Telefonen

I den asylgrupp jag är med i har vi en telefon. En gammal mobiltelefon med dåliga batterier som vi skickar runt mellan oss. En vecka i taget har man ansvaret. Med den följer en bunt fullklottrade papper där det står viktiga nummer, goda råd och vilka som ringt och vad de ville. Man kommer hem från jobbet och lyssnar av svararen. Åtta nya meddelanden.

En ung man utan papper behöver någonstans att bo. Den senaste veckan har han sovit utomhus men klarar inte fler nätter.

En kvinna med två barn har fått alla sina avslag och ska utvisas till landet de verkligen, verkligen inte kan återvända till. Vad ska hon göra? Ett av barnen skriker i bakgrunden.

En man behöver mediciner och träffa en läkare. Och bostad. Och någon som tittar på hans ärende.

Ytterligare en som just fått avslag men vet att han inte kan åka. Migrationsverket och polisen känner till lägenheten. Akut behov av bostad. Kan inte betala någon hyra.

En som ringer från förvaret i Märsta och ber om hjälp, utvisning om tre dagar. Gråter.

En man och hans svårt sjuka fru. Han berättar om flykten och deras liv. Vill byta advokat, den de har missköter ärendet och bryr sig inte.

Några tonåringar undrar vad de kan göra för en klasskamrat som riskerar utvisas. Vill inte tro att svenska myndigheter ska göra det, kan inte förstå.

En kvinna behöver mat.

Man försöker lösa det som går att lösa. Bokar in möten och ringer runt. Slussar människor vidare till kontakter bland jurister, vårdpersonal och restauranger som bjuder på mat. Till underbara asylgrupper i andra städer. Till kvinnojourer och fackliga organisationer. Man förklarar för den som vill stanna trots avslag hur svårt det är att leva gömd, hur det bryter ned psyket och om hur små chanserna är att det ska leda till ett uppehållstillstånd. Säger också att det är hennes val, det är bara hon som vet vad som väntar i hemlandet. Och man tänker förtvivlad på hur lite man kan göra den här gången. Ser politiken i det hela och blir jävligt förbannad.

Att ha telefonen är att möta ett helt annat Sverige än det som syns på ytan – de som är här men inte släpps in. Gränserna blir knivskarpt tydliga. Så man gör det man kan göra. Skratt, gråt, allvar. Och man vet att den här gången är det jag som hjälper dig, men saker kan ändras – en annan gång kan det vara jag som tvingats fly och jag hoppas att du skulle hjälpa mig då.

Örjan Rodhe

Vänsterpartist och asylaktivist