Världen är liten

När vi simmar bland trädkronorna i ytterkanten av mangroveskogen  känns lusten att simma ner bland dess rötter stark. Vi är varnade för att dyka, risken att fastna i de långa rotsystemen är uppenbar. Vattnet är varmt, salt, kanske nästan som urhavet, det hav ur vilket livet föddes.

Vi hade tidigare under dagen sett delfinerna hoppa kring båten, uppmuntrade av skepparen som ihärdigt kallat på djuren. Och vem kan motstå frestelsen att simma i samma vatten som de smarta och lekfulla kusinerna från havet? Havet ligger stilla så här vid flodmynningen, solen känns nästan plågsam så fort vi tar oss upp på båten igen.

Vi äter och mörkret faller snabbt och ljuden är som hämtade ur ett vykort; trummor i fjärran som når en nästan extatisk hastighet. Vi närmar oss byn och doften av fisk blir nästan kvävande. Mamma låter barn få bröstet, pojkar sparkar boll i skenet av några eldar, män sitter och pratar om det jag inte har en aning om, näten hänger tunga och snart har vi barn runt om oss. Den lilla killen, som snabbt springer fram och tar min sons hand i sin lilla hand, har såriga ögon och den lilla tjejen som får tag på min dotters hand har en trasig röd klänning. De tigger inte, är bara nyfikna och välkomnande. Vi vita främmande människor går genom byn efter vårt äventyr, de hyrda jeeparna dyker upp och vi drar iväg till lyxen på hotellet, duschar, byter kläder, åker på snabba hjul ut till flygplatsen och landar några timmar senare på Arlanda. Tar flygtaxi till Centralen, tåget till Katrineholm och nästa dag skall barnen till skolan i Vingåker där mammor ger barnen bröst, pojkar sparkar boll och männen kanske pratar med varandra.

Världen är liten, vi kan inte välja var vi blir födda och vilka våra föräldrar är, vi kan inte förhindra åldrande och död. Och vår största längtan är att få uppleva kärlek och att bli bekräftade för de vi är. Vi är så lika och det mesta som gjort att vi blev de vi blev är tillfälligheter och något som vi inte kan göra så mycket åt. Jag och mina barn kunde lika gärna vara de som bodde i fiskebyn vid havet, den kunde vara min son som hade såriga ögon och min dotter som hade en röd, trasig klänning.  De kunde vara min familj som såg fisket försvinna när utländska fiskeflottor dammsög haven för att förse världens redan mätta med än mer mat. Det kunde vara vi som planerade att fly från fattigdom och inbördes krig som vi inte hade med att göra.

Men vi lämnade byn, sittande i våra hyrda jeepar, tagna av äventyret och vårt inbillade mod, sedan vi med milt våld lossat våra händer från de där barnen som så gärna ville hålla i våra händer och få veta något om vår konstiga värld långt borta. I flyget hör vi råa vita skämt om kvinnorna och männen i Afrika och vi undrar över vilka som är mest värda ett garv.  Nog är det vi i vår civilisation? Vi, som fått större förutsättningar än någonsin att leva ett gott liv, med tid för kärlek och lust utan hunger och materiell nöd, men som drunknar i strävan efter mer av det som aldrig någonsin kommer att ge oss tillfredsställelse. Är inte det värt ett garv? Civilisation?

I botten på varje flyktingdebatt ligger värderingar, erfarenheter, föreställningar och allt som oftast rädslor. Och som en väv för hur vi ser på världen och dess människor ligger ofta medvetna eller omedvetna stråk av det som byggt vår kulturs vurm för rangordning och hierarkier. Vit man överst, möjligen med Gud ännu högre. Sedan kommer de andra.  I detta ligger, mer eller mindre dold, rasistiska frön.

Det är ifrån den världsbilden – medveten eller omedveten – vi skall ta oss an flyktingdebatten. Det är utifrån den världsbilden vi måste resa oss, skaka av oss även sådant som vi kanske inte ens är medvetna om. Vi måste krypa ur föreställningar om den andre, måste sluta tala om kollektiv och om ”folket” och se individen.

Mina barn pratade länge om byn därnere, de funderade och det blev bra funderingar. Och jag kommer aldrig att glömma hur deras rädsla i den där fiskebyn rann av när små nyfikna händer höll deras där vi gick genom de främmande lukterna, de främmande färgerna och det främmande och lite skrämmande kollektivet.

Birger Schlaug, f.d. språkrör och riksdagsledamot (MP). Nu fristående debattör, föreläsare och krönikör