen.
Nyligen fick jag genom mitt arbete anledning att fördjupa mig i frågan om tvångsavvisningar, då vad gäller Iran. En klient behövde veta mer om risken för att tvångsutvisas till Iran, och det kan konstateras, tvångsavvisningar har inte bara en dramaturgisk likhet med svarta hål utan även den konkreta likheten att någon information knappast läcker ut.
Jag kunde dock konstatera att tusentals iranier lever idag i Sverige utan tillstånd, men med beskedet från svenska myndigheter att de enbart kan återvända frivillig till Iran. Den iranska ambassaden lämnar, enligt uppgifter från Migrationsverket, bara resehandlingar till iranska medborgare som självmant ansöker. Detta, så som jag förstår det, med hänvisning till den iranska konstitutionen som inte skall godta tvångsvisa återvändanden av egna medborgare. Samtidigt genomfördes, fortfarande enligt Migrationsverkets information, 22 tvångsavvisningar till Iran förra året. Enligt vaga besked från flera inblandade myndigheter rör sig dessa fall om personer har ändrat inställning och frivilligt gått med på att resa in i Iran. Om denna frivillighet ”uppstått” efter en längre tids inlåsning på förvar i Sverige eller om den uppstått i ett enskilt ”samtal” med gränspolisen på flygplatsen i Teheran förtäljer inte informationen, men vi kan konstatera att avvisningarna registrerats som tvångsavvisningar. Från ett flertal fristående källor, se bland annat tidigare inlägg på Flyktingbloggen av Sten De Geer, framkommer även att gränspoliserna vid dessa avvisningar har en ansenlig budgeterad summa kontanta dollar att använda för att underlätta den avvisades första dagar i hemlandet, betala avgifter för inresa i landet eller andra kostnader vi bara kan föreställa oss kan uppstå på en flygplats i länder som Iran.
Även om dessa 22 iranska individer inte utvisats på direkt begäran av de iranska myndigheterna, så som balt-utlämningen skedde på begäran av det stalinistiska Sovjet, och även om en del av dem kanske valde att frivilligt återvända till Iran, har statsmakten i Iran idag slående likheter med 40-talets Sovjet i sin behandling av politiska och religiösa motståndare. Tanken att svenska tjänstemän, med hjälp av dollarsedlar, genomför tvångsavvisningar till ett sådant land ger utan tvekan en känsla av att stå på gränsen till ett svart hål mitt i sommaridyllen.
Jag kommer under de följande månaderna att ta upp några av de enskilda ärenden jag arbetat med där tvångsutvisningar skett, och försöka dela med mig av mina erfarenheter från dessa. För att motverka den svarta-hål-effekt av bristande insyn som jag mött på området skulle jag gärna se att ni läsare delar med er till mig om ni har egna eller närståendes erfarenheter av dessa avvisningar. Skriv gärna till tomas[at]allmanna-advokatbyran.se.
Tomas Missne, offentligt biträde i migrationsärenden
Om behovet av oberoende övervakning och uppföljning av tvångsutvisningar – och om den svenska regeringens motvilja mot just detta: http://www.flyktingbloggen.org/2011/05/debatt-overvakning-och-uppfoljning-av-tvangsutvisningar
Stort tack för uppdateringen i denna fråga. Jag hade äldre statistik.
Har flera iranska ärenden där svenska myndigheter psykar iranierna och försöker bryta ner deras vilja, så att de frivilligt vill återvända.
En familj hotades att de skulle mista sin lägenhet då föräldrarna lades in på psyket och barnen omhändertogs. Nu försöker vi med en ny ansökan.