Politiken drabbas ofta av trender där skocken springer åt samma håll. Utan tid för vare sig analys eller eftertanke. Okritiskt anammas fundamentalistiska teser om marknadens gudomlighet, frihet för kapital, globalisering utan spelregler och tanken på att samhället bli effektivt och ”modernt” när klyftorna ökar.
Det sistnämnda är mer än något annat grogrund till att ett samhälle reduceras till ett särhälle. I särhället finns jag och den andre, vi och dom – och till slut: vi mot dom.
Ökande klyftor bland människor leder till konflikter, våld och egoism, främlingskap och rasism. Och i slutänden rädsla som hotar det vi lärt känna som demokrati.
Vi ser hur rädslan spridit sig i de fattiga förorterna med de största synliga sociala problemen. Trygghet och identitet söks i obskyra gruppbildningar där hotet och hatet förenar medan empati dränks i den egna rädslan.
Men rädslan sprider sig också till de välbemedlade. Vi ser hur galler för fönstren, schäferhundar i trädgårdarna och vaktbolag som patrullerar i kvarteren är en del av Europas rika förorter. Vad hjälper stora hus, välskötta trädgårdar, låga skatter och stora inkomster när rädslan smyger kring husknuten? Vad är det kvantitativa värt när det kvalitativa urholkas?
Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt samhälle. Ett dåligt samhälle för både rika och fattiga. Vi producerar rädsla genom politiska beslut som grundas på något så irrationellt som värderingar framvuxna ur ideologisk vilsenhet och politisk flockmentalitet. De vilsna springer i flock, hysteriskt skrikande till varandra att de är på rätt väg.
Vad är det för värderingar som invaderat makthavarna? Hur kan denna samling män och kvinnor förskansa sig så långt bort från verkligheten att de inte ser och förstår att demokratins kärna håller på att ruttna när de ekonomiska och sociala klyftorna ökar i samhället? Kanske kan orsaken sammanfattas i begreppet ”ekonomism”. Den nya ideologiska flodfåran där vilsna politiker, från allehanda håll, tycks ha hamnat.
Ekonomismen lär att människan är en ekonomisk varelse. Detta är, enligt trossatserna, den mest rationella och effektiva synen på människan. När vi människor blir reducerade till ekonomiska varelser är det fara på färde. Då börjar nämligen förnekandet av högre värden. Allt reduceras till en fråga om kronor och ören. Också människor.
Människan är naturligtvis så mycket mer än en ekonomisk varelse. Vi människor är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för dessa varelser av kött och blod vi gemensamt skall bygga samhället. För människor som älskar, gråter och skrattar. För människor med längtan, drömmar och med oändliga möjligheter att växa.
Om vi utgår från att människan är en biologisk, social och kulturell varelse så är det lätt att känna förvåning och t.o.m. avsky för det som pågår inför våra ögon. Fler människor drabbas av sämre livsmiljö, social stress och kulturell torftighet trots att förutsättningarna är större än någonsin att bygga det ekologiskt och socialt hållbara samhället. Men istället tillåts pirayorna leka och frodas utifrån villfarelsen att deras framfart har med demokrati att göra.
Den reellt existerande kapitalismen har förödande likheter med den tidigare existerande kommunismen – båda kränker människovärdet, om än genom olika metoder. Och längst ner, alltid längst ner, befinner sig den som är på flykt. Det är mycket svårt att komma in i ett samhälle som beskriver sig som folkhem, det är än värre att komma in i ett samhälle som reducerat sig själv till ett särhälle.
Birger Schlaug