Mp och regeringen: ändra ID-kravet! NU!

Låt oss kalla honom Sven. Sven är 11 år när skottlossning och väpnade strider plötsligt utbryter i familjens bostadsområde i Mogadishu. Det är kväll och alldeles mörkt ute när familjen springer ut ur huset och flyr området tillsammans med mängder av andra människor. Sven som är en ansvarstagande storebror tar sin ett år yngre lillasyster som vi kan kalla Anna i handen och så springer de allt vad de kunde. Det är nog inte så lätt. Antagligen snubblar Anna. Kanske faller hon också. Anna ser inte bra i mörkret på grund av en sjukdom.

Det vill sig inte bättre än att Sven och Anna kommer ifrån sina föräldrar och syskon. Sådant händer när människor hastigt måste fly från krig och strider. Och de lyckas inte hitta dem heller.

Som tur är hittar de en moster. Tillsammans med henne tar de till Damaskus. Där är det fattigt och svårt. Sven och Anna får inte gå i skola och de bor eländigt. Efter ett år skickas barnen av mostern till en släkting i Sverige där de söker uppehållstillstånd.

När jag träffar Sven och Anna första gången är deras familjehemsmamma orolig för att de är så tysta och snälla. Samtidigt ser hon att de inte mår bra. Sven drömmer mardrömmar om mamma och pappa och längtar efter dem. När barnen får uppehållstillstånd tilltar mardrömmarna och sömnsvårigheterna. Oron för familjen växer. Sven har svårt att koncentrera sig i skolan. Tankarna flyger till mamma, pappa och syskonen. Han berättar att han när han äter tänker han på om mamma och pappa har någon mat på bordet…

Det blir värre. Skolmiljön är tuff och Sven blir retad för att han inte har några föräldrar. Det blir bråk. Socialtjänsten, BUP och skolan går in med insatser och Sven får stödsamtal. Han hittar vägar att gå undan då han blir retad. Skolan går bättre och Sven visar sig vara väldigt begåvad och det går bra för honom i skolarbetet. Samtidigt hittas pappan och tre syskon i Damaskus. Sven mår påtagligt bättre. Han är glad och hoppfull. Vi avslutar kontakten.

Nio månader senare kommer Sven till mig igen. Jag känner nästan inte igen honom. Han är deprimerad, allvarlig och talar tyst. Han har mycket stora sömnsvårigheter och drömmer varje natt om pappa och syskonen. Han är trött på dagarna och klarar inte alls att koncentrera sig i skolan. Lärarna är bekymrade över att hans skolresultat försämrats påtagligt och idrotten som betytt så mycket för honom har han tappat intresset för. Han har en ofta återkommande exploderande huvudvärk och är arg på alla.

Vad har hänt?

Pappa och de syskon som var med honom sökte uppehållstillstånd genom Sveriges ambassad i Damaskus, som anknytning till sina två barn. De fick avslag eftersom de inte har ID-handlingar som är tillräckligt säkra för de svenska myndigheterna. Migrationsöverdomstolen har tidigare fattat vägledande beslut som innebär att traumatiserade, krigsskadade barn inte får återförenas med sina föräldrar om det inte finns tillräckligt säkra ID-handlingar. Och det gör det sällan i de länder som drabbas så illa av krig och konflikter att byråkratin slutar fungera. Eller för de familjer som är oppositionella mot den rådande makten. Barn i sådana familjer, de barn som enligt all internationell rätt är de som främst ska ha skydd, de som konventionerna särskilt ska skydda, de barnen är dömda att för alltid förlora föräldrar och syskon. Och det vet vi är en av de allvarligaste riskfaktorerna för psykisk ohälsa hos traumatiserade flyktingbarn.

Sverige vägrar dessa barn rätten till återförening. Passet är viktigare än människan. ”En människa går det att ordna till överallt, på det lättsinnigaste sätt och utan skälig anledning men ett pass aldrig”, som Bertolt Brecht skrev.

Jag är mycket orolig över Svens psykiska hälsa och hans utveckling. Jag har beskrivit hans situation i ett intyg. Men enligt Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik finns det inget juridiskt utrymme att ompröva beslutet och barnens hälsa spelar ingen som helst roll i denna typ av anknytningsärenden. Finns det inte tillräckligt bra ID-handlingar är det kört.

Jo det finns en möjlighet. Miljöpartiet och regeringen skriver i sin överenskommelse om flyktingpolitiken nyligen att ID-kravet ska göras om.

Så vad är problemet?

2006 beslutade den dåvarande regeringen att tillsätta en utredning om att papperslösa barn ska få rätt till skolgång. Den nuvarande regeringen tillsatte en ny. Ännu efter 5 år finns inget lagförslag. 2008 sa regeringen att man skulle tillsätta en utredning om vård till papperslösa. Det tog två år att tillsätta den. Först om några veckor är den färdig och 2013, efter fem år, kan en lag i bästa fall träda i kraft. Lagen som skulle sätta stopp för att föräldrar måste lämna sina barn för att åka till ursprungslandet och söka anknytning när de ändå skulle få det, har trätt i kraft men efter en rejäl långbänk. Men den fungerar inte alls. Allt är precis som förut.

Bra, det finns en överenskommelse. Men den måste innebära en radikal förändring och den måste genomföras nu! Eller åtminstone inom de allra närmaste månaderna. Sven har visat sig vara en begåvad och ansvarstagande pojke. Svenska myndigheter har knäckt honom, ja faktiskt utsatt honom för en psykisk misshandel genom sitt beslut.

Sven har hunnit bli 14 år. När jag sitter framför denne allvarlige och deprimerade pojke tänker jag att jag måste försöka förklara myndigheternas beslut för honom så att det som händer blir begripligt. Jag misslyckades. Det var omöjligt att förklara, omöjligt att göra begripligt. Svens liv kretsar kring drömmen att få leva tillsammans med sin far och sina syskon, att få slippa vara en ansvarstagande storebror för att, medan de ännu finns några år kvar, få en möjlighet att vara ett alldeles vanligt barn.

Miljöpartister och regeringspolitiker, sätt igång, ändra regelverket. Nu! Genast! Vi har ingen tid att förlora. Hur många Sven och Annor har vi råd att offra?

Henry Ascher

Barnläkare och docent