DEBATT: För Marzieh är utvisning lika med döden

Innan min familj tog sig till Sverige från den iranska delen av Kurdistan så var mina föräldrar aktiva i en organisation som heter Komalah. En frihetsrörelse som agerar opposition mot den iranska diktaturen. Först lyckades min mamma ta sig till Sverige, min far som blivit skjuten flera gånger fick hjälp av Läkare Utan Gränser och vi kunde tack vare detta följa efter strax innan jag blev fem år gammal. Andra hade inte lika mycket tur. När jag var fyra år gammal blev en man ihjälskjuten bara hundra meter från huset jag befann mig i. Den mannen var aktiv i Komalah och Marzieh Kamangars farbror.

För några dagar sen fick jag ett samtal från min pappa, han berättade om en kvinna vars familj varit frihetskämpar och som förlorat femton familjemedlemmar i kampen mot förtryck och diktatur. Kvinnan hette Marzieh Kamangar och satt sedan några dagar tillbaka inlåst vid Migrationsverkets förvar i Märsta. Hennes handläggare hade sagt att utvisningen kunde ske när som helst.

Marzieh Kamangar är politisk flykting. För ett år sedan avrättades hennes kusin Farzad Kamangar av den iranska regimen för sitt politiska engagemang, nu riskerar samma sak att hända Marzieh. Dessutom har hon lämnat sin man i Iran, något som är straffbart enligt landets sharialagar. Trots detta kommer hon att utvisas, för det är inte medmänsklighet och empati som styr vår flyktingpolitik, det är ett kallt och cyniskt maskineri som bestämmer vem som får stanna och vem som slängs ut.

Jag har haft kontakt med Marzieh på telefon i snart en vecka. För varje dag som gått har hon blivit mer och mer desperat. Det hörs i hennes röst, det märks på att hon ringer allt oftare för att fråga ifall något händer, ifall någon uppmärksammar henne. Det går inte att beskriva det hon går igenom nu, inlåst utan att veta vad som kommer att hända, väntandes på att ett par starka män ska komma in i rummet och släpa iväg henne för att skickas rakt in i dödens käftar.

Samtidigt som utvisningshotade flyktingar syr igen sina egna munnar i ett sista desperat försök att få media att uppmärksamma dem så lyser ledarsidornas megafoner med sin frånvaro i frågan. Det enda som kan rädda Marzieh och de andra i samma sits är ett brett folkligt stöd och att media riktar sina blickar mot den inhumana flyktingpolitiken.

I söndags, på mors dag, samlades ett fyrtiotal människor utanför Migrationsverkets förvar för att visa Marzieh att hon inte var ensam och bortglömd. Hon log bakom fönstret och visade fredstecknet. När jag var fyra år gammal fick min mamma asyl i Sverige, när Marzieh var fyra år gammal avrättades hennes far av den Iranska regimen. Min mamma fick chansen att tillsammans med sin familj bygga upp ett nytt liv i Sverige skyddat från förtryck, nu ska Marzieh Kamangar skickas till en säker död av samma land.

Kawa Zolfagary, politisk bloggare och kommunikatör

OBS! En manifestion för att protestera mot utvisningen ordnas på Mynttorget utanför Sveriges Riksdag onsdagen den 1:a juni klockan 11:00-13:00. Red.