”Jag som delar denna länk bryr mig om mina medmänniskor och jag bryr mig särskilt om flyktingar som straffas för att ha behövt ta sig över en gräns och fly sitt hemland.”
Ja, det låter nästan lite barnsligt. Men jag tror det kan vara skillnaden mellan liv och död för människor på flykt. Jag har märkt vilken skillnad det betytt att ta ställning och komma ut som flyktingvän. Mina vänner har förstått att de har åtminstone någon att vända sig till om de har en vän i knipa.
Efter cirka ett års planerande hölls i lördags till slut den tribunal vi alla väntat på. Denna specialtillsatta och fiktiva domstol vars syfte var att rikta anklagelser mot och hålla Europa ansvarig för systematiserade brott mot flyktingars, migranters och asylsökandes mänskliga rättigheter skulle nu äntligen bli av. En förväntansfull skara människor hade redan från start samlats i Kulturhuset och stämningen var allvarlig när vi slog oss ner i hörsalen för att bevittna denna historiska händelse.
Newspapers are not often speaking about migrants arrivals in Lampedusa and Malta recently. The reason is twofold: on the one hand, the number of arrivals has significantly decreased since the end of the war in Libya and the normalisation in the Arab world after Spring 2011; on the other hand, those (relatively fewer) arrivals are no longer interesting to anybody: politicians (who cannot use them for simple propaganda purposes), big public (no « invasion » fear any longer), humanitarian organisation (who only organise proper reception on the ground when numbers are important) and of course media (who is going to send a journalist down there if there’s no dramatic video to put on at 8pm news’ program?).
Idag nådde glädjen inga gränser. Pastor Jean Kabuidibuidi har äntligen fått komma hem till Sverige. På Arlanda blev han välkomnad av familj och vänner. Vi som har engagerat oss för Jean har redan sett denna scen spelas upp i våra huvuden om och om igen. Det är en stark scen, tidigare frihetsberövad, inlåst och hotad till livet, nu som en fri man tillsammans med andra resenärer vid anländande gate. Efter 77 dagar undangömd i Kongo-Kinshasa är Jean är hemma i Sverige.
År 2006 publicerades rapporten ” Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom- ett svenskt fenomen.” Den hade tagits fram av den nationella samordnaren för barn i asylprocessen med uppgivenhetssymtom.
Samordnaren ansåg att det saknades kunskap om varför ” fenomenet” uppstod och sedan avtog. Eftersom det antogs vara på väg att upphöra lades inga förslag till åtgärder. Samordnaren avvisade traumatiska erfarenheter/stress som möjlig förklaringsgrund till problemet med apatiska barn. Rapporten blev föremål för en sällsynt bred och hård kritik Den som vill skaffa sig mer kunskaper om myndigheternas skrämmande sätt att hantera de apatiska barnen under 2000-talets första fem år rekommenderas ” De apatiska ” av Gellert Tamas.
Det skrivs många böcker. Fler än man hinner läsa. Om ämnen som berör eller inte gör det. Engagerar, upprör eller lugnar. Boken Fortets murar av Björn Hedlund (som själv skrivit på Flyktingbloggen) är en bok som många borde läsa. Den ställer frågor, den ställer oss till svars. Finns det något jag skulle önska av boken är det att den gick djupare, berättade längre, återgav mer.
De senaste åren har diskussionen om åldersbedömningar blivit något av en never-ending-story inom asyldebatten. Just när man trodde att den var över kommer det nya debattinlägg om att flyktingarna ljuger, att de egentligen är mycket äldre än vad de påstår och att de som är äldre bör behandlas som vuxna, inte som minderåriga.
När jag läste Staffan Danielssons inlägg på DN debatt för några dagar sedan föll jag först själv in på hans spår, fast åt andra hållet.
- Vem kan veta om någon ljuger och hur pålitliga är de röntgentester som barnläkare avfärdar?
Eftersom jag kommer vara bosatt i Sydafrika en längre tid tänkte jag ägna en del utrymme här på bloggen till att skriva om dess migrationspolitik och situationen för de tusentals migranter som bosatt sig där. Det finns likheter och olikheter mellan Sverige och Sydafrika. Ibland kommer jag jämföra. Oftast beskriva.
4. mai dag kom nyheten om at Nathan og hans familie har fått endelig avslag fra UNE og at de bes reise frivillig før 16. mai.
”Siste lørdag i april kom nyheten om to brødre som flyktet sammen med sine familier til Norge, og som har bodd på asylmottak i ni år. Den ene familien får bli, mens den andre har fått utvisningsvarsel fra politiet. Søskenbarn og bestevenner Neda og Razan kom samtidig til Norge for ni år siden, som små barn. De kjenner ingen annen verden enn norske. Razan får bli i Norge, mens Neda skal utvises.” skrev Aftenbladet i går.
När vi pratar om migration i Sverige sker det nästan alltid med
utgångspunkt i svenska förhållanden. Antigen handlar det om den
svenska migrationspolitiken eller om bristerna i den svenska
lagstiftningen. Problemet med detta är att det skymmer sikten för
gränskontrollen och migrationens europeiska aspekter och hur den
spelar en speciell roll i en globaliserad kapitalistisk världsordning.
