Måndag den 2 maj. Hela dagen rapporterar radion om småpojkarna Tigran och Armen som ska utvisas till Uzbekistan tillsammans med sin sjuka mamma – fast hon i Sverige inte ens tillåts vara ensam med barnen eftersom hon kan skada dem. Pappa Giorgi som brukar ta hand om barnen ska till Azerbajdzjan.
- Det är omänskligt och okunnigt, säger barnpsykologen Christine Bertlin.
– Det vore förödande för familjen om de splittras eftersom barnens hälsa och utveckling är beroende av att de har tillgång till båda sina föräldrar, säger socialsekreteraren Marika Ekroth.
– Det är dokumenterat att modern inte kan ta hand om barnet. Det här är fullständigt obegripligt. Det är faktiskt det, säger psykiatern Ann-Mari Appelberg.
Samma dag presenteras en utredning om hur Migrationsverket och migrationsdomstolarna hanterar humanitära skäl för uppehållstillstånd – eller synnerligen ömmande omständigheter som det heter i lagen.
Utredaren, hovrättsrådet Eva Lönqvist, har sett att praxis skiftar. Till exempel så tar beslutsfattarna ibland hänsyn till långa vistelsetider i Sverige på ett sätt som Migrationsöverdomstolen har slagit fast att de inte får göra. Men annars fungerar allt som det ska.
Hon kunde ha frågat Giorgi. Då hade hon fått ett annat svar.
Hon kunde ha frågat de där barnen som skulle ha skickats ensamma till Makedonien, om det inte hade blivit folkstorm. Eller de ensamkommande barn som faktiskt skickats ensamma både hit och dit, utan folkstormar.
Hon kunde ha frågat Maria. Maria kom hit som nioåring från ett land där hon var av fel sort på fel plats, redan då traumatiserad av den ändlösa raden av trakasserier hon upplevt och övergreppen mot hennes storasyster. Intensivt socialt stöd höll henne på fötter. Åtta år senare fick hon uppehållstillstånd i Sverige. Då hade hon hunnit bli deporterad, sett storasyster misshandlas och förnedras igen gång på gång, nekats gå i skola och levt gömd undan grannarna i hemlandet, kommit tillbaka till Sverige, genomlidit nya år av fientlighet, otrygghet och uppbrott och till slut placerats i familjehem då mamma och storasyster försvunnit. Ytligt sett var hon en vanlig gymnasist bara med ovanligt mycket frånvaro och liten som en fågel. Lagom till artonårsdagen kom uppehållstillståndet. Men mamma och storasyster fick avslag förstås, flickan behövde ju inte dem längre, tyckte Migrationsverket.
Mamma är en trasig spillra av sin forna kraftfulla person.
Nej, utredaren frågade inte henne. Det var kanske lika bra, för den frågeställning Eva Lönqvist fått att utreda var inte i första hand hur trasiga människor bemöts i Sverige, utan ifall det fortfarande är för många som får uppehållstillstånd av ömmande omständigheter. Svaret blev nej – det är lagom nu.
2004 beviljades 70 procent av uppehållstillstånden (för asylsökande) av humanitära skäl – alltså inte av flyktingskäl eller skyddsbehov. 2007, året efter att den nuvarande Utlänningslagen trädde i kraft, beviljades fortfarande 23 procent av ”synnerligen ömmande omständigheter”. Men 2010 var andelen nere i 7 procent. Bestämmelsen har nu fått den undantagskaraktär som avsetts, står det i utredningen.
Vem har hon frågat? Utredningen omfattar ett urval av beslut från Migrationsverket och domstolarna, främst från 2009 och 2010. De beslut som berör synnerligen ömmande omständigheter och/eller verkställighetshinder har granskats.
Av besluten framgår vilka paragrafer beslutsfattarna stödjer sig på och deras motiveringar. I princip har utredaren alltså frågat beslutsfattarna själva.
Hon kunde ha frågat mig. Då hade jag svarat så här:
När den förra Utlänningslagen gällde så fick de allra flesta asylsökande avslag, åtminstone till att börja med. Att de som ändå fick stanna oftast fick det av ”humanitära skäl” berodde på tre saker:
1) Våldsamma konflikter, etnisk rensning, social utstötning och annat som tvingade människor på flykt, utan att passa in i Sveriges snäva tolkning av flyktingbegreppet, definierades som – humanitära skäl.
2) Människor som inte blev insläppta i sina hemländer eller inte kunde ”verkställas” på grund av oroligheter eller praktiska hinder, fick till slut stanna på grund av lång vistelsetid i Sverige – humanitära skäl.
3) Beviskraven och misstron från myndigheterna hade växt så att allt fler som hade berättelser om hot och förföljelse fick avslag, men vågade inte åka hem. Till slut var de så nedbrutna av sina gamla trauman plus otryggheten och utanförskapet som gömda att de blev så svårt psykiskt sjuka att de fick stanna av – humanitära skäl.
I grund och botten var problemet inte att för många fick stanna av humanitära skäl, utan att människors skyddsbehov inte erkändes.
Nu har lagen ändrats. De flesta som söker asyl får fortfarande avslag. Men punkt 1 är åtgärdad. De som idag får stanna för att de kommer från krigsområden i Somalia och Afghanistan räknas som ”skyddsbehövande”. Risk för övergrepp, social utstötning etc, definieras som skyddsbehov om det erkänns. Det är bra!
Punkt 2 åtgärdades till en början. Enligt den nya lagen skulle Migrationsverket ta hänsyn till verkställighetshinder. Tusentals irakier fick stanna för att FN:s flyktingorgan UNHCR sagt att de inte fick återsändas ofrivilligt. Vistelsetiden i Sverige beräknades bli så lång att Migrationsverket beviljade uppehållstillstånd av ”synnerligen ömmande omständigheter”. Men sedan ingrep Migrationsöverdomstolen och beslutade dels att Migrationsverket inte behöver följa UNHCR, dels att vistelsetid inte är ett skäl för uppehållstillstånd. Irakier började få avslag och deporteras. Andra blev kvar i limbo. Idag finns åter tusentals människor från olika länder med utvisningsbeslut som inte går att verkställa men som ändå inte får uppehållstillstånd.
Punkt 3, den som handlar om de misstrodda, gömda och nedbrutna, har ”åtgärdats” genom att det blivit svårare att söka på nytt efter avslag. Utredaren har hittat några fall där medicinska skäl har lett till uppehållstillstånd genom verkställighetshinder, alltså efter avslag i alla instanser. De flesta gäller barn med uppgivenhetssyndrom. Barn och vuxna som visat andra symptom har haft svårare att få gehör.
Synnerligen ömmande omständigheter är fortfarande något som kan bli aktuellt när det visar sig att en utvisning inte gått att verkställa – men oftast får man vänta fyra år tills beslutet preskriberas. Av de familjer i utredningens urval som fick stanna på grund av anpassning till Sverige hade åtskilliga preskriberade beslut bakom sig – det vill säga att de redan hade levt i flera år med verkställighetshinder eller gömda.
Sjukdom som räddningsplanka för gömda familjer med gällande utvisningsbeslut finns däremot knappast längre och det ska vi kanske vara tacksamma för – asylproceduren under den gamla lagen höll på att bli en häxprocess med ”tjänligt självmordsförsök” som det ytterst avgörande.
Men bevisbördan är fortfarande för stor för asylsökande med individuella skäl. Migrationsöverdomstolen har dessutom slagit fast att om diskrimineringen, hoten från familjen eller milisen – eller vad det nu är – inte räcker till uppehållstillstånd som skyddsbehövande, så får de inte heller vägas in bland ömmande omständigheter.
Så faller människorna mellan stolarna.
De misstrodda människorna finns kvar, som papperslösa. De traumatiserade misstrodda dyker upp i barnpsykiatrin och på frivilligklinikerna med sin ångest, depressioner och självskadebeteende. Det är där personalen undrar vad i det innersta glödheta en utredare kan mena med att ”synnerligen ömmande omständigheter” tillämpas som det var tänkt.
När riksdagen antog Utlänningslagen var det trots allt med den här deklarationen från Socialförsäkringsutskottet:
“Utskottet vill framhålla att någon skärpning i förhållande till nuvarande tillämpning inte är avsedd. Beträffande prövningen av ärenden som rör barn är syftet med förslaget tvärtom, vilket regeringen särskilt anger, att mildra nuvarande praxis (…)”
Men den formuleringen har inte lyckats övertyga beslutsfattarna om att ”synnerligen ömmande omständigheter” inte skulle vara snävare än ”humanitära skäl
Det snäva definitionen drabbar också en fjärde grupp, de som faktiskt har rent humanitära skäl, som fysiska sjukdomar och handikapp eller att familjen kommer att splittras. De fick inte uppehållstillstånd i någon större utsträckning med den gamla lagen och får det inte heller med den nya.
Det krävs mycket speciella skäl för att en sjukdom ska ge uppehållstillstånd. Migrationsöverdomstolen har slagit fast att det spelar roll om det finns vård i hemlandet, men det spelar inte någon roll ifall vården är dålig eller om den enskilde asylsökande kommer att få tillgång till den. De ekonomiska konsekvenserna för Sverige ska också vägas in. Precis som under den gamla lagen visar beslutsfattare ibland misskund och väger in ifall den sjuke faktiskt kommer att få tillgång till vård. Detta hör till de områden där utredaren påpekar att praxis växlar och att alla inte följer den högsta instansen.
Hon tycks mena att en del beslutsfattare på Migrationsverket är lite för släpphänta. Hon sammanfattar: ”vissa omständigheter har ansetts som synnerligen ömmande i något större utsträckning än vad som följer av gällande rätt och Migrationsöverdomstolens avgöranden”.
Samtidigt menar hon att ingen kategori har hamnat utanför i Migrationsverkets prövning. Domstolarna har följt intentionerna i lagens förarbeten och Migrationsöverdomstolens praxis. Och ja, bestämmelsen om ömmande omständigheter har fått den ”undantagskaraktär” som var lagstiftarens avsikt.
Sammantaget gör utredaren ingen skillnad mellan avsikten att rensa ut de ”humanitära skäl” som egentligen borde definieras som skyddsbehov, avsikten att undvika att människor blir hängande kvar i Sverige med utvisningsbeslut som inte går att verkställa och avsikten att mildra praxisen för egentliga humanitära skäl, åtminstone för barn.
Jag tror absolut att lagstiftaren – riksdagsmännen – avsåg att skyddsbehov skulle kallas skyddsbehov. Jag tror absolut att de ville ha bort den destruktiva fokuseringen på humanitära skäl.
Men var det inte också meningen att rättssäkerheten skulle öka och misstänkliggörandet minska? Var det inte meningen att verkställighetshinder skulle uppmärksammas och människors individuella skyddsskäl respekteras, så att inte tusentals människor skulle hänga i luften utan papper på nytt efter några år med den nya lagen?
Var det verkligen riksdagsmännens avsikt att det skulle bli ännu svårare att få gehör för de skäl som faktiskt var humanitära?
Detta måste riksdagsmännen svara på. Men när utredningen går på remiss hoppas jag att åtminstone frivilligorganisationerna ska höja ögonen ovanför dokumentkanterna och vända på frågeställningen. Fråga inte bara vad som var lagstiftarens avsikt eller om paragrafen om ömmande omständigheter använts så lite som det var meningen. Fråga också hur Sverige bemöter utsatta och traumatiserade människor.
Låt Giorgi och Maria svara.
/Uppgifterna om Maria är ändrade så att hon inte ska kännas igen./
Regeringens utredning hittar du här.
Läs mer om utvisningen av Tigran och Armen
Sanna Vestin, skribent och informatör
För att citera proposition 2004/05:170: ”Svenska Röda Korset och Rädda Barnen föreslår att politisk-humanitära skäl förs in som en egen punkt i lagstiftningen skyddsbehövande i övrigt. Röda Korset anser även att verkställighetshinder skall föras in som en egen bestämmelse för att göra lagstiftningen än mer tydlig.” Det förstnämnda förslaget genomfördes – men tillämpningen blev knappast den som initiativtagarna avsåg. Det andra avvisades av den dåvarande regeringen.